onsdag 4 december 2013

JUL!!!

Snart, snart är det jul igen. Det känns som igår och en evighet sen vi firade tidernas mest eländiga julafton med öroninflammationer och feber och ett positivt graviditetstest som slog ner som en meteorit i vår värld och lasagne till julmiddag för det var det enda som barnen ville äta. Jag hade pyntat och myst runt i veckor här i vårt vackra hem, allt för att julen skulle bli så fin som möjligt och så blev det lite platt fall när det väl kom till kritan.

Men i år. Bebisen är här, E frågar varje dag hur många dagar det är kvar till julaftonen, i år ska det mysas hela december tänker jag. Vi går all in. Men på vårt sätt. Det ligger högar av pynt i vrårna och den som känner för det kan liksom bara ta för sig. Julen ska vara kreativ, kärleksfull, tillåtande och glädje.

Och med det hoppas jag att jag ska vakna till en ny mätning imorgon som säger att de mätte fel. SD har backat hela vägen ut ur de svenska julstugorna. Gud vad jag hoppas det. För det kan inte vara sant att vi har ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen som är på uppgång mitt i julstökandet, givmildandet och lussekattsbakandet.

tisdag 3 december 2013

Vi lever bebisliv.

Det levs dygnet runt, amma, amma, prata, jollra, byta den där blöjan. Om och om igen. Natt som dag, och denna gången, denna gången gör jag det med stor värme och varsamhet. Sparar alla de små sekunderna och minuterna av bebislivet i hjärteburken och tänker att det här, det ska jag minnas tills håren trillar ur pannan på mig. När jag ser henne så ser jag E och V, de är så lika och de är så olika. Jag får uppleva tre små bebisar på en gång. Minnas. Samtidigt uppleva något helt nytt, hur de små storebröderna gosar och snuttar med den lilla. Att se värmen mellan dem, mina barn som älskar varandra helt oberoende av mig, det är bättre än alla julklappar i världen ( om du läser detta mannen, så betyder det inte att du går fri!!) och det är en känsla som rör något i mig som jag inte visste fanns. Glädje upphöjt i spagat. Kärlek som står som fyrverkerier ur hårrötterna på mig.

Jag tänker att den här gången slipper jag slita mig. Jag tänker sitta här och stirra mig blind på alla gropar och tjocka bebislår och dunhuvudet och de små, perfekta öronen. Tänker se hur de växer framför näsan på mig och jag vill inte missa en millimeter.


tisdag 12 november 2013

Och så var det november.

Barnet är fött.

Det var en flicka. Det var en vidunderlig glädje. Det var en enorm omställning. Det var en virvelvind av känslor.

Allt har gått så fort. Förlossningen gick fort, de tio första veckorna gick fort, killarna blev stora så fort. En dag går så fort. Jag hinner ibland inte borsta tänderna förrän det är kväll och då gör jag ändå ingenting egentligen. Ammar och jollrar med bebis och klappar katt och tappar hår över att Bröderna Bus har lagt in en galningväxel som jag inte visste fanns.

Ska försöka plocka upp bloggandet igen, i alla fall litegranna. Det måste ju inte vara allt eller inget överallt, hela tiden. Här inne i syberspejsen kanske jag kan få tillämpa mitt allra mest saknade: lagom.

lördag 13 juli 2013




Jag är någons bo.




Idag hände det. Jag blev överhettad. Efter några fantastiska dagar med sol och varmt väder. Jag trodde helt och fullt att det skulle gå bra, bara jag var utomhus, bara det blåste lite, bara jag drack mycket vatten.

Tji. På mig. För en stund efter lunch satt jag på badkarskanten med fötterna i iskallt vatten och lutade ryggen mot det svalkande kaklet. Det kändes som om jag höll på att brinna upp. Hela kroppen var i ett upproriskt tillstånd av villinte och allt kändes yrt och trött. Stapplande tog jag mig upp för trapporna och lade mig i sängen, somnade och sov i nästan två timmar. Nu börjar jag hitta tillbaka till mitt vanliga, ilskna, hormonella, höggravida jag, det är en superlyx att ha en altan med stort parasoll att smälta under! Här sitter jag och tittar på båtarna och alla som kvällspromenerar förbi, tittar på potatisen som blommar och tänker att oj vad jag borde vattna men det kommer jag inte att göra. Snart ska jag gå in och somna i soffan istället. Och hoppas att sommaren gör ett uppehåll i några dagar. Med början i natt. Jag har svettats så att det räcker för flera år framöver. Jordgubbarna och svalorna kan få stanna men snälla, snälla ge mig 13 grader och blåst!!!

torsdag 4 juli 2013

Svalungar

Att sitta i båten en torsdag eftermiddag och dricka kaffe. Vi hade tänkt att göra det, premiärsova allihop, men himlen var vackert grå och luften mättad av duggregnsdroppar och ruggigt kall. Så vi struntade i det. Baxade ner hunden i sittbrunnen, förväntade oss ett nervöst sammanbrott från henne men det kom aldrig. Istället lade hon sig tillrätta som en liten pälshög invid mina svullna fötter och somnade. Helt plötsligt kändes spontanövernattningar inte alls särskilt långt borta, men inte så nära så att det skulle bli i natt. Barnen var lite besvikna, de ville mysa med chips och film bland filtar i ruffen. Somna tätt. Jag hoppas på bättre väder och vänliga fogar så att jag kan vara med, komma mig ombord och i land. Det vore så mysigt, så mysigt.

När vi kom hem såg vi att svalungarnas små, små äggskal låg spridda över grusgången utanför dörren. Alltså har vi bebisar i huset, eller i alla fall under samma tak. Fantastiskt! De må vara dåliga för huset, de där svalbona men jag älskar de vackra och lekfulla fåglarna som tjattrar så vackert för oss och visar sina luftkonster. Jag tröttnar aldrig och önskade mig svalor när vi bodde i Skåne men där hade vi aldrig några. Nu har vi återkommande sommargäster, för tredje året i rad. Kanske har de bott här längre än oss.




fredag 28 juni 2013

Krig utbryter i rummet intill. Det gapas och grinas och skriks. Jag skyndar mig, gapar in till de små att de ska sluta och vara vänner, jag skyndar mig långsamt men ändå. Vad kan det ta, långsam skyndning mellan kök och vardagsrum? Några sekunder tippar jag på. Precis innan jag kan se dem vrålar jag: "SLUUUUUUTAAAA BRÅÅÅÅÅÅKAAAAAA!!!!!!!!"
Så kikar jag in runt hörnet, och vad ser jag? Jo, två små lintottar som sitter med armarna om varandra i soffan och skrattar och viskar. "Vi är vänner nu" förklarar den store och jag blinkar med ögonlocken och undrar vad som hänt. Konflikthantering a la Bröderna Bus verkar vara the shit!!!

söndag 23 juni 2013

Han kan cykla!! Min älskade, älskade unge kan cykla!!!

Det är en glädje utan gränser det här, han är så stolt och så lycklig, vi har gjort jordgubbstårta för att fira den stora segern och kvällen till ära blir det köttfärssås och spagetti.

Inte länge sen han var en liten skit med bedrifter därefter. Så plötsligt började de stora sakerna hända. Toaletten. Duka middagsbordet. Och nu cyklar han. Så stor han känns helt plötsligt, så fri i sin lilla kropp och sin stora ande, nu kan han ta cykeln och bara sticka om han känner för det, vi hinner inte med. Han cyklade varv efter varv här ute på parkeringen utanför huset, körde genom vattenpölar och kände vinden smeka hans kinder. Ingen av oss hann med. Inte jag, naturligtvis, och inte mannen heller.

Det bästa, det absolut, absolut bästa, var att han någon timma innan sa till mig:
Mamma, idag ska jag lära mig att cykla på en riktig cykel.

Och så gjorde han det. Bara bestämde sig och gjorde det. Vilken styrka!

lördag 22 juni 2013

Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika mycket värda. Det är så enkelt. Vi har alla olika historier, olika förutsättningar, olika möjligheter, men värdet är det samma. I dag skäms jag å en människas vägnar som inte vill förstå det när det gäller andra men som kräver förståelsen för sig själv. Hen är inte mindre värd för det, men det är så sorgligt med vuxen dumhet och inskränkthet. Sorgligt och skrämmande.

Så dagens inlägg handlar inte om den underbara midsommar som vi firade igår. Det handlar om att alla inte har möjlighet att sitta i ett alldeles för varmt kök med regnet smattrande utanför fönstret tillsammans med vänner och familjen, alla människor har inte möjlighet att äta sig mätta, att äta fantastiska oliver från Rhodos eller jordgubbar, söta och förföriskt röda. När jag lade mig i sängen i går kväll gjorde jag det trött och lycklig, med en utsikt över den vackraste av havsvikar och mannen jag älskar bredvid mig. I trygghet. Vi lever i trygghet. Jag kan inte ens föreställa sig hur det kan vara att leva eller ha levt i ett krigsdrabbat område. Det måste vara en mardröm bortom det allra värsta.

tisdag 18 juni 2013

Brakstart på sommarlovet. En hostig, eländig sommarförkylning och nu, som extra krydda, ögoninfektion på båda pojkarna. Oh joy... Svåra, tråkiga dagar när ingen riktigt orkar någonting men samtidigt vill allt, när solen skiner och klätterträdet lockar men så fort någon har kommit högst upp så brakar humöret i en trötthetskavalkad av alla känslor. När kroppen inte lyder de små men frustrationen ska tas ut över mamman och pappan. Ja, då gäller det att ha is i magen, största tålamodet och massor av mutmaterial. Som jordgubbar. Glass. Välling. Spagetti.

Det är snart midsommar. Jag gissar på att vi kommer att sitta här på vår underbara altan och torka variga ögon och drömma om en midsommar som den vi hade nere i Skåne för en herrans massa år sedan. När solen sken och vännerna fyllde trädgården med skratt och massa god mat, när den store var ett och hans kompis ett och ett halvt och den lille inte fanns. Förra året regnade det. Året dessförinnan regnade det. Eller så var det bara kallt som skrutt.

torsdag 13 juni 2013

Jag känner mig lite bortkopplad från världen. Inte avkopplad, utan bortkopplad. Efter veckor av ont, stillasittande och liggande känns verkligheten mycket längre bort än några steg utanför dörren. Konstigt, så snabbt man kan bli en egen ö. Som guppar och flyter mitt i ett världshav.

Min älskade man gör så gott han kan och han gör det bra. Jag måste säga att vi gör så gott vi kan. Letar efter kärleken när den göms i högar av ovikt tvätt och stenar och sand. Plockar upp den, dammar av och gör så gott vi kan. Försöker att minnas vikten av pussar mitt i frukosten och skrivandet av inköpslistor. Vikten av att stanna upp och se varandra. Ta in. Välkomna in i hjärtat, om och om igen.

För när livet stannar upp på ena sidan av dubbelsängen gör det inte det på den andra. Men allt måste tas omhand, alla känslor, all frustration, all längtan och ilska över att det inte bara kan gå enligt planen. Planen, den satans planen. Min plan var en gång att inte ha någon. Och det har inte gått enligt den planen. Inte enligt några andra heller. Livet verkar hända, hela tiden. Oförutsägbart som det där havet.

måndag 10 juni 2013

Ljungskilare, se hit! Speciellt ni som har barn, eller ungdomar ska de väl räknas som men de beter sig fanimig som skitungar, som fått moppar som låter värre än motorvägen i rusningstrafik och som envist gasar sig fram och tillbaka i kurvan där vårt hus ligger. Prata med dessa barn/ungdomar om att i hus, där bor det oftast människor, och människor kanske inte alltid uppskattar gasande moppar som far fram och tillbaka 22.30 en måndagskväll. Eller en lördagskväll. Eller 00.50. Eller när fan som helst.

V blev precis så rädd att han ramlade ur sängen när en moppekille tryckte gasen i botten och körde så det rykte här utanför. Ja, det är min unge, han är 2 och han tycker att höga ljud är fasligt läskiga när de kommer plötsligt och utan förvarning. Som det gör när man sover gott om kvällen. Jag gick ut och stoppade killen och sa att han skulle sluta med det där. Men, men det var inte och jag har bara och så vidare och så vidare. En bil stannade, antagligen någon med anknytning till lille moppekillen, frågade vad det var som hände och försökte försvara ungdomarnas dåraktiga beteende med att "de kanske inte förstår att det stör". Om man inte har vett på att förstå att en moped med gasen i botten för väsen av sig, då är man inte redo att ha sådana transportmedel/leksaker. För om man utgår ifrån att människan som sitter på mopeden har en slags normalhörsel, ja då kan man faktiskt tänka sig att hen hör hur det låter. Och om man hör hur det låter, kan man då dra slutsatsen att andra människor också kan höra ljudet?? Kanske. Inte för att konsekvenstänkandet är fullt utvecklat förrän en person är i tjugoårsåldern eller hur det nu är. Men det skiter jag i. Lugna ner er för bövelen eller stick ut i skogen och riv av några kurvor där. Inte utanför mitt hus, hela kvällen tills nu. Det är inte ok. Och om föräldrar har åsikter om det, minns då när era små finniga, fjuniga älsklingar var riktigt små, sisådär ett, två år, inte hade orden att förklara vad de upplevde, inte hade det särskilt lätt att somna om men alldeles för lätt att vakna ett par gånger per kväll. Prata med era ungar om vanligt folkvett så ska jag fortsätta prata med V om att moppar inte är djävulen eller farliga om inte småglin med vanligt folkvett, så som att inse att människor bor i hus, kör dem.


Ilska go away, nu vill jag sova. Over and out.


Det råder sorg och oreda i själen.
Hur råder man bot på det? Jo, men vanligtvis hade jag gjort ordning. Vanligtvis hade jag städat tills jag somnade och fick sova en alldeles underbar, ostörd, drömlös, djup sömn. Men det går ju inte nu.
För fogarna. Dessa fogar, alltså. Jag har inte lust med dem längre.

Allt får bara vara. Jag ska försöka låta mig själv bara vara. I fred. I stillhet. Klappa katten. Heja på barnen som klättrar i syrenerna. Plantera om en blomma eller två. Sitta i solstolen och känna värme sprida sig i kroppen. Le åt de hungriga fågelungarnas gap och skrik i fågelholken uppe i berget.

lördag 8 juni 2013

Prinsessbröllop.

Det har jag ägnat större delen av dagen åt att förtränga. Vi for ut på havet istället. Lät barnen gå bananers i båten. Till slut somnade de, en i en koj, den andre tvärt på golvet. Sen åkte vi båt. Mest i tystnad, stilla tystnad. Jag hade en röst som talade till mig men varje gång jag försökte lyssna försvann den. Detta mysterium till undermedvetna. Mina armband plingeliplongade och jag kunde återigen inte låta bli att förundras över hur prålig jag har blivit. Det kommer med åldern, antar jag. Eller med graviditeterna. Pråligheten. Nagellack och armband.

onsdag 5 juni 2013

E: Mamma, jag tycker du är gosig. För du har en sån väldigt tjock mage. Och den är mjuk. Och go.


Dagens finaste, finaste komplimang!!
Årets första riktiga sommarstörtskur har precis slutat ösa ner från mörka moln, solen tittar fram igen och det ryker från marken, den varma asfalten, från bergen och taken. Hagel ligger kvar i gräsmattan och jag är så tacksam för att jag inte behöver vattna i trädgården. Tungt och tråkigt. Nu vattnar jag barnen i badkaret istället, de var två riktigt lortiga små sommarungar, med sandlådesand mellan tårna och gräddrester från kalaset i går i håret. Njutning, att veta att de, om så bara för en kort stund, kommer att vara alldeles rena och rosiga och vattenvarma och lukta gott...

tisdag 4 juni 2013

I dag har jag haft ont i fogarna, somnat i solen efter timmar av produktivitet i den samma, varit på barnkalas, ätit god, god tårta, gett efterlängtade kramar, köpt ett doftljus som doftar som en dröm, slängt de tröttaste barnen i västsverige i var sin säng, gett pussar och sagt att jag älskar dem.

Nu ska jag ta magen vår och gå och lägga oss.

Smällfylld av känslor och tankar och inspiration.

måndag 3 juni 2013

Grattis på födelsedagen till mig!

Idag är det min tur, fast det känns som om det varit min tur sen i fredags... En födelsedagshelg! Barnen var hos sin mormor och morfar, mannen och jag passade på att promenera med vovven, vila stackars, arma kroppen och åka en tur till Göteborg för lite mys i lugn och ro. Att få sitta och dricka en kaffe utan att bli avbruten är en sann lyx!! Att barnen har det så bra hos mormor och morfar och verkligen älskar att få vara där ibland gör ju hela skillnaden, så klart. Det är så nödvändigt för mig att få slappna av helt ibland och det kan jag göra när de är där för att jag vet att de vill inte vara någon annanstans just då. Ljuvligt!!

Dagen idag bjöd på den totala motsatsen till avslappning faktiskt, vi åkte till Liseberg! I år igen!
Att få gå på Liseberg med barn är ju bara det finaste och roligaste som finns! Vi har skrattat, skrattat och skrattat, åkt en massa roliga attraktioner i deras nya Kaninland för småttingar, ätit korv och glass. Jag måste säga att jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha så roligt på Liseberg! Men en stund var rent magisk och det var när V visade sig vara för kort med en centimeter för att åka en liten bergbana. Han blev helt förstörd, grät och skrek och ville inte följa med mig ut. Jag letade efter något annat roligt för oss att titta på och så såg jag en livs levande Lisebergskanin som satt på någon slags ombyggd moped och vinkade. Vi begav oss dit och V slutade gråta och blev lite fnissig och förundrad över den gröna, lurviga jätten. Kaninen sträckte fram armarna mot V som genast kastade sig över i hens famn och lade sig tillrätta. Och där satt de, en grön kanin med min lille son i famnen, han kramade och vaggade och V var så trygg och avslappnad, det var helt magiskt. Jag var bara överflödig, hade ingenting där att göra egentligen för de hade det så fint tillsammans. Där och då övergick jag från att tycka att Liseberg var ett kul ställe för barn till att tycka att det nog är helt overkligt bra ändå. För mötet mellan en liten pojke och en kanin fick ta tid, fick bli på riktigt och gjorde ett verkligt avtryck i en tvåårings hjärta. Han fylldes av lugn, kärlek och glädje. Och att få se det, det är min bästa födelsedagspresent.

Allt som bygger broar till barns hjärtan, som inger ett barn med förtroende och trygghet, som möter ett barn med ovillkorlig kärlek om så för bara ett ögonblick, gör stordåd.

torsdag 30 maj 2013

Det är de där oväntade mötena som gör mig lyckligast. De där som stämmer, som får hjärnan att rusa iväg och skaparlusten att bara bubbla.


När man finner en skatt. Precis så känns det. Som om jag hittat en mussla med en pärla i.

Därför känner jag mig glad. Så glad att jag planterade tomater och ryckte upp en herrans massa brännässlor ur något som en gång i tiden, kanske, kanske, har varit en rabatt. Så glad att jag inte ens reagerade med ett åh, nej, när jag såg att V hade torkat ansiktet i den nytvättade soffkudden efter middagen. Den är inte vit längre, den är orange. Vi åt köttfärssås och spagetti.
Och så är kvällen så vacker, varm och solig. Himlen är blå. Barnen sover. Mannen sover nog han med för han har varit ovanligt tyst en lång, lång stund nu. Katten är inne och myser med mig, hon förstår nog att jag med mina fogar inte ska bråka med nässlor i sådant som en gång, kanske, kanske skulle kunna ha varit en rabatt, hon har följt mig och mitt arbete och stånkande i trädgården och nu är hon vänlig och förstående. Väljer att ligga hos mig i soffan trots att dörren står på vid gavel och hela berget här utanför prasslar och lever. Det är kärlek.

Vi har rabarber. I mängder. De är stora och påminner mig om urskog. När vi var ute i trädgården tidigare i eftermiddags såg jag hur mina söner smög in bakom de stora, vackra bladen. Det tisslades och tasslades och jag kunde inte låta bli att gå fram och fråga vad det var de gjorde. Där satt de på var sin sten och tittade på mig med stora ögon och E sa: Mamma, vi har hittat en Hemlighet.
De har en Hemlighet bakom rabarbern. Jag blev tårögd och kände mig så rik och samtidigt så fattig. Det jag ser när jag tittar på alla rabarberstjälkarna är pajer och fylla frysen och sylta och safta. Att man faktiskt skulle kunna ge sig in i snåret och hitta en Hemlighet fanns inte i min värld. Jag såg bara prestation. De fann spänning och stilla vila.



måndag 27 maj 2013

Nu är jag klar med en sak och ska bara, bara skicka in det, till rätt adress och sen får jag förhoppningsvis ett diplom! Hepp!! Gud så skönt det skulle vara att få det där diplomet, att bli diplomerad, jag har faktiskt aldrig blivit diplomerad innan. Men diplomerad stress-och avspänningsterapeut låter så himla... vuxet. Jag har verkligen stretat och gnetat och plickat och plockat för att bli färdig med den här utbildningen. Det allra, allra mesta gjorde jag året mellan den första mammaledigheten och den andra. Min planering sprack dock med bara några månader och V föddes lite mitt i slutet. Att föda barn är ett giltigt skäl till frånvaro. Och att jag kanske blev lite sen med en inlämningsuppgift eller två. Nu är det gjort, äntligen och jag ska bara skicka in de fysiska bevisen!! Tjihoo!! Jag kan slå vad om att jag glömt något annat, någon liten, liten lapp som skulle skrivas eller något sånt löjligt men faktiskt, jag tänker ta ut segern i förskott och fira lite. Är något glömt får jag väl göra det och så fira igen. Så ettårsutbildningen som skulle vara färdig 2011 ser ut att bli färdig lagom till sommarlovet 2013!! Tjihoo igen!!


fredag 24 maj 2013

Jag erkänner mig besegrad. Min kropp vill inte putta barnvagn och efter en kväll med Let´s Dance och foglossning så tänker jag att det kan vara en bra sak att lägga på minnet. Men jag har fått se Markoolio dansa samba så att jag grät av glädje. Och vem hade kunnat tro det liksom??

torsdag 23 maj 2013

På en brygga tillsammans med en kär vän fann jag idag lugn och fick tillbaka fotfästet. Tack alla gudar för vänner som alltid finns där. Som får mig att känna mig trygg. Stilla. Det är en rikedom större än allt annat och gör att även dagar som denna, då sorg och oro svämmar över, blir uthärdliga och fina på sitt sätt.

Människor i min närhet har idag mist någon de älskar och det får mig att tänka på hur viktigt det är att ta tillvara på det som är värt något. Kärleken, familjen, vännerna och framför allt mig själv. Jag ska vara snällare mot mig själv. Ta tillvara på livet som är mitt. Omge mig med de som verkligen betyder något och som ger mig så mycket, gör mig till en bättre och lyckligare person. De som kan se det stora i det lilla, som har varma, goda hjärtan och kloka tankar. De som bjuder på stora skratt. Som bjuder på sig själva. Som älskar mig för den jag är.

onsdag 22 maj 2013

Att ta mig själv på allvar.
Det är mitt stora projekt för våren och jag tycker att så här långt går det riktigt, riktigt bra.
I dag flyttade jag in mina pryttlar i ett litet, perfekt kontor här i byn och jag känner att jag är något på spåren. Som om det skulle kunna fungera att sitta i en vrå i vardagsrummet och jobba på mitt projekt samtidigt som jag passar barn, klappar katt och lugnar man. Nej, det funkar inte. Om jag nu ska ta den här chansen att göra något som jag verkligen, verkligen vill och har drömt om, då ska jag göra det på riktigt. Och det gör jag nu.

Och om det inte funkar så tar jag väl picket och packet och flyttar ner oss och ett tält till Rhodos, samlar stenar, vaggar mig och min ofödda i vågorna och dreglar över enorma pelargoner. Äter oliver och vänder ansiktet mot den ljumma vinden och bara... Åh. Jag tror att jag följer med E ändå, han fortsätter att säga att vi ska åka tillbaka på lördag. Han tycker att det är en superbjja idé och jag är nog lite benägen att hålla med honom.

De, mina små gullungar, har för övrigt brakat rätt in i trots och utveckling, testa gränser, testa, testa. Så till den milda grad att vi fick gå och handla tre gånger igår. Första gången var det killarna och jag. V ville springa som en vild elefant på savannen i gångarna på ICA, det gick ju inte och det gick han inte med på. Han tog av sig stövlarna i protest, slängde dem i golvet och skrek blodigt mord genom hela affären. Vi handlade en falukorv. Så förvirrad jag kände mig när jag kom hem med en falukorv och inget till vare sig middag eller frukost... Vi testade igen på eftermiddagen, mannen tog med sig barnen, handlade inte så mycket som han konflikthanterade, förvandlades till en pöl av svett och kom hem utan mat. Hahaha, jag fick gå en tredje gång, barnen stannade hemma och förvandlade huset till ett totalt virrvarr av leksaker och kritmålade bordsdukar och blomjord på golvet och grus-överallt. Men vi fick middag i alla fall. Och vi går inte sysslolösa.

Dessutom har vi en liten myrstig genom sovrummet. Myror, inte i några mängder men några spatserar genom vårt rum lite då och då. V är överlycklig. Han älskar myror. Jag, däremot, är inte lika positivt inställd.

söndag 19 maj 2013

Och så var vi hemma igen. Tillbaka på ruta ett. Fast med en massa sol och salta bad lagrat i hjärtat och kroppen och själen så nej, det är inte ruta ett. Det är underbart. Vi är underbart tillbaka. Barnen är lite pepparkaksaktiga trots att jag smörjt dem med solskyddsfaktor 1000 till och med till läggdags och mannen är brunröd och jag är tydligen brungul... En brungul dunderklump. Så har jag guppat omkring i Medelhavet och blivit alldeles salt i håret och njutit apelsiner som ingen människa njutit apelsiner tidigare. Pekat med hela handen mot alla vackra blommor och låtit aahh, ååhh, sådana vill jag också ha i vår trädgård! Mannen har fattat vinken och har lovat att klippa gräset denna veckan. Det är kärlek det.

Jag har hittat något på en grekisk ö och jag fick med det hem. Jag hittade lugn och fick lite feeling. Fick ett varmt inombords och ett varmt utombords. Jag fick se mina barn leka i sanden och äta samma mat till lunch och middag i sju dagar i sträck och fick se glittret i ögonen då vi åkte turisttåg. Fick se dem totalt ignorera mig för att de upptäckt myror. Vi har massor av myror här hemma men de har aldrig varit intressanta. Men myrorna på Rhodos, å maj gawwd!! De är alldeles, alldeles för spännande för att låta bli.

När vi kom hem skällde Lisan på mig. Jamade och jamade och jamade. Var arg. Upprörd. Var fan har du varit, jag trodde att du var min vän, liksom. Nu ligger hon i mitt knä och spinner så det låter knirk. Hon har saknat mig. Gud i himmelen vad en sådan insikt kan göra mig lycklig. Jag har en katt som har saknat mig. Pajen ligger vid mina fötter och verkar mest vara tillfreds med att vara hemma. Helt, helt lugn. Det är inte ofta. Barnen sover utmattade i sina sängar.

Ute regnar det och drippdroppar mot fönstret och jag tänker att det var tur att jag köpte mig en ny strandväska ändå. För det andas optimism. Och den är vackert lavendelblå.

Vilken tur att vi gjorde slag i saken och åkte iväg. E tycker att vi kan vara hemma en vecka och så kan vi åka tillbaka på lördag igen. Jag är beredd att hålla med. Men då får vi nog ta med Lisan.

onsdag 8 maj 2013

Idag plockar jag ner ballongerna efter en hel veckas kalasande.

Mina söner har fyllt två och fyra år, vi har haft ett barnkalas och ett familjekalas, vi har bakat tårtor, skurat golv, dukat kalasfint och lagat mat. Vi har skrattat och njutit och svettats lite när vi insåg att vi räknat fel, vi har blivit förkylda och diskat massor och ätit glass på altanen och fått väcka våra små med ballonger och presenter och sång. Vi har hurrat.

Mannen och jag har firat. Vi har firat att vi har den finaste lilla familj vi kunnat tänka oss. Njutit av att vi vuxit ihop, att vi blivit en enhet, att vi har fått de vackraste, mest bedårande små ungar och att vi klarar av livet så mycket bättre nu än vad vi gjorde då. Det har varit kalas för våra fantastiska barn men också för oss, för att vi äntligen, äntligen är helt hemma i allt som förändrades när vi blev tre och sen fyra. Nu är det vardag, nu är det så det ska vara. Allt annat är otänkbart. Vi lever i ett helt annat liv och vi älskar det. Det är värt att fira!


Men nu är jag trött. Jag är trött efter allt roligt och jag är riktigt trött efter att ha återupplevt deras födelsedagar med bara några dagars mellanrum. Det är så märkligt men både mannen och jag har gått och påmint varandra om vad vi gjorde, vad som hände där mellan de första värkarna, vad klockan var när vi bestämde oss för att åka in till BB, vad vi hade för väder då, barnmorskorna som avlöste varandra, vilka som var bra och vilka som var mindre bra. Vad vi gjorde då allt stannade av gång på gång när V var på väg ut i världen, hur vi turnerade runt på Österlen, drack kaffe och skrapade trisslotter på Konsum i Tomelilla, hur vi fick åka hem till slut, i regnet, sova ett par timmar och sen ge oss av igen. Jag låg och värkte på soffan.

Kärleken till barnen. Tacksamheten över att två så fantastiska små människor får finnas i just vårt liv. Att de, trots att de vuxit fram ur oss, är sina helt egna individer som är som små mysterier. De lever i en annan värld och den får vi ta del av om vi bara vill.

Grattis mina älskade ungar och grattis till oss, som har fått vara med om den här fantastiska resan. Den som bara börjat.

måndag 6 maj 2013



Välanvända trädgårdshandskar! Hur underbart det kändes att sätta smultronplantor och plocksallad tillsammans med bröderna Bus, det går inte riktigt att beskriva, men åh, fint var det. Att plantera något. Jag älskar det. Jag föddes inte med gröna fingrar, inte heller ett brinnande trädgårdsintresse, men just nu känner jag att vad som helst är nästan bättre än det kaos som rått på vår tomt. Så nu är vi igång. Mannen har strimlat pinnar, jag har planterat pioner och lupiner. Solen sken och värmde gott i nacken. Det enda som är kvar nu är mina förgätmigejsar som står så sött på altanbordet. I morgon, tänker jag. I morgon åker de också i jorden.



Allt behöver omsorg.

För att slå alla flugor i en smäll satsar vi idag helhjärtat på trädgården.
Barnen älskar det. Jag älskar det. Mannen älskar maskiner.
Trädgården behöver oss. Eller, det som ska bli en trädgård. För denna gången ska vi banne mej lyckas!!



fredag 3 maj 2013

Kalas imorgon igen. Kul, kul, kul, men en enda liten detalj har jag inte riktigt fått kläm på än. Nämligen vad jag ska göra för slags tårta... Den viktigaste detaljen! Det är ju inte kalas var dag men nästan var dag sitter jag och drömmer om tårtor. Chokladtårtor, jordgubbstårtor, vackra tårtor, tårtor som blir helt misslyckade och som jag får äta upp, alldeles själv, med en stor gaffel... Medan barnen har lekt med tåg och mannen farit iväg på en tidig morgonutflykt har jag suttit här framför datorn med en kopp kaffe och letat och letat. Men inte hittat! Alltså hjäääälp! Det har blivit fel i min hjärna, jag kan inte bestämma mig för någonting! Det enda jag har bestämt mig för är att det inte ska bli en gräddtårta till för det har vi ätit så det räcker denna veckan. Ett framsteg kanske, även om det bara är ett litet. Men att veta vad en inte ska baka är inte samma sak som att veta vad en SKA baka!!

Andra saker jag inte kan bestämma mig för är:

Om jag ska fortsätta att ha lugg eller inte.
Om jag ska fortsätta tona håret eller inte, och följdbestämmandet då; vad ska jag/ska jag inte tona mitt hår i för nyans??
Om jag ska göra ett ryck och bara rensa ut hela råttrummet.
Om jag ska sätta upp tavlor på pojkarnas väggar. Vad för några tavlor då?
Rött eller turkost?
Vad ska jag äta till frukost?

Nej, det är inga livsavgörande beslut men efter några månader av svårigheter att bestämma börjar det bli himmelens tröttsamt!!

onsdag 1 maj 2013

Jag väntade i två timmar på att vaniljcremen skulle stelna. Det gjorde den inte. Ändå blev det en god tårta till dagens barnkalas. Det blev ett så fint barnkalas. Underbara kökssoffa som är som gjord för små och stora att sitta och trängas i, jag var länge tveksam men idag, idag såg jag för det första barnen. De satt där och viftade med fötterna och kletade grädde på golvet. De skrattade och busade, vissa åt, andra inte. V har längtat efter hallongrottorna i flera, flera dagar så han åt en och en halv.

De var som små sprakade tomtebloss, mina älsklingar. Glada, fulla av lek och bus. Och när kalaset var över provade de presenterna, tog pappan i handen och gick för att provflyga en drake. Jag fick vila fötter och rygg i en stol på altanen. En stor kopp te, ljudet från småbåtshamnen, fåglarna kvittrade, Lisa fanns i min närhet. Vilken fin stund det var som vi hade då, magen och jag. Bara där och då.


tisdag 30 april 2013

Promenad med hunden. Vinden viner i vassen, havet brusar, måsarna skriar. Det luktar gammal tång som spolats upp på stranden. Hunden blir helt vild av blåsten, hon älskar det. Sitter på trappan och luktar på världen. Spanar. Så söt, vårt lilla nervknippe. 

Katten sover som en stock i fåtöljen i sovrummet. Hon är lite mer kräsen när det gäller väder. 

Snart kommer barnen hem från dagis, jag ska packa ihop denna dags arbete och kan känna mig riktigt nöjd med att jag ändå hunnit med det jag inte trodde att jag ens skulle göra. Jag har gjort mitt, plus femtio pizzabullar som ska serveras på olika kalas här framöver. Nu är det födelsedagsveckan i det här huset. Barn som fyller med några dagars mellanrum, kalas för småfolk, kalas för de vi räknar som familj. Det blir ett veckolångt firande, härligt och tröttande. Men när det är gjort är det gjort och mina små har blivit ett helt år äldre. 

lördag 27 april 2013

I går vad en fin dag. Det var rätt vackert väder, solen sken och vi hittade lä från blåsten på ena sidan huset så vi hade litet mästerskap i att blåsa såpbubblor. Såpbubblor kan vara något av det vackraste jag vet, de sveper iväg ut över världen, dessa bubbliga bollar av ingenting mer än ett skimmer av färger. En av de absolut bästa delarna med att ha barn är att man får blåsa såpbubblor igen. Mängder av såpbubblor. Godis för själen.

Vid lunchtid dök mina föräldrar upp, de är numera mina föräldrar i andra hand och högt älskade morföräldrar i första hand. Barnen, som var lite trötta efter lunch i trädgården, blev helt galna av glädje och sen av ilska eftersom min mamma och jag tog oss en eftermiddag i Göteborg. Något som händer alltför sällan. Eftersom mina fogar inte fogar sig som fogar bör bär jag en oro att det kan komma en dag inom en snar framtid då jag inte kan röra mig så mycket alls och då gäller det ju att passa på. Nu. Så det gjorde vi för en gångs skull och det var så mysigt. Göteborg är så mysigt, jag trivs där så bra att jag nästan skulle vilja bo där. Vi handlade födelsedagspresenter till barnen och tittade i kulturtantsbutiker och drack kaffe innan vi vaggade vägen tillbaka till bilen.

Väl hemma satt E i soffan med en bok om rymden i knät. Och så började det. " Vet du vad den här planeten heter mamma? Vet du vad det här är mamma?" Nej, nej, nej och åter nej. Jag vet ingenting. Och ungen bara tindrade när han berättade om Mars och Jupiter och Vintergatan som ju är vår galax och solen och döende stjärnor och de stjärnor som föds, de föds ur gasmoln. Där satt jag, snart 33 år gammal, med hakan i knät och blev helt utklassad av den i familjen som snart ska fylla fyra. På en eftermiddag hade han lärt sig allt. Allt! Vilken ordning planeterna kommer i, vilka som har månar och vilka som har ringar runt sig. Ja, herregud. Jag undrar fortfarande vad det var som hände!

Gravidkrämpan från helvetet är här. Vadkramp. Skitbomber vad jag vill byta ut den mot lite halsbränna, lite huvudvärk, lite mer svettningar, hudbristningar, vad som helst nästan men inte vadkramp. I natt har jag fått gå runt, runt, runt i huset för att få musklerna att lugna ner sig och vilja sova tillsammans med mig igen. Det tog flera timmar. I dag är det jag som är monstret.

torsdag 25 april 2013

Har öppnat upp alla fönster. Det blåser en lätt vind genom huset och luften luktar salt och lack. Bruset från motorvägen blandas med slipljud från hamnplan. Presenningar som prasslar lite, måsarna som skriar. Jag måste få ut vintern. Vintern måste ut, ut ur mitt hus, ut ur mitt huvud. Det vill sig inte, jag fattar inte att dagarna har gått utan att träden har börjat knoppa sig på riktigt, utan att maskrosorna börjar visa sina ansikten, utan att gräsmattan har bytt färg från gult till grönt. Eller, gräsmattan. Den kan ju ha heldött eftersom vi är sämst på trädgårdsskötsel. Men ändå. Det går inte ihop i mitt huvud. Så därför har jag fortfarande mars. Och därför måste jag vädra, vädra, vädra ut vintern.

I mig bor en stor trötthet granne med barnet som vilar huvudet mot min mage där inne. En känslomässig trötthet, som jag inte har upplevt tidigare. Käppar i hjulen. Jag vill bara ligga på sängen och vara helt tom och känna hur någon vänder och vrider sig. Allt annat blir för mycket. Överväldigande. Ögonen vill bara sluta sig och hela min uppmärksamhet vänder sig inåt. Varje graviditet känns som en kamp för överlevnad. Min första var rent fysisk. Jag hade ont, ont, ont, var stor och havandeskapsförgiftad. Vilsen. Min andra var rent praktisk. Vad ska vi göra, hur ska vi bo, hur tänker vi nu, hur ska vi lösa det här. Tusen frågor som jag pepprade mannen och mig själv med. Ordnade. Flyttade. Utbildade mig.
Nu, nu handlar det om det känslomässiga. Alla tankar, all oro, kampen för att själv hinna med i svängarna. Att hitta balansen. Den inre och yttre, det blir en kamp när huden liksom saknas. När hormonerna så uppenbart har dansat åt ett helt annat håll än det jag hoppades på.

tisdag 23 april 2013





Denna bild alltså. Den är ju så rolig så jag vet inte vad. Jag hittade den i min dator när jag satt och tittade på fina bilder som jag tagit på mig och barnen, de älskar att ta bilder med datorn och se resultatet direkt, vi brukar tävla om vem som kan göra fulast grimas och sen, när de somnat, så sitter jag och tittar och blir alldeles varm och blödig. För de är ju så underbara, så vackra, så bäst. Och mitt i allt detta känslomässiga gotteri så dök den här bilden upp. När är den tagen??? Och vem i hela världen har bestämt sig för att spara den??? Jag kan faktiskt inte minnas att jag tagit bilder på mig själv och verkligen inte den här. Det måste vara datorn som sett sin chans att visa mig mitt rätta jag. För så här ser jag ut på insidan. Tror jag.

Bilden fick in på fejsbok naturligtvis, vem kan motstå liksom? Och reaktionerna har blivit de bästa någonsin. Inte något tjafs om hur vacker jag är eller hur söt eller fantastisk. Folk skrattar, precis som jag gjorde när jag såg fotot. Tänker kanske herregud. Vad har hänt med människan?

Det är de allra bästa komplimangerna och det jag gillar allra mest, det som är på riktigt. Inte för att jag inte kan ta till mig att jag är vacker men faktiskt, ärligt talat, vill jag inte vara det. Inte för någon annan än mig själv. Och när jag tänker vacker tänker jag helt andra saker än utseendet. Som när jag var på mödravården och barnmorskan sa herregud, så stor du är, vi måste mäta! Och vi mätte och jag var helt normalt stor men hon gav mig den fantastiska förklaringen att " det beror på att jag inte har någon direkt överkropp." Såklart att jag har en överkropp, annars hade ju bebisen fått hänga i en påse på magen, men jag är inte så lång och just nu är jag ett par ben, en badboll till mage och ett par tuttar som jag kan vila hakan på. Och så är det. Efter besöket där kände jag mig vacker. För jag kände mig verklig.

Så här bjuder jag på mig själv från min allra bästa sida. Tycker i alla fall jag själv. Och så datorn då. Och så Linda.

söndag 21 april 2013

Vi har fått en kökssoffa. Och lite som ett helt nytt kök känns det som.

Vi har fått snuva. Och fått sova noll timmar i sträck i en vecka för att V är sämst på att vara förkyld.

Vi har fått solsken. Både i trädgården och i hjärtat. Lika värdefullt båda två, känner jag.

Jag har fått riktig, riktig foglossning.

Vi har fått kakinspiration, V och jag. Bakat finfina kakor som är alldeles för goda för någon som tycker att det kan vara värt att tröstäta litegranna. Försöker låta bli att baka mer på ett tag, men. Det vet ingen hur det kommer att gå.

Jag har fått en ny vän som väcker mig klockan 5 varje morgon. Som kvittrar så vackert utanför sovrumsfönstren och får mig att bli glad.

Jag har fått en insikt om vad som är viktigt. Som måsar. De är viktiga. Jag har saknat dem så mycket så att det inte finns ord för det. Men isen är borta och de är tillbaka och jag älskar´t. Lugn i hjärta och själen när de skriar och bajsar på alla bilar.

Jag har fått inspiration. Över lag. Och en blick som sa mer än tusen ord och det behövde jag.

Jag har fått en stund i en solstol på altanen idag.

Jag har fått tummen ur.


tisdag 16 april 2013

Lilla mannen har feber. Den kom igår kväll, han sov bredvid mig som en ångande liten varmvattensflaska med armarna om min hals. Gnydde och svettades. Stackars, stackars lilla skrutt.
Nu ligger han nerbäddad i sin säng, jag har precis smugit mig därifrån och snart lär jag höra ett jättevrål:
MAAAMMMAAAA!!!!!
För så låter det hela tiden när någon är sjuk. Eller någon vill visa något. Eller någon känner att det bara finns utrymme i denna världen för mamman att ta en tur till toan eller vika ihop några ynka strumpor.
MAAAMMMAAAA!!!!!
Det brukar fungera bra om jag bara får sova ifred. Då har jag i alla fall den stunden för mig själv, kan jag tänka. Men när natten och dagen smälter in i varandra i ett enda långt ta-hand-om-virrvarr, då blir jag så själatrött. Kroppstrött och själatrött. Det är svårt att älska så himmelens mycket. Tar så mycket plats i ett liv som har dagar och nätter som mäter precis lika långt som innan all kärlek slog till och knockade mig till marken. Och det är så svårt att prata om för det händer så lätt att människor ifrågasätter mängden kärlek och tid jag ger till barnen, vilket inte är det som det handlar om alls. Snarare tvärt om. Det handlar om balansen. Om livet som är mitt. Som jag måste ta mig tid till att leva.


söndag 14 april 2013

Jamen, det var ju ändå nästan tio grader och vi tyckte att det kändes som sommar. I alla fall när vi stod här inne och tittade ut. Så vi gick till glasskiosken på andra sidan viken. Fast klockan bara var 11. Och trots att vi inte har ätit lunch, inte alls någonting mer än en massa god, god glass! Kall glass. Jag höll på att frysa ändalykten av mig på väg tillbaka men det var så värt det. Barnen var glada, alldeles tills V snubblade och slog munnen i, det kom lite, lite blod och massor med tårar. Men innan dess var det kalas. Vi var rebeller, på ett PippiLångstrump-aktigt sätt. Glass innan lunch, eller, som det riskerar att bli, glass till lunch. För vi åt så mycket.

Det är de små sakerna som gör det. Och det får gärna vara strössel på.

fredag 12 april 2013

Å så snöar det. Blöt, läskig snö som smälter och bildar pölar utanför dörren och som förhoppningsvis hjälper till att smälta isen på viken och som kan ge lite väta till vår torra, gula gräsmatta. Underbart skitväder på något vis. Ungarna tittar på Pettson och Findus och jag virrar runt i köket och plockar fram saker och plockar bort saker och tänker på att varenda en av våra köksstolar är en fara då alla, precis alla, har gått sönder på något sätt. Det är bara en tidsfråga innan någon trillar rätt igenom sitsen på en av dem. Och då måste vi ha nya stolar. Och hämta kökssoffan hos mina föräldrar. Och fundera på vad vi egentligen vill göra med vårt kök. Men, än så länge har ingen gått sönder och därför kan vi skjuta detta på framtiden ännu ett litet, litet tag.
Ibland är det så skönt med icke-dagar. Med dagar som bara blir som de blir. I alla fall en liten stund. Jag måste röja upp här, tänker jag när jag nu ser mig omkring. Jag lever med en deadline och det tar sig uttryck i allting. Allting blir så apviktigt. Jag måste städa och organisera och fixa till allting och lösa allting-NU. För sen kommer sen och då kan det bli lite hur som helst. Men först blir det sommar.

Men allra först ska jag tömma diskmaskinen. Och ta itu med stressen över allt och sen göra det jag kan. Det jag orkar.

tisdag 9 april 2013

Byxkrisen är över.

Så, det var snabbt avklarat. Jeansångesten har släppt och jag har skaffat mig ett par nya, skitsnygga bralls som jag kan ha efter att bulan är ett minne blott ( I wish..) och som passar perfekt just nu. I Ljungskile ligger den underbara butiken Sprudla som har allt jag behöver och vill ha. Till exempel en röd- och vitprickig vattenkanna, något av det snyggaste jag har sett. Tyvärr faller den bara under etiketten "vill ha" och absolut inte under "behöver" så jag fick faktiskt hålla mig i skinnet. Det är något med vattenkannor som är så vackert tycker jag. Därför står det också tre stycken utanför altandörren, en på övervåningen och två här nere... Om ni har vägarna förbi Ljungskile så stanna för allt i världen, ta er ner till Sprudla och titta på allt vackert som finns där! Där finns också Linda som är en av de finaste jag vet. Inte är det konstigt att Sprudla är så bra när det är Linda som driver den!!

Jag hade ett par jeans som skulle vara hela, långa stora sommaren. Ett par som var perfekta. Lågt skurna, stretchiga, rätt snygga, bekväma, och som det fanns utrymme att växa i. Tänkte jag. För är det något jag med stort eftertryck avskyr så är det mammajeans med mudd. Blää. Mest för att jag under mina två tidigare graviditeter har växt ur mudden och den har liksom lagt sig som en skavande bilring under den gigantiska magen. Denna gången vågar jag vägra mammakläder. Tänkte jag.

Under en vecka har jag spräckt en klänning, ett par strumpbyxor och igår sprack jeansen. Mina bästa jeans. Och vad gör man då om man är lite gravid och lite känslig och fått höra att bebisen i alla fall måste komma på denna sidan våren så stor som jag är och det magiska datumet inte infaller förrän 31 augusti? Jo, man sätter sig i en garderob och gråter. Helt enligt konstens alla regler. Och blir hittad av mannen efter att man har varit borta en alldeles för lång stund, sittandes i en garderob. Med tårar och snor långt ner på halsen. Så klart.

Åh, jag har långt kvar av denna galenskapen och dessutom måste jag nu hitta ett fullgott alternativ till mina älskade brallor som jag av någon anledning förlitat mig på och haft som en tröstefilt mitt i allt annat kaos. Ingenting är riktigt som det borde vara i verkligheten känner jag och med den insikten tar jag lunch.

söndag 7 april 2013

Utanför fönstret hör jag hur mannen och E pratar och snickrar. Jag vet inte riktigt vad de gör men de har hållit på i timmar där ute. Sågat och snickrat och pratat. En trappa upp vilar lilla V middag och vid mina fötter ligger Lisan troget, som alltid. Skulle något hända henne, skulle hon försvinna ur mitt liv så skulle jag känna mig halv, för där jag är, där är hon. Skänker mig lugn. Frid. Tar min oro och alla mina bekymmer. Hon bär mig.

Jag har ägnat hela morgonen, delar av den gångna natten och gårkvällen åt att planera, planera, planera. Jag vet ju nu hur det kan vara, både när det gäller graviditet och bebislivet, och det är så mycket jag vill hinna med innan, så mycket jag vill starta upp så att allt det braiga inte rinner ut i sanden eller ut i trötthetsdimman medan jag befinner mig där. Det är så mycket som jag vill ta tag i.
Snart är jag färdig med min stressterapeututbildning, håll i hatten, efter flera år av tragglande med saker som jag inte hann med då. När jag gick den, på riktigt. Eftersom V föddes mitt upp i allt ihop. Den kommer i alla fall att bli klar men jag vill mer. Vill komma igång med något som jag kan fortsätta med i liten skala när bebisen, om allt går som det ska, har kommit. För ljuvligt är det att ha barn som är så nära varandra i tid, men jag har liksom inte fått något gjort på fyra och ett halvt år och det kan kännas lite frustrerande ibland. Om jag bara hittar det där något, så att något finns där, kommer det att kännas så mycket bättre. Tror jag. Så jag fortsätter mitt sökande och om någon har fina idéer på till exempel ämnen som man kan ta upp i en stressa-av-grupp så dela gärna med er här!

Jo, men det här är varför jag går och går och aldrig kommer till dörren, eller letar och letar i huvudet men aldrig hittar hela vägen, det är för att hjärnan är en ostbåge. Det är hopplöst, jag tappar tråden hela tiden, som i detta blogginlägg. Vad var det jag skulle skriva egentligen? Tanken hade jag, men den försvann och jag blev sugen på ostbågar. Och lite filosofisk. Så jag tar en paus istället från mitt förvirrande virrvarr i hjärnan och dricker mitt te och tar mig några ostbågar.




lördag 6 april 2013

Dagens finaste var när E och V tog varandra i händerna och gav sig ut på äventyr i skogen.
Mannen och jag bara tittade och förundrades. Dessa små, små människor som bara har varandra. Har funnit varandra, funnit tryggheten i att vara två. Just de två. De gick där på skogsstigen framför oss och sjöng och samlade magiska kottar som tydligen kan förvandla vuxna till svampar utan fötter och bilar till saker utan hjul, de bara gick där och skrattade och försökte låta bli att trampa på inbillade bajshögar.
Det var så underbart. Inspirerande. Och uttröttande.

De är hemma igen efter fyra dagar hos mormor och morfar. Det stökas och bråkas och skrattas och leks och dansas och tystnaden är ett minne blott.

tisdag 2 april 2013

Fick den märkligaste frågan och en släng av identitetsstress i morse vid frukostbordet. Så här lät det:
- Hur tänkte SF egentligen när de gjorde sitt program? Är det här för att det är påsklov?? Ellie???

Mhmm, mannen och jag pratade om att kanske gå på bio. Se the Hobbit. Men den visades bara 12.15 på dagen och det passade inte direkt oss. Och då, då börjar han att fråga MIG om hur de hade tänkt när de gjorde så!! Inte retoriskt, utan väntade sig svar och allt.

Här började dagens identitetsstress. För herregud, herregud, vem har jag blivit? Det har varit en pågående process i fyra år snart, det här med mödraskapet och mammarollen och jag har inte till 100 % ställt upp på föreställningarna om hur en mamma ska vara, hur en mamma ska tänka, känna och liksom äta upp resterna av den arma människa jag var innan. Jag är fortfarande samma, arma människa, har bara välsignats med det finaste man kan tänka sig, två underbara, underbara ungar. Men med dem kom inte några superpowers. Jag har inga magiska egenskaper. Jag kan inte läsa tankar. Knappt att jag kan höra mina egna. Jag kan inte hinna med allt på ingen tid och orka allt, hela tiden. Det. Går. Inte. Jag har provat, för det hör väl till antar jag, man måste testa om det verkligen är så att man kan allt som förväntas och nej, det kan jag inte. Jag vet inte var saker är. Jag har inga ögon i nacken. Jag har inte bättre taktik när det gäller småbarnslivet. Jag klagar inte för att kokettera utan för att faktiskt beklaga mig. För barnen är små vildingar, de är det, och jag skojar inte. Jag hinner inte städa allt som man borde, jag hinner inte och när jag säger det till min mamma så säger hon att det är säkert så fint ändå, men så kommer de hit och så är det som om en bomb exploderat. Jag har inte fått en släng av åh, så roligt att leka med bilar, det är såååå tråkigt och jag gör det helst inte. Jag vet inte hur man får bort komplicerade fläckar, jag kan inte magiskt sy barnkläder, jag är inte en vandrande kokbok och jag är inte världsbäst på att laga saker. Jag är inte det. Har aldrig varit. Och ändå är det en vedertagen sanning i vissa hörn av min värld. Att jag kan allt och vet allt. Gud vad det stressar mig. Krocken är liksom total, ska jag ihärdigt framhärda att jag är värdelös på allt detta så blir det ju så tråkigt för mig liksom, men det är ju precis lika tråkigt när förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten. Då faller jag. Så vad gör jag? Jo, men jag försöker att lära mig. Jag försöker att memorera var saker och ting är, var de mest troligt kan vara. Tittar och memorerar i mannens verktygsgömmor. Jag försöker mig på saker som jag inte har lust med, som till exempel att bygga rymdraketer. Jag har hela familjens agenda nedklottrad i min egen för att jag inte ska glömma bort att påminna om saker som kan vara viktiga. Så som mannens vuxna barns födelsedagar. Små noteringar om namnsdagar. Jag sorterar strumpor. Samlar på recept.

Detta är inte jag. Inte i den utsträckning som tar uttryck just nu. Inte på det sätt som förväntas och som jag spelar med i. Jag är ju bara samma, skruttiga, förvirrade människa som jag var innan plus all världens kärlek i mitt hjärta plus två ungar. Här skulle det sitta fint med ett litet uppror känner jag.
Yttepyttelitet uppror. Men så gör ju inte mammor. Inte mammor inte. De bakar bullar.

måndag 1 april 2013

Det är tyst. Alldeles, alldeles tyst. Mannen sitter bredvid mig i soffan och kliar sig i skägget. Jag rapar lammfärslimpa.

Barnen är hos sin mormor och morfar. Vi lämnade dem där tidigare idag, tillsammans med hunden. De har fått semester. Och det har också mina öron. Tyst, tyst, tyst. Ibland är det så skönt. Just nu är det det. Men imorgon vet jag att saknaden kommer, klumpen i magen, när jag fått sova en hel natt och tänker att Gud så skönt det är att vara utvilad, då kommer den stora saknaden. När jag längtar och längtar efter skriken och gapen och leksakerna som studsar nedför trappan och alla som inte hittar någonting och ska fråga mig om det, efter ljuden från barnprogram på tvn. Längtar och tycker att det är så skönt att få längta.

Vi hinner så mycket, mannen och jag, när det bara är vi. Vi har hunnit att äta glass, gå en liten promenad, prata om livet och titta på andra delen av porträttet av Bildt på tv. Jag har hunnit med att bli lite kär på nytt i mannen i mitt liv. Bli kär i ljudet av fingrarna genom skägget. Skönt att få hinna med att känna det, skönt att mina tankar får bryta igenom i tystnaden. För livet med barn innebär ett liv med en ljudmatta som bedövar och förvirrar. Jag älskar det mer än livet självt men måste få höra ingenting mer än de ljud mitt eget hjärta producerar ibland. Få höra vad hjärtat viskar.

söndag 31 mars 2013


För en vecka sen nästan precis flyttade bröderna Bus in i sitt gemensamma rum. Det var spännande, efterlängtat och nytt. Allting var så stort för de båda små, det skapade en viss oro för tidigare har E haft eget rum och V bott med oss. Men nu skulle de alltså samsas på samma yta, både dag och natt.
I dag möblerade E om i köket, mitt framför näsorna på oss. Barnen ska sitta tillsammans, och vuxna tillsammans. E och V hamnade vid sidan om varandra och mannen och jag fick sitta mitt emot.
Jag får bevittna något alldeles magiskt, ett syskonskap som växer sig starkt och varmt, men puh för att vara mamma till två helt obegripligt sammansvetsade små typer som argumenterar brallorna av den bäste med en beundransvärd o-logik. Deras värld är deras, vi har inte tillgång till den. Men åh vad vi måste förhålla oss till den. För denna dag har varit deras, helt och hållet, så här långt och vi är bara åskådare. Till bus. Obegripligt, osannolikt, bus. Tur att vi har en timma mindre av denna dag för hur mysigt det än är, så kommer den att bli lååååång. Och vild.

torsdag 28 mars 2013

Påsken. Nu är den här. Skulle kunna ha skrivit äntligen men det konstiga är att det känns som om julen var slut och över igår faktiskt. Kallt och eländigt har det varit men jag minns förra påsken, då gjorde vi en snögubbe i trädgården. Och så illa kan det väl ändå inte bli i år? I år hoppas jag på sol. Och en 15-20 grader. Det skulle sitta fint. Som sista påsken vi firade på Österlen innan vi flyttade, då var det varmt och helt underbart, jag var höggravid och svettades som en galning men åh, så drömsk jag känner mig när jag tänker på det! Sitta ute i en solstol. Jag gjorde ett försök tidigare idag, tänkte att det är ett bra ställe att arbeta på, vår altan. Men jag höll på att förfrysas och fick gå in igen. Tanken fanns där dock, och det är ju tanken som räknas!

Nu är jag inte höggravid men lite lagom sådär, något ett proffs hade kunnat ana om hen hade öppnat vårt skafferi. Nu var det inget proffs som öppnade det förut, det var mannen och han radade snabbt upp bevismaterialen på köksbordet. Herregud. Jag har köpt.... 6 påsar ostbågar. Mmm, jag skäms. Men det går inte att låta bli för det är så gott och skänker mig någon slags sjuk tillfredsställelse faktiskt. Det är trygghet helt plötsligt i att ha hela skafferiet fullt av ostbågar. 6 PÅSAR!!!

Att vara gravid är lite som att bli kidnappad. Ingenting är riktigt som det tidigare var utan annorlunda. Hjärnan är annorlunda. Kroppen är en stor klump. Och magen skriker efter de märkligaste saker. Som lax, hovmästarsås och ostbågar. Och glass. Och ananas. Det upptar en stor, stor del av min vakna tid, faktiskt, det här med att tänka på mat. Det tänks och det tänks och så skickas jag iväg för att handla mjölk och så kommer jag hem med två fullproppade påsar med allehanda saker. Men jag läste någonstans att äter man mycket sött när man är gravid, då blir barnet sött. Så om jag äter mycket ostbågar, ananas och banan och hovmästarsås, då kanske barnet blir.... gult? En påskkyckling?

onsdag 27 mars 2013

Det finns många anledningar till att skaffa sig en arbetsplats. Att låta hemmet vänta vackert och ge sig av till sitt. I dag, i mitt hem var listan lång över sådant som skulle göras och innan jag ens hann börja satte mannen igång med att bygga ihop två små fåtöljer som vi köpt till barnen. På Ikea.

När vi är på Ikea är han oftast rätt lugn, tittar och säger ååhh, aahh, det där var en smart lösning och så vidare. Men när vi betalat och kommer ut till bilen förvandlas han till ett monster. Ett monster som med sitt tjat och gnäll får hjärnan att sakta smälta. Att allt ska få plats, det är ju liksom en förutsättning för att man ska komma hem igen och detta är uppstarten till resten av hemskheterna. Diktatoriskt gapar han ut order efter order, som om jag inte fattar själv, som om jag vore helt blind. Här börjar det. Jag blir ilsk. Ett stilla krig utbryter.

När vi igår kom hem med en svartlackad säng till den lilla mannen så trodde jag först att hans hjärna hade exploderat. Han bara skrek rätt ut. Det gick att få honom lugn till slut och jag sa ingenting om de där små fåtöljerna som vi hade köpt till barnen. Jag gick och la mig.

När min dag nu skulle börja satte han alltså igång. Det tog kanske fem minuter innan det första:
"ELLIIIIIIE!" skriades ut. Hur allt slutade? Han fick gå en lång promenad och jag satt och skruvade och skruvade. Så nu ligger jag så ända in i backen efter med allt jag skulle göra och snart är det påsk. Och lov. Och barnen som är hemma. Gud vad jag älskar dem. Gud vad det skulle göra mig olycklig om  jag inte hade dem. Och Gud vad det skulle gjort gott för själen att ha en alldeles egen plats att sitta och fnula. Jag tror att jag är något på spåret här.

tisdag 26 mars 2013

Ha! Det är rent otroligt, jag kan inte tro att det är sant men jag fick faktiskt sova till 5 innan barn kom trippande!! Eller trippande och trippande, V stod i sängen och skrek MAMMA!! så att det ekade över viken men vad gör väl det! Då var liksom hela natten gjord. Det är ett litet mirakel. Jag förväntar mig inget mer än kommande nätter av kaos men vilken present det var att få sova alldeles ostört i en hel drös med timmar! Underbart!!!

måndag 25 mars 2013

Nu händer det. Mannen är uppe med de små älskade ungarna och kommer när sagan är slut stoppa dem i var sin säng i samma rum, släcka lampan och säga godnatt. Vad som händer sen vet ingen.

Åh, all denna spänning i småbarnslivet, jag smäller snart av alltså. Jag minns när jag väntade på den där listan när jag gjorde inträdesprovet till skådespelarprogrammet i Göteborg, jag satt där på en middag och försökte överleva. Och när de sa att nu har listan kommit upp... Hjärtat gjorde volter och jag ville kräkas och gråta på en och samma gång. Det är samma nu, fast gånger tusen. Kommer de att klara det, att E klarar av ett eget rum det vet vi ju, han har ju sovit i sitt rum i två år innan vi nu gjorde sammanslagningen, men den lilla mannen, hur kommer det att gå för honom?? Kommer han att sakna sin mamma? Kommer han att somna över huvudtaget? Kommer han att acceptera att inte ligga tvärs över mitt huvud utan i sin säng, hela natten? Kommer vi att få springa i skytteltrafik mellan vårt sovrum och deras hela natten? Kommer jag att få sova alls? Stora, stora frågor som faktiskt betyder något för mig! Vem hade kunnat tro det? Ja, inte jag. Att det skulle bli så viktigt, att de skulle ta all plats i mitt hjärta hela, hela tiden, nästan all tanketid. Och nu gäller det då, somna eller inte?? Ja, det lär ju bli uppdateringar på detta, lita på det.

I övrigt så känner jag mig sådär lustfyllt vårglad just idag. Kanske har det att göra med att vårt projekt äntligen blev färdigt. Jag gick i alla fall upp i berget bakom vårt hus och började röja bland allt sly bara sådär när lunchen var uppäten och borttvättad från händer och väggar. Gick bananers med sekatören, bara kapade allt vad små pinnar heter. Det kändes så skönt. I år, mina vänner, i år ska det röjas i denna trädgården. Så att vi i alla fall kan få kalla det för trädgård och inte skogsdunge. I år ska det ske. Åh, det är så mycket som ska ske i år, men det måste ju börja någon gång. Och det börjar.... just nu.


För en trappa upp är det alldeles, alldeles tyst.

söndag 24 mars 2013

De magiska rörelserna inifrån- i dubbel bemärkelse- de har jag verkligen fått uppleva idag!
Det pysslas på olika håll i huset, ett rum målas och alldeles nyss avslutade bröderna Bus och jag ett riktigt påskteckningsrejs. E gjorde en målarrobot med fjädrar och juveler, V gick på pottan med guldsilkespapper som han använde som toapapper... Ja, det torkas kungligt här i kaptensvillan!


torsdag 21 mars 2013

Har ett favoritprogram, kvällen som gör veckan liksom, och det är Hela England bakar. Gud så bra det är!! Mannen och jag sitter som fastklistrade, det är spännande, spännande att se folk stressa över jäsning och om ett bröd är färdiggräddat eller inte. Jag laddar upp, bäddar ner mig och katten i soffan, stänger av telefonen, skriar till mannen att nu, nu är det snart dags och bara myser. Då längtar jag inte ens efter solstolen och pocketboken i utomlandet.

onsdag 20 mars 2013

Det där lugnet som lägger sig över världen när barnen busats iväg till dagis, det dagliga telefonsamtalet från min far är avklarat och arbetet fortfarande inte är påbörjat, det lugnet älskar jag.
Idag känns det som om jag vill stanna i den här stunden för alltid, bara kura ihop mig under en filt med en bunke ostbågar och protestera i tystnad mot snön och vinden. Jag vill gå i ide.

Eller svepas iväg till en varm strand, hällas ut i en solstol någonstans där vattnet är skimrande och varmt att doppa tårna i. Ligga där och tina, för jag tror faktiskt nästan att jag förfrusit mina blodådror. Så känns det. Som om hela kroppen är kall och stel och konstig, tankarna har fastnat och jag har både raggsockor och ylletofflor, kaka på kaka. More is more är liksom denna vinterns paroll.
Det blev inte bättre av att värmen i huset la av för några veckor sen. Den är ju tillbaka nu men de dagarna, tio stycken blev det, då vi frös dygnet runt, både ute och inne, gjorde att jag bara fick nog. Kroppen strejkar, jag vill inte frysa mer!! Jag vill inte ens gå ut, det är kallt om rumpan och täckbyxorna kan jag inte längre knäppa.


En tanke värmer. Det slår två hjärtan i mig. Stilla, stilla växer liv så som det ska när våren är på väg. Det är mitt säkraste vårtecken. Att jag inte längre kan knäppa byxorna.


Katten. 
Så fin hon är.




                                         

tisdag 19 mars 2013

Jomen. Jag ska erkänna det, jag ska. Jag har blivit totalt kattokig. En galen kattant. Det har smugit sig på, jag har inte riktigt riktigt tagit det på allvar men igår stod det helt klart för mig. Jag köpte underbyxor med katter på. Ja. jag är trettiotvåochetthalvt och har underbyxor med katter på. Fick syn på dem i en butik och blev överlycklig, de var ju så fina, så fina. Precis som mina kattörhängen. Och kattnyckelringen. Lisa verkade nästan förnärmad när jag visade henne, och i det ögonblicket insåg jag att det har gått över en gräns. Jag har passerat en gräns och nu är det för sent att vända tillbaka. Jag köpte underkläder med katter på och det första jag gör när jag kommer hem är att visa upp dem för katten. Vad hon tyckte? Tja, hon verkade inte helt såld på idén.



Också kärlek.

Nej, nu är det dags tycker jag. Det har varit tyst alltför länge. Av helt fel anledningar. Jag tänkte ändra på det nu, skriva lite här då och då. Jag är inget vidare bra på att vara tyst. Och absolut inte när jag egentligen inte vill det.

Världen är inte densamma som när jag skrev sist. Den är kallare, råare, sorgligare. Jag tänker på det samhälle som mina söner ska växa upp i. Det gör mig sorgsen. Och förbannad. Heligt förbannad.
Mannen tycker att det är bra, jag glöder igen och jag känner det själv. Nu är inte tiden att sitta tyst och stilla vänta på förändring. Jag måste göra något.

Det har jag bestämt mig för. Nu ska jag göra något. Ett statement för mig själv. Det ska berättas mer om detta, det ska det verkligen men inte nu. Först ska jag göra det.

Jag vill berätta om något annat. Om vänskap som inte rostar. Om en kärlek som bor i mitt hjärta, om en vän som jag bär med mig överallt. Som har växt fast, som gör mig lycklig och ledsen på en och samma gång. Lycklig för att jag fått lära känna någon som henne, för att vi har fått växa ihop, för vi är så olika och lika på en och samma gång. För att hon är en häftig, varm, omtänksam och vacker människa. Ledsen för att jag inte kan få dela alla dagar med henne. För att hon finns så långt bort. Men ändå står mig så nära. Idag ringde hon och det spratt till av glädje i mitt hjärta när jag hörde hennes röst.
Jag vill bara säga till mig själv och till alla andra som kan behöva höra det, var rädd om vännerna. Om de som gör dig till en bättre människa. Som gör livet underbart. Lyssna nu på dig själv, E, prioritera rätt. Familjen, vännerna, resten av livet. Så ska jag göra. Från och med nu så ska jag ha det som mantra. Aldrig, aldrig se det som tidsödande eller viktigare att dammsuga eller vika tvätt eller jobba lite till. Glädjen först, resten sen. Så måste det vara, för att jag ska kunna hålla hjärtat varmt denna kalla, kalla marsmånad.


Therese, du bor i mitt hjärta.