Bra och dåligt

- Du är en dålig mamma.

sa min treåring, lite tvekande, efter att vi hade haft ett jättegräl.

Jag vet inte om han var helt säker på vad det betydde eller om det var så att han förstod att det var hårda ord och inte var säker på om han ville säga det. En dålig mamma.

Där kom det liksom. Första, allra första gången. Jag har haft tre fantastiska år som till största delen har innehållit pussar och kramar och gos och jag älskar dig och du är så fin mamma. Vi har bråkat, som vi har bråkat, men min mammaroll har aldrig ifrågasatts.

Du är en dålig mamma.

Min älskade lille kille har all rätt i världen att tycka det, så är det, att vara mamma handlar inte alltid om att vara poppis, det handlar just nu rätt mycket om uppfostran, om att göra ditt och inte göra datt. Sånt som är så tråkigt, jag tycker också det, jag är så trött på min pedagogiska mammaröst som förklarar att man inte får putta lillebröder i golvet för då slår de sig, eller att bilar inte alls får leka flygplan inomhus och absolut inte i fönsterriktning, att gräva det gör man ute och vare sig hink eller jord ska bo i vår hall... Mat ska man äta och inte leka med, godis äter man ibland och nej, tusen sagor till nattstunden är inte ok. Tråkmammeri.  Förklara spelreglerna.

Du är en dålig mamma.

Jag kommer att höra de orden många gånger till, i olika variationer, och jag är säker på att varje gång kommer att vara lika smärtsam och jag kommer säkert att många gånger hålla med. Jag hoppas bara att jag kan hålla huvudet så kallt och känslorna så långt borta att jag kan se det ur hans perspektiv. Att en bra mamma i längden upplevs som en dålig för stunden. Att jamsa med har aldrig varit min grej och kommer inte att bli det nu heller, det har jag varit medveten om. Jag har också varit smärtsamt medveten om att min underbare, älskade E har en vilja av stål och att det inte kommer att bli plättlätt. Ingen promenad i parken. Varje dag är som en djungelsafari. Varje dag ger jag upp och så ger jag efter. För kärleken. Den enorma, gigantiska kärlek som växer och växer och inte liknar något jag tidigare upplevt.

Ja, jag är en dålig mamma. Ibland. Ibland katastrof. Ibland hyfsat. Oftast är jag den bästa mamma jag kan vara. Och det är ok. Hade jag inte varit kass så hade jag inte varit mänsklig. Jag älskar honom ändå. Alltid.

Du är en dålig mamma. Kan vi äta fiskbullar till lunch?
Ja, svarade jag, så klart vi kan, min älskling.

Morgonstund

Wohaa...

I dag undrade jag verkligen vem det var som stirrade tillbaka på mig i badrumsspegeln, ögonen var knappt öppna och påsarna där under såg ut att rymma all världens trötthet. Som en spökbild av mig själv.

Denna veckan firar vi Vs ettårsdag, och det har varit ett fantastiskt år, mitt första som tvåbarnsmor. Det har också varit året då jag fått uppleva vad verklig trötthet är. V har precis börjat sova hela nätter. E, den lite större av bröderna Bus, han har precis slutat sova hela nätter. Han kommer hasande mitt i natten och vill klämma ner sig bredvid mig i sängen. På andra sidan sover V. E vrider och vänder sig, petar mig i ansiktet, tar allt täcke, tar min kudde, får mig att gråta där i varma, sköna sängen mitt i natten för att jag inte bara kan få sova i den. För allt är perfekt. Sovrummet är svalt och underbart, och jag drömmer om att få sova en hel natt där. Det har inte hänt än och vi flyttade in i juni förra året.

Jag, ett litet spöke. Ett litet ilsket spöke som tar mig igenom dagarna på pur vilja och kaffe. I mängder. Ilskan går oftast ut över mannen, som jag redan är vansinnig på trots att han inte har vaknat än och trots att det faktiskt är hans tur att få sovmorgon. Så himla orättvist, att han ska ha sovmorgon trots att jag är tröttast. Tänker jag empatiskt och nyanserat.

Sorgesång

På kvällarna, när barnen äntligen sover sitter jag ofta och håller askan av min döda katt sällskap. Min Bosse. Han står på vår vackra veranda och har stått där i snart ett år. Ett år av galen saknad och sorg.
Hur sjukt är inte det? Det var en katt, liksom. Kan man verkligen sakna en katt så jävla mycket eller är det bara galenskap?? Men min katt var inte bara min katt, han var min bästis. Han var den som tröstade mig när mannen och jag hade grälat, eller när jag var sjuk eller bara deppig. Han var den som väckte mig på morgonen, alltid precis innan klockan ringde, han vaktade vårt förstfödda barn med sitt liv. Han var klok, han var vacker, han blev en del av mitt hjärta. Som nu fattas mig så oerhört.

Skriv om Bosse, han förtjänar det, sa mannen. Och det gör han.

Vi hittade honom utanför ladugårdsdörren, bakom en liten buske när vi bodde i Skåne. Snart fyra år sen nu. Han var inte gammal, bara några veckor, ostadig på benen och alldeles, alldeles ensam. Så han fick bo hos oss. Bo Emanuel Katt, även kallad Bosse. Jag blev hans mamma och han blev min allra första bebis. När vi åkte iväg och lämnade honom ensam hemma kunde jag få panik för att jag inte kom ihåg om vi hade stängt toalettlocket, jag var så rädd att han skulle hoppa upp och ramla ner och inte kunna ta sig ur vattnet. Jag hade denna lilla bondkatt i koppel när han var med mig i Göteborg och var ute på kvällarna med honom för att han skulle få klättra i träd. Han kunde driva mig till vansinne och han kunde ta all min oro och sorg, han bar det för mig de stunder då jag inte orkade själv, han sov i mitt knäveck och åt bara kattmat som hade en speciell färg. En liten bjällra på halsbandet hade han, för att förvarna fåglarna i vår trädgård och den pinglade när han följde med på promenad. Efter att jag bar hem honom den morgonen då jag hittat honom påkörd tänkte jag att den pinglan kommer jag att höra, av gammal vana, lång tid framöver. Tanken skänkte mig tröst, det kändes som om bara min hjärna ville spela mig det sprattet skulle han inte vara helt borta. Men det har varit tyst.

                               Historien om den lille katten Bosse. Och den stora saknaden.

Skadat. 

Jo, jag tycker faktiskt att det är lite skadat. Att jag, som alltid varit en liten ensamvarg, som kunnat gå på stan i timmar i den stad där jag bott och pillat och kollat på grejor och provat kjolar och undrat hur man skulle kunna inreda en liten stuga och läst på baksidan av böcker och spanat över klädställningarna för att titta på människorna som gått där på andra sidan, som även de varit helt inne i sina små världar. Att jag, som småbarnsmor och familjeplåster som döljer och skyddar sprickor och glipor från att bli igenslammade av skit så att de ska kunna läka ihop så småningom, att jag inte ens har kunnat få till en liten tur till Åhléns för att titta på några jävla galgar, det är sjukt. Är det inte barn som inte vill äta eller barn som ska hämtas på dagis så är det barn som surar ihop utanför Åhléns, jo, jag kom så långt, och då är det bara att vända och gå hem igen. Och så försvinner tillfällena, ett efter ett och så har det gått en vecka och så är jag sur och bitter över att min lott i livet nyckfullt har gjort mig till en kvinna i husarrest. 

Detta bitterfittetillstånd har egentligen ingenting och allting med man och barn att göra. Det är inte deras fel. De är som de är. Det kan de inte hjälpa. Tydligen kan människor med snopp i mycket mindre utsträckning än människor med snippa anpassa sig till sin omvärld. Kan hända att detta beror på att den omvärld snippertipporna anpassar sig till består till stor del av just snoppertoppar. De är berget och jag är vägen som krumelurar mig runt det. 

Just idag är det inte deras fel. Det är inte deras fel att E var så trött att han självmant gick upp och lade sig i sin säng och somnade för en halvtimma sen. Det är inte Vs fel att han är så liten och så krypig. Och så ovillig att göra något annat. Det är inte mannens fel att jag inte kan få arslet ur vagnen och tala om för honom att här ska fanimej mitt skåp stå. Såhär och såhär och såhär. Det skulle jag kunna göra. Men det gör jag inte. För det har inte varit ok. Det har det inte. Barnen har varit för små och han har fått panik över att vara ensam med dessa längre än ett toalettbesök varar för mig. Och han kan inte och han är ingen bebisfarsa och han har så dåligt tålamod och han är så dålig på att vara generös med tid och med utrymme, men det är sån han ÄR. Och han är berget och jag är den krumelurande vägen och nu tror jag att jag har slagit krumelur på mig själv. För jag kan inte hitta styrkan att fråga igen. Inte be och inte förhandla. Jag kan bara sitta på min röv och tänka att konsumtionssamhället är förkastligt och jag bör omedelbums hitta något annat som jag tycker är roligt och avkopplande att göra för att ersätta det andra med. Kanske baka bullar med barnen? Kanske det... Men vad gör det mig till för en sorts kvinna då? För kompromissvillig är jag men ibland är det bara stopp, nu kan jag inte göra en enda krumelur till på mig själv för då blir jag någon helt annan. 

Jag ville för fan bara gå i två jävla affärer och kanske en tredje och ta en kaffe och köpa mig en randig tröja och en svart tyllkjol och några jävla hängare och en bh att slänga mina tuttar i. Jag ville vara helt vanlig människa som bara fanns ute bland andra vanliga människor. Men istället sitter jag här hemma, med två av de mest fantastiska och underbara och krävande små människor jag träffat, och de sover sin luriga sömn, den sömnen som innebär att om jag ens försöker börja med någonting, så vaknar de och bajsar eller blir hungriga och jag blir avbruten för att aldrig kunna göra klart. Och jag älskar och jag pussar och jag kramar och sjunger Krakel Spektakel och bygger bilbanor och är delad i tu.För mammajaget vill inget mer än att se mina barn le och sprudla av glädje. Och jagjaget har blivit åtsidosatt så länge nu att hon nästan maniskt knackar på dörren och vill ut. Vara ifred med mina tankar och beslutsfattande och funderingar på tyll och blommiga gardiner. Mötas de två ibland? Ja, det är då det blir inbördeskrig. 

En vanlig förmiddag

Familjeliv.

Toppen. 

Snortoppen.

Febertoppen. 

Borttappade toppluvan.

Rödluvan.

Vargar och uggelor.

Bajsbyxor och för stora skor.

Bebisfötter.

Vuxenhosta.

Egentid på toaletten.

Betala dyrt.

Köpa mosad mat på burk.

Värka i hjärtat.

Blåsa på sårigt knä.

Äta köttfärssås.

Torka vällingfläckar från väggarna.

Se barnen.

Se barnen.

Prata och peta öron.

Lyssna till andetag.

Skratta inombords. 

Skratta utombords.

Vända och gå hem.

Tänker tanken: och så måste jag vattna.

Den tanken tänker jag nästan varje dag.

Blomman i hörnet på verandan har varit död sen vi flyttade in för ett år sen, jag vet inte hur det kommer sig att den kan få stå kvar men det har blivit ett minne från förr. Från när bladen var gröna och blomman vackert röd, när den stod på en köksbänk som rymde all världens skit och fåglarna utanför fönstret knackade på och ville in. Då mannen var hemma och jag borta. Nu är vi båda borta, men börjar så smått att hitta hem. 

Det finns stunder.

Som andas ett annat liv. Ett liv bortom vaknätter och treårskris. Ett liv bortom katrinplommonpuré. Bortom kläder som bär spår av frukost, lunch och middag och vattenfärger och snor. Ett liv bortom snorbubblor och tandsprickning. 

Jag vet inte vad som väntar, bara att jag ofta gör det. Väntar. På att få sova en hel natt och vakna och vara en vanlig människa som kan föra vanliga samtal med vanliga människor. 

Inte vara en tvättbjörnsliknande varelse som bär skrikande barn från Åhlens´ sminkavdelning där ett av barnen gått bananers bland Lancomes mascaror och fått idén att de var bilbromsar. Att den verklighet som gäller för flest människor vinner gick han bara inte med på. Och det kunde ju jag inte gå med på. 

-Jag vill gå tillbaka in, jag vill gå tillbaka IN!! Dumma mamma!!!

Alla stirrade där ute på gågatan där jag fick hejda barnet från att springa tillbaka in, lyfta honom och bära iväg honom skrikandes och sparkandes där han hängde över min axel. 

Åh, drömmen om att få vara en helt vanlig människa som tar sig en kopp kaffe på ett café. För bara en stund. Men, nej. Inte än. Den dagen kommer men den är inte här än. Inte på många år.

Att bli mamma är obegripligt stort. Det är drömskt. Magiskt. Overkligt och verkligt på en och samma gång. Men det är samtidigt den största utmaning jag stått inför som människa. Den mest isolerande och ensamma uppgift jag tagit på mig. Att föda ett barn till världen. Att bli någon som jag aldrig varit förut. Att bli mamma. 

Grällt var det här!

Ut genom dörren flög jag likt en kanonkula, mannen och jag hade bestämt oss för att ta hand om varandra istället för alla de andra sakerna som behövde tas om hand. Lycklig och romantisk till sinnet satte jag mig i bilen, blickade ner över benen och insåg att jag inte hade kombinerat. Jag hade tagit ett och ett plagg i farten liksom, det var precis samtidigt som barn skulle till dagis och frukostdisken anföll vårt kök. Jag blir glad av färg, tänkte jag nog, och när jag sedan satt där i bilen och såg det färdiga resultatet insåg jag att jag var orange. I olika nyanser. En apelsin helt enkelt.

Jag gör ofta sådär. Speglar mig i bästa fall när jag sätter mascara på ögonfransarna. Är öppen för överraskningar i livet. Sådana skapar jag ju bäst själv.