Lilla mannen har feber. Den kom igår kväll, han sov bredvid mig som en ångande liten varmvattensflaska med armarna om min hals. Gnydde och svettades. Stackars, stackars lilla skrutt.
Nu ligger han nerbäddad i sin säng, jag har precis smugit mig därifrån och snart lär jag höra ett jättevrål:
MAAAMMMAAAA!!!!!
För så låter det hela tiden när någon är sjuk. Eller någon vill visa något. Eller någon känner att det bara finns utrymme i denna världen för mamman att ta en tur till toan eller vika ihop några ynka strumpor.
MAAAMMMAAAA!!!!!
Det brukar fungera bra om jag bara får sova ifred. Då har jag i alla fall den stunden för mig själv, kan jag tänka. Men när natten och dagen smälter in i varandra i ett enda långt ta-hand-om-virrvarr, då blir jag så själatrött. Kroppstrött och själatrött. Det är svårt att älska så himmelens mycket. Tar så mycket plats i ett liv som har dagar och nätter som mäter precis lika långt som innan all kärlek slog till och knockade mig till marken. Och det är så svårt att prata om för det händer så lätt att människor ifrågasätter mängden kärlek och tid jag ger till barnen, vilket inte är det som det handlar om alls. Snarare tvärt om. Det handlar om balansen. Om livet som är mitt. Som jag måste ta mig tid till att leva.