Fick den märkligaste frågan och en släng av identitetsstress i morse vid frukostbordet. Så här lät det:
- Hur tänkte SF egentligen när de gjorde sitt program? Är det här för att det är påsklov?? Ellie???

Mhmm, mannen och jag pratade om att kanske gå på bio. Se the Hobbit. Men den visades bara 12.15 på dagen och det passade inte direkt oss. Och då, då börjar han att fråga MIG om hur de hade tänkt när de gjorde så!! Inte retoriskt, utan väntade sig svar och allt.

Här började dagens identitetsstress. För herregud, herregud, vem har jag blivit? Det har varit en pågående process i fyra år snart, det här med mödraskapet och mammarollen och jag har inte till 100 % ställt upp på föreställningarna om hur en mamma ska vara, hur en mamma ska tänka, känna och liksom äta upp resterna av den arma människa jag var innan. Jag är fortfarande samma, arma människa, har bara välsignats med det finaste man kan tänka sig, två underbara, underbara ungar. Men med dem kom inte några superpowers. Jag har inga magiska egenskaper. Jag kan inte läsa tankar. Knappt att jag kan höra mina egna. Jag kan inte hinna med allt på ingen tid och orka allt, hela tiden. Det. Går. Inte. Jag har provat, för det hör väl till antar jag, man måste testa om det verkligen är så att man kan allt som förväntas och nej, det kan jag inte. Jag vet inte var saker är. Jag har inga ögon i nacken. Jag har inte bättre taktik när det gäller småbarnslivet. Jag klagar inte för att kokettera utan för att faktiskt beklaga mig. För barnen är små vildingar, de är det, och jag skojar inte. Jag hinner inte städa allt som man borde, jag hinner inte och när jag säger det till min mamma så säger hon att det är säkert så fint ändå, men så kommer de hit och så är det som om en bomb exploderat. Jag har inte fått en släng av åh, så roligt att leka med bilar, det är såååå tråkigt och jag gör det helst inte. Jag vet inte hur man får bort komplicerade fläckar, jag kan inte magiskt sy barnkläder, jag är inte en vandrande kokbok och jag är inte världsbäst på att laga saker. Jag är inte det. Har aldrig varit. Och ändå är det en vedertagen sanning i vissa hörn av min värld. Att jag kan allt och vet allt. Gud vad det stressar mig. Krocken är liksom total, ska jag ihärdigt framhärda att jag är värdelös på allt detta så blir det ju så tråkigt för mig liksom, men det är ju precis lika tråkigt när förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten. Då faller jag. Så vad gör jag? Jo, men jag försöker att lära mig. Jag försöker att memorera var saker och ting är, var de mest troligt kan vara. Tittar och memorerar i mannens verktygsgömmor. Jag försöker mig på saker som jag inte har lust med, som till exempel att bygga rymdraketer. Jag har hela familjens agenda nedklottrad i min egen för att jag inte ska glömma bort att påminna om saker som kan vara viktiga. Så som mannens vuxna barns födelsedagar. Små noteringar om namnsdagar. Jag sorterar strumpor. Samlar på recept.

Detta är inte jag. Inte i den utsträckning som tar uttryck just nu. Inte på det sätt som förväntas och som jag spelar med i. Jag är ju bara samma, skruttiga, förvirrade människa som jag var innan plus all världens kärlek i mitt hjärta plus två ungar. Här skulle det sitta fint med ett litet uppror känner jag.
Yttepyttelitet uppror. Men så gör ju inte mammor. Inte mammor inte. De bakar bullar.