Skadat. 

Jo, jag tycker faktiskt att det är lite skadat. Att jag, som alltid varit en liten ensamvarg, som kunnat gå på stan i timmar i den stad där jag bott och pillat och kollat på grejor och provat kjolar och undrat hur man skulle kunna inreda en liten stuga och läst på baksidan av böcker och spanat över klädställningarna för att titta på människorna som gått där på andra sidan, som även de varit helt inne i sina små världar. Att jag, som småbarnsmor och familjeplåster som döljer och skyddar sprickor och glipor från att bli igenslammade av skit så att de ska kunna läka ihop så småningom, att jag inte ens har kunnat få till en liten tur till Åhléns för att titta på några jävla galgar, det är sjukt. Är det inte barn som inte vill äta eller barn som ska hämtas på dagis så är det barn som surar ihop utanför Åhléns, jo, jag kom så långt, och då är det bara att vända och gå hem igen. Och så försvinner tillfällena, ett efter ett och så har det gått en vecka och så är jag sur och bitter över att min lott i livet nyckfullt har gjort mig till en kvinna i husarrest. 

Detta bitterfittetillstånd har egentligen ingenting och allting med man och barn att göra. Det är inte deras fel. De är som de är. Det kan de inte hjälpa. Tydligen kan människor med snopp i mycket mindre utsträckning än människor med snippa anpassa sig till sin omvärld. Kan hända att detta beror på att den omvärld snippertipporna anpassar sig till består till stor del av just snoppertoppar. De är berget och jag är vägen som krumelurar mig runt det. 

Just idag är det inte deras fel. Det är inte deras fel att E var så trött att han självmant gick upp och lade sig i sin säng och somnade för en halvtimma sen. Det är inte Vs fel att han är så liten och så krypig. Och så ovillig att göra något annat. Det är inte mannens fel att jag inte kan få arslet ur vagnen och tala om för honom att här ska fanimej mitt skåp stå. Såhär och såhär och såhär. Det skulle jag kunna göra. Men det gör jag inte. För det har inte varit ok. Det har det inte. Barnen har varit för små och han har fått panik över att vara ensam med dessa längre än ett toalettbesök varar för mig. Och han kan inte och han är ingen bebisfarsa och han har så dåligt tålamod och han är så dålig på att vara generös med tid och med utrymme, men det är sån han ÄR. Och han är berget och jag är den krumelurande vägen och nu tror jag att jag har slagit krumelur på mig själv. För jag kan inte hitta styrkan att fråga igen. Inte be och inte förhandla. Jag kan bara sitta på min röv och tänka att konsumtionssamhället är förkastligt och jag bör omedelbums hitta något annat som jag tycker är roligt och avkopplande att göra för att ersätta det andra med. Kanske baka bullar med barnen? Kanske det... Men vad gör det mig till för en sorts kvinna då? För kompromissvillig är jag men ibland är det bara stopp, nu kan jag inte göra en enda krumelur till på mig själv för då blir jag någon helt annan. 

Jag ville för fan bara gå i två jävla affärer och kanske en tredje och ta en kaffe och köpa mig en randig tröja och en svart tyllkjol och några jävla hängare och en bh att slänga mina tuttar i. Jag ville vara helt vanlig människa som bara fanns ute bland andra vanliga människor. Men istället sitter jag här hemma, med två av de mest fantastiska och underbara och krävande små människor jag träffat, och de sover sin luriga sömn, den sömnen som innebär att om jag ens försöker börja med någonting, så vaknar de och bajsar eller blir hungriga och jag blir avbruten för att aldrig kunna göra klart. Och jag älskar och jag pussar och jag kramar och sjunger Krakel Spektakel och bygger bilbanor och är delad i tu.För mammajaget vill inget mer än att se mina barn le och sprudla av glädje. Och jagjaget har blivit åtsidosatt så länge nu att hon nästan maniskt knackar på dörren och vill ut. Vara ifred med mina tankar och beslutsfattande och funderingar på tyll och blommiga gardiner. Mötas de två ibland? Ja, det är då det blir inbördeskrig.