Var tillbaka i barndomsrummet idag. Det ska rensas ut, göras om och jag satt där med grejor högt och lågt. Allt gammalt sparat, man kan kalla det skräp, men mycket av det är minnen. Mycket av det är skräp också. Och skräpiga minnen. Så hittade jag en låda i metall som det stod brev på. Minns inte så mycket av den, vet att den bott med mig i några lägenheter på vägen men de sista åren har den stått längst in i en skrubb.

Vilken skatt det var. Det var en låda fylld av människor som passerat i mitt liv. Vissa har blivit nära vänner, medan andra har vandrat vägar som fört oss längre från varandra. Men oj. Jag skrattade och grät och mindes. Alla dessa fantastiska människor. Bor i mitt hjärta. Jag bär dem med mig. Varje stund på varje dag. De är alla en del av min historia och alla delar är viktiga. De är alla en del av mig.


Tacksamhet.

Kan man känna något annat?

En viss sorg letade sig fram också när jag såg alla dessa handskrivna brev och insåg att jag verkligen aldrig får brev längre. Aldrig skriver jag dem heller, kanske börjar jag på något ibland men så känns det liksom lättare att maila eller smsa eller fejsbooka. Skitutveckling tycker jag. Fast jag är med i den. Jag vill ha riktiga brev, som någon har spillt kaffe på eller kladdat lite på i hörnet med pennan. Där man faktiskt möter personen som skrivit. Det var precis så det kändes att öppna de där kuverten idag. Jag mötte dem igen, hörde deras röster och kunde se på handstilen hur de mådde. Mer brev åt folket!!

Tycker jag.