Nu är jag hemma igen. Det känns. Senaste veckornas tumult har för ögonblicket lagt sig och jag sitter i soffan med mina damer, Lisan strax till vänster om mig och Pajen vid fötterna, och bara andas ut. Andas ut spänningshuvudvärk och trötthet som inte har att göra med mängd sömn jag fått. Trötthet som bottnar i så mycket annat.
Det har varit Malmö över dagen och Stockholm i tre dagar på mindre än en vecka. Det har varit oroliga barn som inte fattar varför jag försvinner för, jag som aldrig, aldrig är borta. Jag som alltid har min rumpa parkerad i denna lilla fördjupning i soffan när kvällen kommer, jag som alltid borstar tänder och sätter gränser och leker med tåg och kramar godnatt. Som alltid, alltid ligger i min säng när de kommer för att monstren har skrämts eller gommarna som värker när tänder tränger igenom. Nu har mannen burit huvudansvaret i en vecka, till och från, det har gått bra, de hyllar honom och bannar mig.

Men i kväll är det jag och Uffe. Ulf Lundell på Skavlan, det har stått i tidningar i en vecka att han ska vara med och jag är av en underlig anledning redan bänkad i soffan. Varför då? tänker jag förvånat, men jag kan inte ens förklara det för mig själv. Ulf Lundell. Jag har älskat och hatat honom så länge jag kan minnas. Läst, fnyst förmätet, läst, blivit berörd in i varje cell, lyssnat, återigen fnyst och frustat över hur hopplöst dåligt det är, lyssnat och blivit slagen till marken av den där karln. Eller karlns musik, då, kanske jag ska förtydliga. Ulf Lundell, denne legend, som framkallat den mest galna reaktion hos mig då jag såg honom promenera över Medborgarplatsen en gång. Jag grep tag i mitt sällskap och skrek, rätt ut i universum, "HERREGUUUD!!! Det är ULF LUNDELL!!!!!" Jag har fortfarande inte hämtat mig, var kom det ifrån liksom?? I vilken, förmörknad liten del av mig ligger den här och pyr? Jaa, människan är ett mysterium, inte minst för sig själv. För Ulf Lundell var jag bara totalstörig. Han gav mig en blick, svart som natten, vände om, och gick snabbt åt rakt motsatt håll.

Se där, jag som hade tänkt skriva om stressterapeuten och avspänningsmassage och min lillebror med det trasiga benet och min relation till Stockholm som blivit något den aldrig tidigare varit. Men det hinner jag inte nu, för Ulf tog över!! Människan är ett mysterium!

Jag är uppe sjukt sent. Sitter och filosoferar över alla finnar jag har fått på sistone, tänker på den underbara massagen jag startade dagen med och att alla måndagar, alltid borde få börja just så. Jag var så avslappnad att jag inte ens märkte att min egentrimmade lugg hade ställt sig tillrätta helt rakt upp och med denna frippa susade jag på cykeln genom samhället. När jag kom hem var jag så skön i sinnet att jag bara ryckte på mina avslappnade axlar och tänkte äh, skit samma. Jag gick runt i tröja, trosor och frillan som Gud glömde nästan hela dagen, tills vi inte kunde vara inne längre och då kunde vi inte heller vara ute för det regnade så, så att mannen fick se sin dröm gå i uppfyllelse och vi drog till Mellerud. Väl där åkte vi hem. Men vi var där, körde genom fantastiska Dalsland, så vackert och så sorgligt, jag blev alldeles blödig där jag satt och såg förfallna hus och träd som hösten färgat varma och röda.

Så bakade jag sirapslimpor. Som en riktig mamma. Sådär som jag aldrig i hela mitt liv kunde föreställa mig att jag skulle göra. Baka sirapslimpor. På ekologiskt mjöl. Så att jag vet vad barnen stoppar i sig.



Jo, jag svimmade en stund, jag gjorde det, och fick en liten personlighetskris. Men det är lugnt nu.

Nu sitter jag här mitt i mörkaste natten och väntar på att brödhelvetet ska svalna så att jag kan gå och lägga mig och sova i kanske en timme eller två innan det börjas med gny och monster och sova på mammas fötter. Vad jag älskar mina ungar. Och karln. Vad jag älskar detta livet. För det blir fan aldrig som man tänkt sig! Och hur spännande är inte det?

"Har du bloggat nåt då" frågade mannen.

Å, nej det har jag faktiskt inte. Förrän nu.

De senaste dagarna har jag bakat mina allra första limpor, en äppelkaka med frukt från trädgården som jag fick Nobelpriset för, jag har oroat mig lite mer och sovit lite mindre än vad nyttigt är, jag har därför inte gjort ett skvatt nyttigt eller för den delen vettigt. Jag har promenerat i regnet med en fin vän. Svurit över folk som kör som idioter. Och så har jag varit i skogen.

Andats lite.


Och när jag nu tittar på det så ser det inte så pjåkigt ut ändå. Gött!!

Alltså. Någon var i högform idag. Någon parkerade en röd bil i min arbetshörna och begick oreda.

Någon hade pillat upp snöret som omger min fina, vaddetnuäregentligen,

och gjort en installation med en vattenmugg.

Någon hade smugit in små bilar i varenda vrå i huset. Bland annat bakom ljusstaken

i fönstret. I min väska fann jag tre. En taxi, en brandbil och en ambulans.

Kände att jag var rustad till tänderna när jag stod i affären och försökte hitta plånkan.

Kan man betala i bilar? Trodde att någon hade smusslat plånkan ur väskan och ner i till exempel en 

stövel, så som hade skett i förrgår när mannen var borta och jag inte kunde hitta den.

Vi skulle handla och överraska pappan med tårta tyckte E. 

Men någon hade tömt min väska på det viktigaste och lagt det viktigaste i olika skor i hallen. 

Innan jag kom på det!!! Jag grinade och kände mig bestulen. Sen kände jag mig lite överlistad

och utspelad av någon, som tittat på mig hela tiden, vetat hela tiden och inte sagt något. Bara iakttagit 

min panikdans.

Jag stod för lördagsunderhållningen. Men det bjöd jag på.

Och om någon undrar så var det en citronklyfta som inte passade in i dvdn. Och alla mina krämer och toadutterier ligger nu under badkaret. Där Sigge Storspindel bor och skrämmer mig i mitt allra innersta med sin blotta närvaro. Mantrat jag upprepar för mig själv när jag är på toa: titta inte under badkaret, titta inte under badkaret, titta inte under badkaret. Tydligen var det roligt att rulla in saker där under som mamman skrek NÄÄJJ till.

I soffan sitter nu två små lintottar, en är, av sig själv, insmetad i smör och den andre kokosyoghurt. Köket efter frukosten var som en installation av stök och jag sitter nu ner och pustar innan jag tar tag i morgonens andra bytesrunda tillika tvagning. Pust. Pust. De tittar på Wall-E och jag hör hur den store förklarar för den lille om den lilla jooliga joboten och hjärtat sväller till en jättelik ballong i bröstet på mig. Jag kan inte förstå hur så små människor kan vara så stora? De når knappt en tvärhand över jorden ju! Mina små. Mina inte så små får jag kanske säga.

Mannen har varit borta över natten och det är han ibland. Och i smyg älskar jag det. I smyg. För det är så underbart att få längta lite och det är så underbart att få känna mig mammaduglig. Jag fixar vardagen även om jag är ensam. Här är duktiga-flickan-syndromet som värst tror jag, men åh vad jag gottar mig i att servera två lagade mål mat om dagen, hitta på saker, läsa sagor och mysproppa på i tid och evinnerlighet. Kanske är det en liten oro i mig att om något skulle hända så klarar jag mig och våra ungar ändå och det har jag liksom bevis på. Om några år är de så stora att det här kommer att vara kära, dyrbara minnen. De där helgerna, eller veckorna, som vi varit tillsammans, bara vi tre. När vi somnat i stora sängen tillsammans, bakat kakor och ätit så att sockerchocken varit total, gått promenader och hoppat i vattenpölar och hittat på konstiga sagor och gjort grimaser och skrattat tills vi kiknat. Ja, jag gottar mig i allt detta så mycket jag bara kan.

Nu ska jag rycka ut för E kom precis och sa att han hade stoppat filmen och stoppat in något annat, obestämt, i dvd-dpelaren... För även solen har ju sina fläckar. Inte kan det vara kalas och ballong hela tiden. Andas, andas. ...And go!

Jag tänker så. Att det nog var dags nu. Efter en massa, massa, massa år. Göra det där jag önskade. Det där jag önskar. Brinner för. Brinner mig upp i. Längtan och önskan har gjort mig till en sämre människa. Osäkrare, sorgsnare, som om något fattats mig och jag har varit den enda, enda som hållit mig från det jag verkligen vill. Att göra. Äntligen. Nu gör jag det. Följer mitt hjärta och längtan och allt det där. Redan, jag är bättre. Jag är modigare. Gladare. Mer öppen. För livet, för glädjen, för det som kommer min väg. Nu är det liksom min väg. Jag är på väg. Mot något. Men det är inte längre viktigt. För målet var, så här i efterhand, att börja. Och att våga.

Så går en vecka...

Så går en vecka från våra liv och kommer aldrig åter. Vad som hänt den här veckan? Ja, det vet jag faktiskt inte. Det har varit en sån där rent förfärlig vecka då barnen turats om att inte sova vilket har lett till att mamman i huset inte sovit alls, de har i alla fall tagit varannan natt, vilket har lett till ett hejdundrandes stort svart hål i det som tidigare varit min hjärna. Gaah!!

Jag älskar mina barn bortom vett och sans, det gör jag. Men för bövelen, varför har jag inte gjort såna där fantastiska bebisar som sover natten igenom från det att de är tre månader och framåt? Mina ungar, de sover ibland. När lusten liksom faller på. Precis när den största av de små började sova gott kom hans lillebror till världen och sömnvägrade som en mästare.

Nu är det jag som är bortom vett och sans. Jag som nästan inte klarar av ett normalt samtal eller att vika tvätt eller sociala koder. Jag yrar på i någon slags bubbla och gör saker som inte ens jag är med på. Små överraskningsmoment i vardagen liksom!

En hel vecka är i alla fall som helt borta. En dag tror jag att det regnade. Eller om det var flera, det minns jag inte. E blev snorig. That´s it! Jo, jag fick en massa fin post, gott för hjärtat att få riktig, riktig post. Skrivet för hand-på papper. Underbart!

Packade in barnen och for till sju mil till simskolan. Klockan halv åtta. En söndagsmorgon. Tokerier egentligen men faktiskt var det lite magiskt. Lite för trötta var vi, lite fnissiga sådär som man blir precis innan man blir bara helt sur och ilsk. Och med man så menar jag jag. För så blir jag. Fnissig och sen tvärilsk. Men detta var innan, det var fniss, och vi lyssnade på Pearl Jam på högsta volym, killarna dansade i sina barnstolar och jag sjöng mig hes.

Så dök minnet upp av att vara på väg. På väg ut på äventyr. Inte veta vad som väntar, inte veta var man ska stanna, om man ska stanna eller bara köra. Över berg och under broar, inte veta vart vägen bär. Bara att man är på den. Och jag kan sakna den känslan. Ibland kan jag sakna den alldeles väldigt, jag har inte suttit stilla så länge på någon plats egentligen och nu är det som cement, det är dagis och det är kompisar och trygghet och andras väl och ve som kommer lååångt före mina konstiga infall.

Villigt kommer jag att köra varje söndag, för det är känslan jag saknar ju. Jag saknar inte det andra. Jag har allt. Och nu vet jag också att den ultimata friheten för mig upplever jag på en tom E6a, på väg till min äldste sons simskoletimma. Vad livet är konstigt! Knasigt, konstigt och fantastiskt! Tack för det, för att jag har hittat något jag trodde var förlorat, på ett ställe som jag aldrig, ALDRIG självmant skulle söka det!

Vissa stunder ska man bara spara i hjärteburken.

I dag kom mannen med lunchpåse till mig. Jag satt och arbetade på en klippa vid havet, det kluckade och solen sken, saker bara föll på plats och jag var glad. Så plötsligt stod han där. Mannen i mitt liv. Med en påse mat och två gafflar och servetter. Filten jag hade under råmpan rymde oss båda och vi åt, njöt och pratade. Det var livet liksom.

Ibland undrar jag varför jag gifte mig med denna människa och så ibland vet jag precis varför. Jag vet precis var kärleken kom ifrån och jag vet precis att det är honom jag vill vara med. Leva livet med. För det finns ingen, ingen i hela världen som kan göra mig lycklig som han kan. Ingen jag kan ha så roligt med. Ingen jag kan dela en halvtimma med och ändå fylla den med så mycket. Han ger mig så mycket. Och när han inte gör det så ger han mig utmaningen. Det älskar jag honom också för.


Pling, rätt ner i hjärteburken. En lunch med kärleken.

 Något av det vackraste jag vet. Dessa bär gör mig alldeles bubblig av glädje. Att få plocka dem tillsammans med kärlekarna i mitt liv gör mig ännu bubbligare... Vilken eftermiddag vi hade igår!

 Eller så var det den här som gjorde mig bubblig... Hur kunde jag glömma kaffetermosen hemma? Jag vet inte, plötsligt händer det. Och då fanns räddaren i nöden i hyllan på ICA. Säkert fel på alla sätt, men ajajaj så god... Och den var ju fairtrade, även om det var starbucks. Plus minus noll tänker jag här.

Jag kan härmed meddela att jag blivit ett skogstroll. Om jag hade fått välja hade vi spenderat nästan varje vaken stund ute i skogen på en stubbe. Det är som om jag bara varvar ner totalt. Barnen myser och klättrar i mossan och plockar kottar och mannen och jag bråkar inte fram ett endaste ord utan tycker bara om. Vi njuter, andas och tycker bara om. Gör vi väl mest här hemma med, men det är något med utandningen i skogen. Den blir längre. Vi släpper mer. Det är bra.

I dag har jag börjat något som jag längtat efter. I dag har jag gjort något som jag velat göra innerst inne under en lång, lång tid. I dag började på riktigt mitt livs äventyr. I smyg.

Som Lotta på Bråkmakargatan.

Tjihoo!

Men det säger jag bara. I smyg.

Om jag kastade duktiga flickan i sjön? Näe, inte riktigt.


Men tydligen börjar skräcken för att ramla i sjön lägga sig för min älskade E. För han har börjat på simskola. Och där lär man sig simma. Och kan man simma så gör det inget om man ramlar i sjön. Vilket äventyr livet var hela tiden när man var så där liten. Allt kan göras till en saga, en lek, en historia. Han berättar och berättar om livet och allt som händer på dagis och allt som skulle kunna hända om bara han fick bestämma och allt vi gör tillsammans, fast ibland i något upphottade versioner. Detta fantastiska lilla barn som jag bar så nära mitt bröst när han var liten, liten fis, han tvättar nu bort resterna av middagen från sin lillebrors kinder och torkar med handduk. Han drömmer om stora äventyr och minns med kärlek den lilla resa mannen och han gjorde i helgen med båten. De grillade korv och han åt tre stycken. Han sa till mig: " Mamma, det var så härligt att jag inte kan tro att det är sant". När jag ser det i skrift börjar jag gråta... För å, vad jag vill att livet ska få fortsätta vara sådär härligt, så där underbart för honom. Att allt bara ska gå vägen och liksom bli så som han vill. Men. Stort mammakrux. Det går ju inte. För växa gör man ju bäst i lite motvind. Då och då.

Nu tänds gatlyktan utanför mitt fönster och jag tror att kvällen blir bra. Lugn och skön. Jag ser våra svalor göra sina sista varv här utanför, de bor under taket, och så länge de bor kvar står vi mitt emellan sommaren och hösten känns det som. Jag har länge önskat mig svalor och nu har vi dem. De har bajsat som galningar men tjattrar så gulligt att jag kan förlåta dem vad som helst.

Det är höstkväll i vårt hus. Mannen halvsover bakom en bok, hunden mitt på mattan i vardagsrummet. Katten sover i mitt knä och det är mörkt och stilla där ute. Snart sova. Snart sova.

Barnen, de vilda, glömde jag nästan. De sover som små prinsar en trappa upp. Det kan de gott göra efter denna dagen. Denna dag då ingen ville någonting. Ofas. Men i bilen på väg hem från en panikutochåkalitegrannasåattniblirlitelugna-tur till Tanum av alla ställen, då tappade V nappen och E försökte förtvivlat trösta. Förtvivlat. Han blev så ledsen över att lillebror var så ledsen att han började gråta själv. " Så, så lilla gubben, jag är här, jag är här, det är ingen faaajja" och så skulle han skoja till det och fick tag i bytesväskan och satte en blöja på huvudet. Då blev det tyst på lillebror och storebror, han blev så lycklig, så lycklig. Sen var det "vi" hela kvällen. De satt tillsammans på samma stol och åt middag, kramades lite, och åt lite mer middag. Skrattade och busade. Och åt lite till. Kärleken växer.


Mina små killar. De börjar bli så stora. Förstår och känner igen sig i varandra. Känner varandras glädje och sorg. Delar livet. Så som bara småfolk som är tre äpplen höga kan.


Annars känner jag mig återhållsamt rebellisk och smider planer som jag sedan dissar och drar i smutsen. Och drar fram dem igen, torkar av och. Ekorrhjul. Ska kasta duktiga flickan i sjön imorgon tror jag. Det borde väl vara dags efter trettiotvå års fantastisk duktighet att sluta vara det. Bara leva lite. Rebellera lite. Ha olika färger på strumporna kanske, busmärka dagiskläderna med fejkade namn. Eller. Kanske behöver jag bara sova på det. Snart sova. Det är nu, det.

Var tillbaka i barndomsrummet idag. Det ska rensas ut, göras om och jag satt där med grejor högt och lågt. Allt gammalt sparat, man kan kalla det skräp, men mycket av det är minnen. Mycket av det är skräp också. Och skräpiga minnen. Så hittade jag en låda i metall som det stod brev på. Minns inte så mycket av den, vet att den bott med mig i några lägenheter på vägen men de sista åren har den stått längst in i en skrubb.

Vilken skatt det var. Det var en låda fylld av människor som passerat i mitt liv. Vissa har blivit nära vänner, medan andra har vandrat vägar som fört oss längre från varandra. Men oj. Jag skrattade och grät och mindes. Alla dessa fantastiska människor. Bor i mitt hjärta. Jag bär dem med mig. Varje stund på varje dag. De är alla en del av min historia och alla delar är viktiga. De är alla en del av mig.


Tacksamhet.

Kan man känna något annat?

En viss sorg letade sig fram också när jag såg alla dessa handskrivna brev och insåg att jag verkligen aldrig får brev längre. Aldrig skriver jag dem heller, kanske börjar jag på något ibland men så känns det liksom lättare att maila eller smsa eller fejsbooka. Skitutveckling tycker jag. Fast jag är med i den. Jag vill ha riktiga brev, som någon har spillt kaffe på eller kladdat lite på i hörnet med pennan. Där man faktiskt möter personen som skrivit. Det var precis så det kändes att öppna de där kuverten idag. Jag mötte dem igen, hörde deras röster och kunde se på handstilen hur de mådde. Mer brev åt folket!!

Tycker jag.

Sitter på glasverandan och snorar. Djuren sover nedanför mina fötter och barnen en trappa upp. Regnet smattrar mot plåttaket. Allting där ute i världen är grått. Grått, grått, grått. Hösten. Varje år kommer insikten som en överraskning, detta har jag väntat på i ett helt år. Blåsten och gråtunga skyar. Löven som sakta börjar skifta i färg och rönnbären. De vackra och röda. Jag får vira in mig i meterlånga halsdukar. Jag får dricka te och tända ljus. Mysproppa mig igenom en hel årstid. Lyx!

I dag har jag lärt mig vikten av att alltid ha minst tio paket näsdukar hemma. Toapapper är som sandpapper efter ett slag. Jag har lärt mig att så fort sanningen lämnar dina läppar är den fri att bli någon annans sanning, och det blir kanske inte precis så som du hade tänkt dig. Jag har fått den mest underbara kram av V. Små, knubbiga armar som bara håller om. Kind mot kind. Bara kärlek. En liten stund av bara kärlek. V lärde mig att bara hålla om. Och hålla fast.


På tal om kärlek har mannen min köpt glass. Två sorter Ben och Jerry´s till min svidande hals. Han finns där för mig och stöttar mig. På sitt eget sätt. Och jag älskar honom så för det. Ibland. Idag. I går tvättade han sönder en klänning och en kofta för mig och då tyckte jag inte så mycket om honom alls faktiskt.

- Lär dig att lyssna någon gång, skitgubbe! Man kan inte tvätta en vit, fin spetsklänning tillsammans med röda saker på 40 grader och miljoner varv i centrifugering!!!!

Jo, han kunde ju faktiskt det men så bra blev det inte. Och han lyssnar. På sitt sätt. Betalar av skulden i den bästa av valutor; glass!!

Min Lisa

Den coolaste katten i kvarteret bor hemma hos oss. Min älskade Lisan. Kompisen som står vid min sida i vått och torrt, och som aldrig försökt fylla ett tomrum utan som skapat sig en egen plats i vårt hem och i våra hjärtan. Denna morgon fick båda killarna klappa och dutta med henne innan hon begav sig ut på äventyr, något som jag vet att hon tycker är lite jobbigt, till och med mycket, för hon har varit väldigt rädd för barnen. Ända tills nu, de senaste dagarna. Hon vill våga släppa dem nära och de är förstummade och tacksamma. Och försiktiga. Hon liksom lär dem hur hon vill bli bemött. Denna varelse inspirerar mig så oerhört med sitt sätt att hantera livet. Sitt sätt att samla mod, att utmana sig själv, att sätta gränser och att tänja på dem. På hennes villkor. När vi adopterade henne i vintras så tänkte jag mest att jag räddade en katt från att dö, inte att jag faktiskt skulle få en vän för livet. Hon är vuxen, säkert 6-7 år gammal, hon är påtagligt rädd för fötter och snabba rörelser, hon har nog varit med om en del, saker jag aldrig kommer att veta något om. Hon bär sin historia så värdigt, hon är så kärleksfull och så älskvärd. Som om hon bara har längtat hem och nu har hon äntligen hittat hit. Hem. Hem till oss. Till en full matskål och klappar och kel, till en filt i fotöljen i sovrummet och till en vän. Vad jag tycker att hon är klok och fin och vacker. Och så prålig hon blir när jag talar om det för henne.

Är det halsont jag känner?? Joodå, visst är det! Välkommen, hösten!

Den kanske är igång nu, dagissjukornas förbannelse. Barnen kommer hem, nyser en gång och så ligger jag två dagar senare och tror att jag ska gå sönder i kroppen av alla de hemska bacillerna som de släppte ut över mig med ett gulligt pfft. Nu kanske detta blir hösten då det vänder, då mitt immunförsvar har vant sig, blivit starkt och oövervinnerligt. Jag håller alla mina tummar. Och går till sängs med en korsordstidning och en kopp te.

                                        De är värda att hamna på bild på bloggen tycker jag!

Vad har jag gjort?

Jo, jag har njutit av sommarens sista andetag, badat med barnen, suttit med lilla mannen i famnen vid stranden, han har sovit, mannen och E fiskat krabbor. Så som krabbor aldrig fiskats förr. Men så gör man när man är tre. Då gör man saker som man vill, inte som man ska. Vi har varit i skogen och plockat lingon och blåbär, gjort blåbärspaj och rårörda lingon. Mina alldeles första rårörda lingon. Synd att det inte heter lättrörda lingon, för då hade jag kanske gjort det lite oftare, men stark i både arm och sinne har jag blivit.

Dessa lingon. Det måste vara det godaste jag smakat och vackraste jag sett. Jag vet inte vad som är hönan och ägget här, men doften och färgen och smaken... Det är rent himmelskt. Lycklig blir jag. Sådär riktigt, riktigt lycklig, utan anledning eller ord. Bara känslan. De är så fina.

Bloggen har vilat lite eftersom mycket har hänt, bra och dåligt, och inget av det passar riktigt att basunera ut över världen. Orden har stannat i verkligheten och det är bra.

Sommaren kom

Sommaren kom i alla fall innan den hann ta slut.

Sensommardagar är så härligt vemodiga tycker jag. De lägger sig som en varm dimslöja i bröstet på mig, de här sista riktigt varma och vackra dagarna. Snart, snart är det över. Men inte än.

Mor och son

Säger då det.

Nu är den store stor. Och då menar jag stooor. För vi har haft en riktig mysdag i ösregnet på ett köpcentrum, tittat på kaniner och fiskar i nästan en timma, hittat på historier om vad kaninerna gör när det regnar ute, E trodde att de gick och fikade med kompisarna på våningen över, där bodde hamstrar och några möss. Vi skrattade och pratade och bråkade inte alls. Han sprang inte iväg, jag behövde inte tjata i honom maten, den åt han alldeles själv. Vi provade skor och tittade på människor och drömde drömmar om resten av sommaren och resten av dagen. Jag är helt förstummad. Inte ett bråk. Inte en enda gång fick jag tjata. Jag känner mig alldeles rusigt lycklig, alldeles bedövad av all kärlek som han ger, alldeles varm. Alldeles älsklig. För kärleken till de där ungarna den står över allt. Men det gör inte att vardagen har varit lättare, snarare tvärt om. Men nu ser jag ljuset, jag ser att det finns en värld bortom trotsets ilskna NEEEEEEEEEJJJJJ, och rymningarna och tvärvägran och förhandlingarna och gränssättningar som får mig att vilja gå sönder så tråkigt det är, för idag var det bara bra. Det var hålla i handen och viska och fnissa och gå i leksaksaffär utan problem och önskningar och planera krabbmetning och bara vara tillsammans.

Lycka.

Inredning

Kanske har mina älskade barn en framtid som inredare eller dekoratörer? De verkar i alla fall ha ett öga för det där "lilla extra"!

När jag öppnade dörren ut till altanen i morse doftade det solvarmt hav. Jag bara säger det. För det är så underbart.

När jag kramade små kroppar godnatt var de sträva av salta bad. Doftade som drömmar.

Jag är född och uppvuxen på en ö. Ibland tänker jag på det och blir full i skratt över mig själv, så himmelens miljöskadad liksom.
Ibland tänker jag att jag måste ha droppar av saltvatten blandat i blodet.

I kväll var det små pepparkaksbarn jag lade i sängarna. För idag kom sommaren. Eller den kom väl typ i går eftermiddag, men det var första riktiga, riktiga sommardagen idag känns det som. Vi gick till stranden och barnen lekte i vattnet och mannen pillade med sin iphone och jag var sådär mammigt organisatoriskt, inte gå där, inte göra så, titta vilka fina stenar, nej inte slänga dem där alla badar, man måste äta lite, jo, det måste man, är du röd på axlarna, här har vi tröjan, här smörjer vi lite mer, akta för brännmaneter, akta för djupa vattnet, plaska inte så mycket, plaska inte så det stänker på andra, inte gapa, det går bra att prata som vanligt, var där jag kan se dig, men gå inte iväg då, stanna här, akta för brännmaneten, nu får du grus på pannkakan, ät inte gruset på pannkakan, men varför lyssnar du inte på vad jag säger..? Helt ärligt hade jag aldrig orkat med mig själv. Gud så jag tjatar!!! Jag fattar att de inte lyssnar, det gör inte ens jag. Bara pladdrar på om alla farligheter och alla saker som man måste tänka på och jag kan lätt säga att jag säkert är en smula överbeskyddande men när jag kom hem idag så läste jag om en liten kille och ett drunkningstillbud.

Dessa små barn är mitt allt. De är hela mitt liv. Min kärlek, min glädje. De är allt. Jag lovar mig själv efter tjatfester som denna att jag ska börja spara i en bössa till deras framtida terapisessioner...

E har hoppat och hoppat i vår soffa här hemma och jag har envist tjatat på honom att sluta. Han har fått sitta på sitt rum, han har fått en miljard tillsägningar och jag har hört : jag lååvajjj!! säkert lika många gånger. Tills idag. När han ramlade och skrapade benet. Då kom han till mig med gråten i halsen och sa: mamma, nu lååvajj jag. På jiktigt!! Efter blås och kram och puss blev det bättre men han hoppade inte igen. Tjatet gav ju således ingen egentlig effekt eftersom han faktiskt gjorde sig illa men han kan aldrig säga: varför sa du inget??

För det gjorde jag. Tills mina egna öron blödde...

Söndag.

Lite molnigt, lite tråkigt sådär som söndagar kan vara.

Mannen sa att han tänkte åka iväg med killarna en sväng och jag fick hela eftermiddagen för mig själv.

En hel eftermiddag.

För några år sen hade jag läst en bok, kanske strökollat tv en stund, bara fisit runt liksom.

Men jag såg ett tillfälle, ett tillfälle för bra för att missa. Så vad har jag gjort? Jag har skrubbat alla köksluckor, städat ur skafferi och kylskåp, sorterat bortsprungna strumpor och vikt små tröjor. Räknat pyamasar och lagt bort för små kläder. Allt med andan i halsen, allt med tanken " bara de dröjer en liten stund till". För så fort de är hemma är det heltidspassning och varje öppen dörr är en inbjudan till kaos. Ett" varsågod och dra ut och blanda om alla, och då menar jag ALLA saker i hela jävla huset".

Jag har plockat skor ur pappersinsamlingen, tagit fram små bilar ur hundmaten och avfallspåsar ur brödburken. Jag har gnott och gått på som en robot.

Jag undrar när förvandlingen kom, den har liksom smugit sig in i mitt liv. Men nu är den här. Jag har blivit en tråkig tvåbarnsmorsa som jagar små kladdiga fingeravtryck över hela huset. Jag har blivit precis som min egen mamma!!

Sol!!

I berget, blåbär.
I snåren runt huset, stora röda hallon.
I hjärtat försiktig tillförsikt.
I ögat, en inflammerad tårkanal.

I dag är det sommar och jag ska gå med bara ben och saltvatten i håret. För i dag ska jag bada. I dag ska jag skratta och bli varm, inifrån och ut. Äta glass. Fiska krabbor. Leva lite sommarliv.

Blir nyfiken i en strut på vem det är som tittar in här på bloggen! Skriv några rader om ni vill!

tystnaden

talade kanske inte om att jag ändrade om i alla mina lösenord och så glömde jag bort dem.
men nu har jag fått ett nytt!!

En mammas raseri

Vi har varit ensamma, ungarna och jag, i några dagar. Det brukar alltid funka, ibland mycket bra och ibland mycket dåligt. Men det funkar. Jag kan tycka att det är lite mysigt att få rå om dem alldeles själv och jag njuter verkligen av känslan att jag klarar av det. Haha, jag klarar av mina barn, tja, men det är inte alltid en självklarhet.

Så kom då gårdagen. E var på dagis och redan vid hämtningen kände jag de oroväckande vibbarna. Ungen är på tok för trött på tok för tidigt. Han sprang in i trädgårdar och skrek och betedde sig, jag väste hotfulla saker som "kom hit annars får du ingen bulle", "kom hit annars måste jag bära hem dig", osv. Det funkade väl inte så värst bra, men hem kom vi i alla fall till slut. Eftermiddagen var en katastrof och promenaden med vovven som brukar ta tjugo minuter tog en timma och en kvart. Gud i himmelen säger jag bara. Ja, det finns inga ord som kan beskriva det helt enkelt. Middag var ju då inte att tänka på, det fick bli enkel kvällsmat med kokt ägg och macka. Under detta kulinariska magplask fick jag ett totalt nervsammanbrott och ilskan bara bubblade i blodet, och vad gör jag då? Jo, jag slänger en hushållsost i golvet.

Mamman får ett utbrott, slänger en hushållsost i golvet.

Det sa fjopp. Inte alls särskilt effektfullt, mest ledde det till att mina älskade små skrattade bubbliga skratt och jag fick bita mig i tungan för att inte säga allt fult som jag tänkte. För jag var så arg, så arg. Och det enda jag kunde åstadkomma var en oststuds. Med fjopp.

Midsommardag.

Dagen har doftat av kaffe, grillat, regn, nyponrosor, pioner och småbarnsfotsvett.
Dagens ljud har varit skrattmåsens underbart irriterande skrän.
Dagens nervsammanbrott har varit många men ändå snabbt övergående.
Dagens sämsta kombo: att köpa en för liten kjol och en för stor påse godis. Borde ju verkligen ha varit tvärt om tycker jag, nu när jag tänker på det.

Kärlek

                                        Så här gott hade vi det i solen idag, lilla mannen och jag...
                                        Vi offrade den gamla lekhagen och gjorde staket till altanen
                                        och gissa om det blev fult, och gissa om jag är glad! Nu behöver
                                        jag inte ränna runt som en tok på jakt efter små glada ben med
                                        massa spring i!! Wihoo! Det var för övrigt det enda vettiga som
                                        hände idag, trots att det var "trädgårdsdag"... Mannen behövde
                                        limma ihop pinnar som skulle bli något alldeles fantastiskt bra.
                                        Till båten.
                                        Egentligen så gör det inget, för blommorna som jag skulle
                                        plantera, de har dött...

Något jag inte har kunnat bli klok över är vad jag tycker om att motorvägen går precis utanför våra fönster. Vissa dagar har jag varit oerhört praktisk och tänkt att det är helt ok, den hörs ju lite men å andra sidan har vi nära till världen och världen till oss. Jag kan sitta och lyssna och tycka att det är vilsamt, här är människor på väg men jag, jag är hemma.
Andra dagar har jag fått blinka bort tårarna när jag tänkt på hur tyst och vilsamt det var på stället vi bodde förut, det har känts som om långtradarna kört rakt genom mitt huvud och jag har maniskt googlat bullerplank och bullerskador. Till och med skyllt trotset på bullret.... Men E har ju varit precis lika vild och vacker på tysta ställen så det håller nog inte. Flykt, flykt...

Men idag har vi varit ute i trädgården hela dagen och jag har inte ens tänkt på det. Inte vägt plus mot minus, inte stört mig eller hittat ursäkter och skrivit bra-listor i mitt huvud. Det är här vi bor, och jag gillar det. Punkt.

Kanske behöver man ett sorgeår även när det gäller förändring. När det gäller att flytta på sig så drastiskt som vi har gjort. Snart, om bara några dagar, är det ett år sen vi flyttade. Och jag tror att vi alla mer och mer börjar känna att vi flyttade inte bort. Vi flyttade hem. Mitt emellan havet och E6. Mitt emellan himmel och helvete. Bättre kan man ju inte ha det egentligen.

Mirakel

Har fått nackspärr. Ja, det är inte mirakulöst på något sätt faktiskt, kanske kan man säga att det är lite av ett under att jag kunnat mota bort den med pur vilja så här länge. Nej, miraklet skedde tidigare idag, lite innan middagen.

Vi tar det från början.

I morse, när solen sken in i villa upp och ner, då sa mannen så här: "Vet du vad jag vill göra idag?"
Han hade en värme och en kärlek i den vackra rösten som skickade mysrysningar längs med hela ryggraden på mig och jag tänkte att nu, nu säger han fantastiska saker om att skicka mig på vilohem eller shoppingtur MED barnvakt, eller kanske, kanske båda...? Nej, så verklighetsfrånvarande var jag inte. Men, det var något med rösten. Och blicken. Kärlek liksom. Som den kärlekstörstande lilla mops jag är så fladdrade jag med ögonfransarna, tittade ömsint på honom och sa: "Neeej..."

Väntan på svar kändes som en oändlighet.

Så säger karljävlen, att han vill åka båt. Men att han vet att E inte vill det för han gillar inte motorbrummet och V har ingen flytväst. Och jag, nej han antog att jag inte heller vill åka med.
Åka med? Jag vill bränna upp!!

Men det sa jag inte, för jag är mer uppfostrad och självuppoffrande än så. Blodet frös till is, jag blixtrade ilska och förbannelse med blicken och sa att det fick han ju självklart göra om han nu ville det. Om han nu kunde med det. Och det kunde han.

Cirka en halvtimma senare hade jag fått nackspärr.

Men han åkte båt ändå. E ville följa med, för gillar-gillarintebarometern hade svängt så V och jag lyssnade på Bamse och dansade i några timmar tills de andra behövde hämtas. Jag bytte några bajsblöjor också, busade i soffan och blev biten i tutten under tiden de var ute och njöt av havet och vågorna, allt tillsammans med min vän nackspärren.

Hämta, vara svår och otillgänglig, lida alldeles kopiöst mycket och vara MOR. Oj vad det var synd om mig. Egentligen var jobbet redan gjort, för så ont som jag har så hade jag mycket att spela på, liksom. Mannen var så glad, så upprymd och så tacksam när vi mötte dem vid båtplatsen, E var den vackraste lille solstrålen och jag fick hela tiden påminna mig om att inte ryckas med av deras leenden och snälla ord. Tills alldeles innan middagen. Då säger mannen så här:
"Jag kan lägga barnen i kväll. Båda två. "
Shit pommes, det var så oväntat, så konstigt, så overkligt. Jag frågade gång på gång om det var ok, om han skulle klara av det och han var lugn och körde ut mig ur huset för att jag skulle få gå en stärkande kvällspromenad.

Miraklet, att jag för första kvällen på 14 månader inte nattar barn. Vilken trög, men jävligt fantastisk man jag har ändå! Tjihooo!

Ödets ironi?

Satan i gatan, vilken dag vi har haft här i vårt villavillerkullehus. Ja, jag kan inte riktigt fatta det.

För om man säger så här, jag har varit båtänka de senaste veckorna, så ljuger jag faktiskt inte. Eller ens överdriver. Min man älskar sin båt mer än mig. Kanske för att båten inte vaknar upp halv 6 varenda morgon med "övertrött bitterfitta" stämplat i pannan. Så, han har kokat kaffe åt mig, hälsat artigt på barnen och sen försvunnit till andra sidan gatan för att återkomma till husets larm och kaos lagom till midnatt.
Om man säger så här, jag har inte varit nöjd med situationen. Nej fan, det har jag inte. Jag har morrat och svurit och hotat med än det ena, än det andra. Ja, om man säger så, så är det snarast en underdrift.

Våra älskade små barn är lika vilda som de är galna som de är tokiga. Och bestämda. I otakt. Det vill säga, det den ena går med på protesterar den andre vilt emot. HEEELA TIDEN!! Och då gråter jag. Och då klappar E mig på kinden och viskar med ömmaste rösten: "min lilla mamma, min lilla, lilla mamma..." Och så kramar de mig och så pussar de mig och så inser jag att de bara är ett respektive tre, hur ska detta sluta??? Några paniktårar till och så börjar vi om igen.

Men denna dagen alltså. Det började med gråt och tandagnisslan, E kom in till oss och grät att han ville sova, och jag tänkte varför gör du inte det då, unge, men det ville han inte. För den stackars varelsen befinner sig i en sådan livskris att jag aldrig sett på maken. Vill-Vill inte till precis allting. Ibland kan han till och med skratta åt sig själv. Älskade, älskade lilla spöke.... Ja, ja, det var inte annat att göra än att stå upp. Klockan var inte ens 6 och alla var sura. Vid tio låg vi i sängen, bröderna Bus och jag, för att vila middag. De var så trötta, så trötta och jag tänkte att om jag bara kunde få dem att vila en liten, liten stund så skulle vi baka bullar sen och gå ut och ha en fantastisk eftermiddag tillsammans, leka och titta på roliga saker och bara älska varandra sådär fint som på film.

De vaknade med ett illvröl, först den lille som väckte den store med ett skri som växte i takt med min panik i magen. Inte som jag planerat eller tänkt. Vi bakade bullar, sugarpuffs hette de och jag försökte engagera E i det hela, han ville inte hjälpa till förrän allt var färdigt och då gick världen under i en halvtimma. Vi tog oss tillbaka till livet, åt massa lunch och bullar och vid 12 tänkte jag att en promenad vore uppfriskande. Kvart i fyra var vi klädda och överens om att denna gången går vi ut. Inte några ska bara, inte klädda i pappans stövlar, bara helt vanligt, gå en liten promenad. Med dubbelvagn. Vi kom ut. Vagnen var det sista stället i världen V ville vara på och han skrek tills han nästan spydde. Oh joy.

Mitt i allt det här tappade jag mitt förstånd. Puts väck. Näpp, tänkte jag, nu skiter jag i det här, nu åker vi till Torp och väl där ska jag skämma bort mig med saker jag inte behöver och inte har råd med. Vi åker nu! Och det gjorde vi!  Och så susade vi iväg i mammabilen, barnen tog sig en stärkande vilopaus och jag var helt tagen av min beslutsamhet! Tjihoo liksom!

Enda stunden E var lugn där inne var när han satt och petade näsan till hälften gömd bakom en påse, resten av tiden var det håll i hatten-varning. Jag var så bestämd bara, jag tänkte att nu ska jag göra det här och drog in ungarna på Kicks, för om någon behöver sig en liten kick så är det jag. Två tröjor till barnen, en tur in för att prova ett par jeans eftersom det enda paret jag har som passar har gått sönder, jag fastnade i ett par som var av för liten storlek, fick nästan inte av dem, V grät och E försökte klättra ur kundvagnen. Jag ville bara skrika. Men, det gjorde jag inte utan vi åkte hem istället.
Hemma i vår skyddade verkstad gick jag igenom dagens fynd, och att jag inte skrattade mig halvt fördärvad! Tröjorna till barnen var den ena för stor, den andra för liten i storleken, läppstiften som jag köpt till mig själv var ljusrosa och mascaran vattenfast. Böckerna jag skulle ha hade de inte och vänta nu, har jag någonsin haft ljusrosa läppstift??? Vad har jag tänkt? Nej, just det, det har jag nog inte. Jag har bara gjort. Hållit andan och hoppats på det bästa. Blev inte så. Men om någon vill ha ljusrosa läppstift eller badsäker mascara så får ni väl säga till, för det vill inte jag. Det enda jag kunde använda efter en två timmar lång shoppingtur var ett paket bomullsrondeller!!!

Denna dagen-ett liv.

                                                     här är den. I guess it´s here to stay.

En gång önskade jag mig Dave Grohls skägg, för jag tycker att det är så fint, ser så mjukt ut och säkert är himmelens bra att sitta och peta i när man funderar över synnerligen viktiga saker.

Men. Det var just hans skägg jag ville ha. Inget annat.

Nu. Har jag blivit med mustasch. Inte en hårig en, utan en fantastisk pigmentförändring som mina ongar har samlat ihop till under graviditeterna. Hormonella pigmentförändringar. De har smugit sig på, jag har anat en skugga och idag sa E det jag fruktat rätt ut bara. "Mamma, du haaj mustaas!"

Jippie!?

Vad det är somrigt just nu! Syrenerna blommar och doftar ända in i sovrummet, någon jävel står på hamnplan med sin plåtbåt som han tidigare i veckan körde på grund och försöker panka ut bucklorna. Det ekar hela vägen in i min hjärna. Alla är ute och promenerar och de femtontusen fönsterrutorna släpper inte igenom några solstrålar alls för all skit och allt salt som fastnat där under det gångna året. Tvätta fönster... hm, nej, det tilltalar inte mig riktigt. Dessutom är smutsen en alldeles förtjusande gardin, om vi inte kan se ut så borde det inte finnas någon som kan se in heller!

När jag vilade min kind mot en klippa på Smögen i lördags viskade den till mig att det är här du hör hemma. Nära det salta havet. Den sa ingenting om nära motorvägen.

Stilla

Ett av de vackraste ord jag vet. 

Må mitt liv få vara stilla, må jag få känna stilla lycka, uppleva den stilla kärleken, utbrista i ett stilla raseri. Var jag än har befunnit mig på denna jord rycker alltid rastlösheten mig i stortårna, det är farligt att få rötter, farligt att stanna för länge, farligt att leva för nära. Jag har alltid varit på väg.

Nu, i en tid av hopp och förtvivlan, i ett liv som inte har hunnit att bli mitt ännu, tänker jag att måtte mina stortår få lov att vara stilla. Så att jag också kan få vara det. Det räcker med myror hallen, jag behöver dem inte i benen. 

Mårran?

Någonting morrar i soffan när jag rör mig. Kanske är det råmpan som klagar, här ska inte vi sitta och dega ! När stunden av alldeles egen tid kommer till mig, den jag intensivt längtat efter, somnar jag nästan med nostippen i en kopp te framför tvn.

Vi gjorde torsdagsutflykt till badplats i denna värmen som råder, mina älskade söner älskar vatten precis lika mycket som jag och efter några timmars intensivt springande i vattenbrynet fick vi sätta barnen i bilen i bara blöjorna och väl hemma ville de bara gå och sova. Det händer aldrig. Jag menar ALDRIG!

Nu sover de alltså som små sötsaker och jag sitter här i en mårrande soffa, lovar den dyrt och heligt att det blir kreativt och fantastiskt imorgon. Alltid i morgon. För när soffan, eller råmpan, morrar åt en, då är det dags, banne mig!

I morgon, då alltså.

Att fatta beslut

som rör framtid väcker alla flyktmekanismer som finns i mig. Jag har idag köpt en hel kasse pocketböcker, gjort en lista på allt jag vill plantera i den galet ovårdade motorvägsträdgården, drömt mig en barnklädesbutik och flyttat om alla rum i huset. Ja, i huvudet då, inte på riktigt. Det hann jag inte på den lilla snutt med tid som blev över efter nattning.

Packa upp??

Nej, det passar inte in just nu, i denna verklighetsflyktiga villervalla.

Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vet en massa saker jag inte ska bli men det är inte samma sak som att veta åt vilket håll jag ska gå.

Nä!

Så önskar jag att jag kunde sagt när jag öppnade ögonen denna morgon i en rörig hotellsäng på Rhodos. Mannen, den lite större sonen, den lite mindre sonen, konstiga hotellakan och hotellfiltar. Och så jag. Och så skulle vi åka hem och solen sken och mina soleksem började kliande sprida sig från mellan de obefintliga tuttarna till nacke och rygg.Vi skulle åka hem. Men se, det ville inte jag. Jag ville stanna. Bli en liten grekisk ötant som odlar oliver och plockar tvättsvamp i skogen och bara äta yoghurt och bada. Bara lite till. En dag eller två. För jag hatar måste. Vi måste åka hem idag. Nej! Skriker treåringen i mig. Jag vill inte!

Några timmar senare satt jag på planet och nu, ytterligare timmar senare sitter jag i soffan med kurrande adoptivkatten vid fötterna och tänker att livet är allt gott ändå. Trots att jag inte är i Grekland och plockar svamp. Eller badar min arma mödrakropp i turkosblått medelhav. Jag sitter här och kliar mig på mina eksem och tuggar i mig det sista av sanden som fastnat mellan tänderna. I vår infisna soffa med mannen pulandes med något hopplöst projekt i källaren och sönerna så sött sovandes i sina alldeles egna sängar. Jag tar mig semester. På riktigt. I några timmar. De där timmarna mellan dröm och verklighet som jag ser alltför sällan och som också kan kallas egentid. Då det är för sent att göra någon nytta och för tidigt att stiga upp eftersom solen inte gått ner. En liten stund då jag inte måste någonting. Trots att jag verkligen, verkligen måste sova. Men, nä! Jag vill inte!!!

Räffel i vardagsrumsbordet

I dag fyllde E tre år. Tre hela år. Det är inte länge. Och ändå är han allt. Mina barn är mitt allt.

Jag ville inte ha barn. Men E ville oss, tror jag. En dag var han där som ett plus på en sticka och jag andades inte på två hela dagar, svor mig fördärvad och mannen tittade med oro i blicken på detta vrak till människa som jag förvandlades till. Det var så ofantligt omvälvande, så mycket glädje och oro på en och samma gång. Pyton mådde jag, kräktes vid blotta tanken på indisk mat, än idag kan jag inte gå förbi en indisk restaurang utan att få rysningar. Tjock blev jag, ont i ryggen och för stor för både kläder och skor. Svettades som en elefant. Totalt hormontokig. Dubbelhakan försvann med kräksjukan E drog hem från dagis två år senare. Jag fick nästan tvångstankar, tänk om det inte var en riktig liten bebis som låg där inne i magen utan något annat, hur kan man veta att det blir det de säger att de ska bli? Och när jag fattade att det var en människa så fick jag panik över det, herregud, det ligger någon där inne och hickar och suger på tummen!! Knasäckligt!!

Det var en annorlunda grej, att bli gravid, sådär helt oplanerat. Jag skulle ju bli skådis och lite svår och inte byta blöjor och sjunga pippisånger tills öronen blöder. Trodde jag. Så fel jag trodde.

När han kom, fanns det inget annat. Det var bara vi. Vi tre. Och livet blev aldrig som det varit.
Att faktiskt älska någon mer än vad som är möjligt, är helt möjligt. Den där kärleken kan driva mig från vettet ibland. Jag älskar så gränslöst, dessa små människor som bara gör det underbart att leva och helt omöjligt att göra det eftersom det vissa dagar kan ta en halv dag bara att ta på ett par strumpor. Som gör att mamman i mig kan börja gråta på ICA eftersom ingen lyssnar, det körs liten vagn i gångarna som om det vore en rejserbana och saker byts ut mot annat som gör att vi får äta flingor och rengöringsmedel till frukost istället för flingor och fil. Det vägras och det testas och jag biter på naglarna och i läppen och det enda vettiga vore ju att lämna dem där, mitt i affären och låta någon annan förbarma sig över dem. Men nej, jag kan inte. Jag skulle gå sönder om vi inte fick rätsida på dagen. Om jag inte fick somna med vetskapen om att vi faktiskt pussades godnatt. Om jag inte fick tala om för dem att de är det finaste som finns, trots att snoret rinner och att någon har sågat i vårt vardagsrumsbord. Vem fan ger en treåring en såg och säger att du får inte såga i några möbler, liksom? Jo, det gör en kärleksfull far, fullt medveten om att det man egentligen säger är: varsågod, gör plockepinn av vardagsrummet. Men man gör det ändå. Och tröstar när treåringen erkänner att det var han som sågat, och ser till att verktygslådan hamnar i snickeriet istället tillsammans med lite plankor och låtsasspik. Nu vill han bygga sig en båt, vår lille unge. Och det ska han få.
Så, jag har en kärlek i bröstet och ett soffbord med räfflade kanter. Och helt plötsligt har detta bord förvandlats till något värdefullt, något som jag aldrig skulle kunna byta ut. Min son har snickrat där. Det betyder något.

Innan E hade jag ingenting. Nu har jag allt.

Söndagslyx

Vi överlevde det första barnkalaset!

Jag kände att jag var tvungen att säga det, att jag nästan vill skrika ut det över E6an, vi gjorde det!! I går gick det av stapeln, barn kom, barn lekte, barn åt korv och glasstårta, lekte lite till och så gick de hem. Älskade E slocknade som ett ljus och skrattade bubbligt i sömnen. Han hade haft en bra dag. Och vilken lycka för denna lilla mamman! När jag frågade honom vad han önskade sig på födelsedagen så önskade han sig ett kalas och en ny liten bebis. Det fick bli ett kalas.

I dag har vi firat igen, det skulle komma många med så blev det inte, och tack för det. I stället fick jag en förmiddag för mig själv då grabbarna stack på utflykt. Jag upplevde lyckan i att få dammsuga alldeles ostört, att få ta en spontanpromenad och titta på vitsipporna som står i varenda vrå och ser söta ut. Talar om att nu är det vår, fastän det är så jävla kallt. Promenerade med Pajen längst med vattnet. Längst med motorvägen. Tänkte att trots att vi lämnade något fantastiskt i Skåne så har vi faktiskt fått någonting som är så mycket bättre. För oss. Detta passar oss. Det passar mig. Jag mår bra när jag får andas havsluft och avgaser.

Vi lagade mat och var så där bubbelgumslyckliga i köket, mannen och jag, pussades och skrattade med barnen och livet var som en reklamfilm. Nästan. Att sömnen fått ta sin plats i våra liv igen gör allt så mycket bättre, gör oss så mycket gladare. E lyssnade på Folk och rövare i Kamomilla stad. Putter och gos.

Middag åt vi tillsammans med mormor och morfar och nyfunna vänner som vunnit hela familjens hjärtan. Jag kände sådan tacksamhet över att det dyker upp människor som bara är så självklara. Som bara är så snälla, så varma och fantastiska. I en värld som kan kännas plastig och tråkig ibland så finns de där som verkligen är på riktigt. De där som gör världen lite mer spännande, vackrare och intressantare.

Hur avslutar man en sån här dag då? Jo, jag tänker strunta i disken, så där lite lyxigt, och sätta mig på verandan med en kopp te. Njuta av den här dagen. Av det här livet.

Ett år

För ett år sen var mannen och jag i Tomelilla och skrapade trisslotter och väntade på att värkarna skulle sätta igång igen. Det var tredje gången den dagen som värkarna hade försvunnit och jag svor och skrapade triss och drack blaskigt kaffe. På Konsum i Tomelilla. Som i en annan värld, ett helt annat ställe som jag kallade hem. Då blev det inga värkar och vi fick åka hem till gården och vänta i några timmar. Jag var ilsk och trött och förväntansfull och livrädd. Förlossningen med E var hemsk och trots att jag visste att det inte gärna kunde bli som då, så var det inte det jag längtade mest efter i hela världen. Ungen längtade jag efter så jag höll på att bli tokig, men förlossningen var inte med på önskelistan.

Den där natten innan V kom så jag låg på soffan och stönade mig igenom värkarna och kollade på TV och räknade minuter. Han var på väg. Det var en fantastisk känsla. Som gjorde ont, men gott. Han var på väg.

I morgon är det Vs ettårsdag. Jag firar ett år som tvåbarnsmamma. Det mest fantastiska, förunderliga, skrämmande året jag varit med om. Tvåårstrots och tvååetthalvtårstrots och treårstrots och bebisen som bara äter dygnet runt och som aldrig, aldrig sover och så flyttade vi och så dog Bosse och så blev livet så tungt, så tungt. Men samtidigt så fantastiskt vackert. Jag tror aldrig att jag älskat som jag gjort detta året. Älskat och grälat och gråtit och skrattat och gäspat och gäspat och saknat och ja, det har varit en resa. Som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om.

Mitt i alla sömnlöshetens dimmor så är jag så lyckligt lottad. Det är kärleken jag har varit med om.

Bra och dåligt

- Du är en dålig mamma.

sa min treåring, lite tvekande, efter att vi hade haft ett jättegräl.

Jag vet inte om han var helt säker på vad det betydde eller om det var så att han förstod att det var hårda ord och inte var säker på om han ville säga det. En dålig mamma.

Där kom det liksom. Första, allra första gången. Jag har haft tre fantastiska år som till största delen har innehållit pussar och kramar och gos och jag älskar dig och du är så fin mamma. Vi har bråkat, som vi har bråkat, men min mammaroll har aldrig ifrågasatts.

Du är en dålig mamma.

Min älskade lille kille har all rätt i världen att tycka det, så är det, att vara mamma handlar inte alltid om att vara poppis, det handlar just nu rätt mycket om uppfostran, om att göra ditt och inte göra datt. Sånt som är så tråkigt, jag tycker också det, jag är så trött på min pedagogiska mammaröst som förklarar att man inte får putta lillebröder i golvet för då slår de sig, eller att bilar inte alls får leka flygplan inomhus och absolut inte i fönsterriktning, att gräva det gör man ute och vare sig hink eller jord ska bo i vår hall... Mat ska man äta och inte leka med, godis äter man ibland och nej, tusen sagor till nattstunden är inte ok. Tråkmammeri.  Förklara spelreglerna.

Du är en dålig mamma.

Jag kommer att höra de orden många gånger till, i olika variationer, och jag är säker på att varje gång kommer att vara lika smärtsam och jag kommer säkert att många gånger hålla med. Jag hoppas bara att jag kan hålla huvudet så kallt och känslorna så långt borta att jag kan se det ur hans perspektiv. Att en bra mamma i längden upplevs som en dålig för stunden. Att jamsa med har aldrig varit min grej och kommer inte att bli det nu heller, det har jag varit medveten om. Jag har också varit smärtsamt medveten om att min underbare, älskade E har en vilja av stål och att det inte kommer att bli plättlätt. Ingen promenad i parken. Varje dag är som en djungelsafari. Varje dag ger jag upp och så ger jag efter. För kärleken. Den enorma, gigantiska kärlek som växer och växer och inte liknar något jag tidigare upplevt.

Ja, jag är en dålig mamma. Ibland. Ibland katastrof. Ibland hyfsat. Oftast är jag den bästa mamma jag kan vara. Och det är ok. Hade jag inte varit kass så hade jag inte varit mänsklig. Jag älskar honom ändå. Alltid.

Du är en dålig mamma. Kan vi äta fiskbullar till lunch?
Ja, svarade jag, så klart vi kan, min älskling.

Morgonstund

Wohaa...

I dag undrade jag verkligen vem det var som stirrade tillbaka på mig i badrumsspegeln, ögonen var knappt öppna och påsarna där under såg ut att rymma all världens trötthet. Som en spökbild av mig själv.

Denna veckan firar vi Vs ettårsdag, och det har varit ett fantastiskt år, mitt första som tvåbarnsmor. Det har också varit året då jag fått uppleva vad verklig trötthet är. V har precis börjat sova hela nätter. E, den lite större av bröderna Bus, han har precis slutat sova hela nätter. Han kommer hasande mitt i natten och vill klämma ner sig bredvid mig i sängen. På andra sidan sover V. E vrider och vänder sig, petar mig i ansiktet, tar allt täcke, tar min kudde, får mig att gråta där i varma, sköna sängen mitt i natten för att jag inte bara kan få sova i den. För allt är perfekt. Sovrummet är svalt och underbart, och jag drömmer om att få sova en hel natt där. Det har inte hänt än och vi flyttade in i juni förra året.

Jag, ett litet spöke. Ett litet ilsket spöke som tar mig igenom dagarna på pur vilja och kaffe. I mängder. Ilskan går oftast ut över mannen, som jag redan är vansinnig på trots att han inte har vaknat än och trots att det faktiskt är hans tur att få sovmorgon. Så himla orättvist, att han ska ha sovmorgon trots att jag är tröttast. Tänker jag empatiskt och nyanserat.

Sorgesång

På kvällarna, när barnen äntligen sover sitter jag ofta och håller askan av min döda katt sällskap. Min Bosse. Han står på vår vackra veranda och har stått där i snart ett år. Ett år av galen saknad och sorg.
Hur sjukt är inte det? Det var en katt, liksom. Kan man verkligen sakna en katt så jävla mycket eller är det bara galenskap?? Men min katt var inte bara min katt, han var min bästis. Han var den som tröstade mig när mannen och jag hade grälat, eller när jag var sjuk eller bara deppig. Han var den som väckte mig på morgonen, alltid precis innan klockan ringde, han vaktade vårt förstfödda barn med sitt liv. Han var klok, han var vacker, han blev en del av mitt hjärta. Som nu fattas mig så oerhört.

Skriv om Bosse, han förtjänar det, sa mannen. Och det gör han.

Vi hittade honom utanför ladugårdsdörren, bakom en liten buske när vi bodde i Skåne. Snart fyra år sen nu. Han var inte gammal, bara några veckor, ostadig på benen och alldeles, alldeles ensam. Så han fick bo hos oss. Bo Emanuel Katt, även kallad Bosse. Jag blev hans mamma och han blev min allra första bebis. När vi åkte iväg och lämnade honom ensam hemma kunde jag få panik för att jag inte kom ihåg om vi hade stängt toalettlocket, jag var så rädd att han skulle hoppa upp och ramla ner och inte kunna ta sig ur vattnet. Jag hade denna lilla bondkatt i koppel när han var med mig i Göteborg och var ute på kvällarna med honom för att han skulle få klättra i träd. Han kunde driva mig till vansinne och han kunde ta all min oro och sorg, han bar det för mig de stunder då jag inte orkade själv, han sov i mitt knäveck och åt bara kattmat som hade en speciell färg. En liten bjällra på halsbandet hade han, för att förvarna fåglarna i vår trädgård och den pinglade när han följde med på promenad. Efter att jag bar hem honom den morgonen då jag hittat honom påkörd tänkte jag att den pinglan kommer jag att höra, av gammal vana, lång tid framöver. Tanken skänkte mig tröst, det kändes som om bara min hjärna ville spela mig det sprattet skulle han inte vara helt borta. Men det har varit tyst.

                               Historien om den lille katten Bosse. Och den stora saknaden.

Skadat. 

Jo, jag tycker faktiskt att det är lite skadat. Att jag, som alltid varit en liten ensamvarg, som kunnat gå på stan i timmar i den stad där jag bott och pillat och kollat på grejor och provat kjolar och undrat hur man skulle kunna inreda en liten stuga och läst på baksidan av böcker och spanat över klädställningarna för att titta på människorna som gått där på andra sidan, som även de varit helt inne i sina små världar. Att jag, som småbarnsmor och familjeplåster som döljer och skyddar sprickor och glipor från att bli igenslammade av skit så att de ska kunna läka ihop så småningom, att jag inte ens har kunnat få till en liten tur till Åhléns för att titta på några jävla galgar, det är sjukt. Är det inte barn som inte vill äta eller barn som ska hämtas på dagis så är det barn som surar ihop utanför Åhléns, jo, jag kom så långt, och då är det bara att vända och gå hem igen. Och så försvinner tillfällena, ett efter ett och så har det gått en vecka och så är jag sur och bitter över att min lott i livet nyckfullt har gjort mig till en kvinna i husarrest. 

Detta bitterfittetillstånd har egentligen ingenting och allting med man och barn att göra. Det är inte deras fel. De är som de är. Det kan de inte hjälpa. Tydligen kan människor med snopp i mycket mindre utsträckning än människor med snippa anpassa sig till sin omvärld. Kan hända att detta beror på att den omvärld snippertipporna anpassar sig till består till stor del av just snoppertoppar. De är berget och jag är vägen som krumelurar mig runt det. 

Just idag är det inte deras fel. Det är inte deras fel att E var så trött att han självmant gick upp och lade sig i sin säng och somnade för en halvtimma sen. Det är inte Vs fel att han är så liten och så krypig. Och så ovillig att göra något annat. Det är inte mannens fel att jag inte kan få arslet ur vagnen och tala om för honom att här ska fanimej mitt skåp stå. Såhär och såhär och såhär. Det skulle jag kunna göra. Men det gör jag inte. För det har inte varit ok. Det har det inte. Barnen har varit för små och han har fått panik över att vara ensam med dessa längre än ett toalettbesök varar för mig. Och han kan inte och han är ingen bebisfarsa och han har så dåligt tålamod och han är så dålig på att vara generös med tid och med utrymme, men det är sån han ÄR. Och han är berget och jag är den krumelurande vägen och nu tror jag att jag har slagit krumelur på mig själv. För jag kan inte hitta styrkan att fråga igen. Inte be och inte förhandla. Jag kan bara sitta på min röv och tänka att konsumtionssamhället är förkastligt och jag bör omedelbums hitta något annat som jag tycker är roligt och avkopplande att göra för att ersätta det andra med. Kanske baka bullar med barnen? Kanske det... Men vad gör det mig till för en sorts kvinna då? För kompromissvillig är jag men ibland är det bara stopp, nu kan jag inte göra en enda krumelur till på mig själv för då blir jag någon helt annan. 

Jag ville för fan bara gå i två jävla affärer och kanske en tredje och ta en kaffe och köpa mig en randig tröja och en svart tyllkjol och några jävla hängare och en bh att slänga mina tuttar i. Jag ville vara helt vanlig människa som bara fanns ute bland andra vanliga människor. Men istället sitter jag här hemma, med två av de mest fantastiska och underbara och krävande små människor jag träffat, och de sover sin luriga sömn, den sömnen som innebär att om jag ens försöker börja med någonting, så vaknar de och bajsar eller blir hungriga och jag blir avbruten för att aldrig kunna göra klart. Och jag älskar och jag pussar och jag kramar och sjunger Krakel Spektakel och bygger bilbanor och är delad i tu.För mammajaget vill inget mer än att se mina barn le och sprudla av glädje. Och jagjaget har blivit åtsidosatt så länge nu att hon nästan maniskt knackar på dörren och vill ut. Vara ifred med mina tankar och beslutsfattande och funderingar på tyll och blommiga gardiner. Mötas de två ibland? Ja, det är då det blir inbördeskrig. 

En vanlig förmiddag

Familjeliv.

Toppen. 

Snortoppen.

Febertoppen. 

Borttappade toppluvan.

Rödluvan.

Vargar och uggelor.

Bajsbyxor och för stora skor.

Bebisfötter.

Vuxenhosta.

Egentid på toaletten.

Betala dyrt.

Köpa mosad mat på burk.

Värka i hjärtat.

Blåsa på sårigt knä.

Äta köttfärssås.

Torka vällingfläckar från väggarna.

Se barnen.

Se barnen.

Prata och peta öron.

Lyssna till andetag.

Skratta inombords. 

Skratta utombords.

Vända och gå hem.

Tänker tanken: och så måste jag vattna.

Den tanken tänker jag nästan varje dag.

Blomman i hörnet på verandan har varit död sen vi flyttade in för ett år sen, jag vet inte hur det kommer sig att den kan få stå kvar men det har blivit ett minne från förr. Från när bladen var gröna och blomman vackert röd, när den stod på en köksbänk som rymde all världens skit och fåglarna utanför fönstret knackade på och ville in. Då mannen var hemma och jag borta. Nu är vi båda borta, men börjar så smått att hitta hem. 

Det finns stunder.

Som andas ett annat liv. Ett liv bortom vaknätter och treårskris. Ett liv bortom katrinplommonpuré. Bortom kläder som bär spår av frukost, lunch och middag och vattenfärger och snor. Ett liv bortom snorbubblor och tandsprickning. 

Jag vet inte vad som väntar, bara att jag ofta gör det. Väntar. På att få sova en hel natt och vakna och vara en vanlig människa som kan föra vanliga samtal med vanliga människor. 

Inte vara en tvättbjörnsliknande varelse som bär skrikande barn från Åhlens´ sminkavdelning där ett av barnen gått bananers bland Lancomes mascaror och fått idén att de var bilbromsar. Att den verklighet som gäller för flest människor vinner gick han bara inte med på. Och det kunde ju jag inte gå med på. 

-Jag vill gå tillbaka in, jag vill gå tillbaka IN!! Dumma mamma!!!

Alla stirrade där ute på gågatan där jag fick hejda barnet från att springa tillbaka in, lyfta honom och bära iväg honom skrikandes och sparkandes där han hängde över min axel. 

Åh, drömmen om att få vara en helt vanlig människa som tar sig en kopp kaffe på ett café. För bara en stund. Men, nej. Inte än. Den dagen kommer men den är inte här än. Inte på många år.

Att bli mamma är obegripligt stort. Det är drömskt. Magiskt. Overkligt och verkligt på en och samma gång. Men det är samtidigt den största utmaning jag stått inför som människa. Den mest isolerande och ensamma uppgift jag tagit på mig. Att föda ett barn till världen. Att bli någon som jag aldrig varit förut. Att bli mamma. 

Grällt var det här!

Ut genom dörren flög jag likt en kanonkula, mannen och jag hade bestämt oss för att ta hand om varandra istället för alla de andra sakerna som behövde tas om hand. Lycklig och romantisk till sinnet satte jag mig i bilen, blickade ner över benen och insåg att jag inte hade kombinerat. Jag hade tagit ett och ett plagg i farten liksom, det var precis samtidigt som barn skulle till dagis och frukostdisken anföll vårt kök. Jag blir glad av färg, tänkte jag nog, och när jag sedan satt där i bilen och såg det färdiga resultatet insåg jag att jag var orange. I olika nyanser. En apelsin helt enkelt.

Jag gör ofta sådär. Speglar mig i bästa fall när jag sätter mascara på ögonfransarna. Är öppen för överraskningar i livet. Sådana skapar jag ju bäst själv.