Jag tänker så. Att det nog var dags nu. Efter en massa, massa, massa år. Göra det där jag önskade. Det där jag önskar. Brinner för. Brinner mig upp i. Längtan och önskan har gjort mig till en sämre människa. Osäkrare, sorgsnare, som om något fattats mig och jag har varit den enda, enda som hållit mig från det jag verkligen vill. Att göra. Äntligen. Nu gör jag det. Följer mitt hjärta och längtan och allt det där. Redan, jag är bättre. Jag är modigare. Gladare. Mer öppen. För livet, för glädjen, för det som kommer min väg. Nu är det liksom min väg. Jag är på väg. Mot något. Men det är inte längre viktigt. För målet var, så här i efterhand, att börja. Och att våga.