Sitter på glasverandan och snorar. Djuren sover nedanför mina fötter och barnen en trappa upp. Regnet smattrar mot plåttaket. Allting där ute i världen är grått. Grått, grått, grått. Hösten. Varje år kommer insikten som en överraskning, detta har jag väntat på i ett helt år. Blåsten och gråtunga skyar. Löven som sakta börjar skifta i färg och rönnbären. De vackra och röda. Jag får vira in mig i meterlånga halsdukar. Jag får dricka te och tända ljus. Mysproppa mig igenom en hel årstid. Lyx!

I dag har jag lärt mig vikten av att alltid ha minst tio paket näsdukar hemma. Toapapper är som sandpapper efter ett slag. Jag har lärt mig att så fort sanningen lämnar dina läppar är den fri att bli någon annans sanning, och det blir kanske inte precis så som du hade tänkt dig. Jag har fått den mest underbara kram av V. Små, knubbiga armar som bara håller om. Kind mot kind. Bara kärlek. En liten stund av bara kärlek. V lärde mig att bara hålla om. Och hålla fast.


På tal om kärlek har mannen min köpt glass. Två sorter Ben och Jerry´s till min svidande hals. Han finns där för mig och stöttar mig. På sitt eget sätt. Och jag älskar honom så för det. Ibland. Idag. I går tvättade han sönder en klänning och en kofta för mig och då tyckte jag inte så mycket om honom alls faktiskt.

- Lär dig att lyssna någon gång, skitgubbe! Man kan inte tvätta en vit, fin spetsklänning tillsammans med röda saker på 40 grader och miljoner varv i centrifugering!!!!

Jo, han kunde ju faktiskt det men så bra blev det inte. Och han lyssnar. På sitt sätt. Betalar av skulden i den bästa av valutor; glass!!