fredag 28 juni 2013

Krig utbryter i rummet intill. Det gapas och grinas och skriks. Jag skyndar mig, gapar in till de små att de ska sluta och vara vänner, jag skyndar mig långsamt men ändå. Vad kan det ta, långsam skyndning mellan kök och vardagsrum? Några sekunder tippar jag på. Precis innan jag kan se dem vrålar jag: "SLUUUUUUTAAAA BRÅÅÅÅÅÅKAAAAAA!!!!!!!!"
Så kikar jag in runt hörnet, och vad ser jag? Jo, två små lintottar som sitter med armarna om varandra i soffan och skrattar och viskar. "Vi är vänner nu" förklarar den store och jag blinkar med ögonlocken och undrar vad som hänt. Konflikthantering a la Bröderna Bus verkar vara the shit!!!

söndag 23 juni 2013

Han kan cykla!! Min älskade, älskade unge kan cykla!!!

Det är en glädje utan gränser det här, han är så stolt och så lycklig, vi har gjort jordgubbstårta för att fira den stora segern och kvällen till ära blir det köttfärssås och spagetti.

Inte länge sen han var en liten skit med bedrifter därefter. Så plötsligt började de stora sakerna hända. Toaletten. Duka middagsbordet. Och nu cyklar han. Så stor han känns helt plötsligt, så fri i sin lilla kropp och sin stora ande, nu kan han ta cykeln och bara sticka om han känner för det, vi hinner inte med. Han cyklade varv efter varv här ute på parkeringen utanför huset, körde genom vattenpölar och kände vinden smeka hans kinder. Ingen av oss hann med. Inte jag, naturligtvis, och inte mannen heller.

Det bästa, det absolut, absolut bästa, var att han någon timma innan sa till mig:
Mamma, idag ska jag lära mig att cykla på en riktig cykel.

Och så gjorde han det. Bara bestämde sig och gjorde det. Vilken styrka!

lördag 22 juni 2013

Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika mycket värda. Det är så enkelt. Vi har alla olika historier, olika förutsättningar, olika möjligheter, men värdet är det samma. I dag skäms jag å en människas vägnar som inte vill förstå det när det gäller andra men som kräver förståelsen för sig själv. Hen är inte mindre värd för det, men det är så sorgligt med vuxen dumhet och inskränkthet. Sorgligt och skrämmande.

Så dagens inlägg handlar inte om den underbara midsommar som vi firade igår. Det handlar om att alla inte har möjlighet att sitta i ett alldeles för varmt kök med regnet smattrande utanför fönstret tillsammans med vänner och familjen, alla människor har inte möjlighet att äta sig mätta, att äta fantastiska oliver från Rhodos eller jordgubbar, söta och förföriskt röda. När jag lade mig i sängen i går kväll gjorde jag det trött och lycklig, med en utsikt över den vackraste av havsvikar och mannen jag älskar bredvid mig. I trygghet. Vi lever i trygghet. Jag kan inte ens föreställa sig hur det kan vara att leva eller ha levt i ett krigsdrabbat område. Det måste vara en mardröm bortom det allra värsta.

tisdag 18 juni 2013

Brakstart på sommarlovet. En hostig, eländig sommarförkylning och nu, som extra krydda, ögoninfektion på båda pojkarna. Oh joy... Svåra, tråkiga dagar när ingen riktigt orkar någonting men samtidigt vill allt, när solen skiner och klätterträdet lockar men så fort någon har kommit högst upp så brakar humöret i en trötthetskavalkad av alla känslor. När kroppen inte lyder de små men frustrationen ska tas ut över mamman och pappan. Ja, då gäller det att ha is i magen, största tålamodet och massor av mutmaterial. Som jordgubbar. Glass. Välling. Spagetti.

Det är snart midsommar. Jag gissar på att vi kommer att sitta här på vår underbara altan och torka variga ögon och drömma om en midsommar som den vi hade nere i Skåne för en herrans massa år sedan. När solen sken och vännerna fyllde trädgården med skratt och massa god mat, när den store var ett och hans kompis ett och ett halvt och den lille inte fanns. Förra året regnade det. Året dessförinnan regnade det. Eller så var det bara kallt som skrutt.

torsdag 13 juni 2013

Jag känner mig lite bortkopplad från världen. Inte avkopplad, utan bortkopplad. Efter veckor av ont, stillasittande och liggande känns verkligheten mycket längre bort än några steg utanför dörren. Konstigt, så snabbt man kan bli en egen ö. Som guppar och flyter mitt i ett världshav.

Min älskade man gör så gott han kan och han gör det bra. Jag måste säga att vi gör så gott vi kan. Letar efter kärleken när den göms i högar av ovikt tvätt och stenar och sand. Plockar upp den, dammar av och gör så gott vi kan. Försöker att minnas vikten av pussar mitt i frukosten och skrivandet av inköpslistor. Vikten av att stanna upp och se varandra. Ta in. Välkomna in i hjärtat, om och om igen.

För när livet stannar upp på ena sidan av dubbelsängen gör det inte det på den andra. Men allt måste tas omhand, alla känslor, all frustration, all längtan och ilska över att det inte bara kan gå enligt planen. Planen, den satans planen. Min plan var en gång att inte ha någon. Och det har inte gått enligt den planen. Inte enligt några andra heller. Livet verkar hända, hela tiden. Oförutsägbart som det där havet.

måndag 10 juni 2013

Ljungskilare, se hit! Speciellt ni som har barn, eller ungdomar ska de väl räknas som men de beter sig fanimig som skitungar, som fått moppar som låter värre än motorvägen i rusningstrafik och som envist gasar sig fram och tillbaka i kurvan där vårt hus ligger. Prata med dessa barn/ungdomar om att i hus, där bor det oftast människor, och människor kanske inte alltid uppskattar gasande moppar som far fram och tillbaka 22.30 en måndagskväll. Eller en lördagskväll. Eller 00.50. Eller när fan som helst.

V blev precis så rädd att han ramlade ur sängen när en moppekille tryckte gasen i botten och körde så det rykte här utanför. Ja, det är min unge, han är 2 och han tycker att höga ljud är fasligt läskiga när de kommer plötsligt och utan förvarning. Som det gör när man sover gott om kvällen. Jag gick ut och stoppade killen och sa att han skulle sluta med det där. Men, men det var inte och jag har bara och så vidare och så vidare. En bil stannade, antagligen någon med anknytning till lille moppekillen, frågade vad det var som hände och försökte försvara ungdomarnas dåraktiga beteende med att "de kanske inte förstår att det stör". Om man inte har vett på att förstå att en moped med gasen i botten för väsen av sig, då är man inte redo att ha sådana transportmedel/leksaker. För om man utgår ifrån att människan som sitter på mopeden har en slags normalhörsel, ja då kan man faktiskt tänka sig att hen hör hur det låter. Och om man hör hur det låter, kan man då dra slutsatsen att andra människor också kan höra ljudet?? Kanske. Inte för att konsekvenstänkandet är fullt utvecklat förrän en person är i tjugoårsåldern eller hur det nu är. Men det skiter jag i. Lugna ner er för bövelen eller stick ut i skogen och riv av några kurvor där. Inte utanför mitt hus, hela kvällen tills nu. Det är inte ok. Och om föräldrar har åsikter om det, minns då när era små finniga, fjuniga älsklingar var riktigt små, sisådär ett, två år, inte hade orden att förklara vad de upplevde, inte hade det särskilt lätt att somna om men alldeles för lätt att vakna ett par gånger per kväll. Prata med era ungar om vanligt folkvett så ska jag fortsätta prata med V om att moppar inte är djävulen eller farliga om inte småglin med vanligt folkvett, så som att inse att människor bor i hus, kör dem.


Ilska go away, nu vill jag sova. Over and out.


Det råder sorg och oreda i själen.
Hur råder man bot på det? Jo, men vanligtvis hade jag gjort ordning. Vanligtvis hade jag städat tills jag somnade och fick sova en alldeles underbar, ostörd, drömlös, djup sömn. Men det går ju inte nu.
För fogarna. Dessa fogar, alltså. Jag har inte lust med dem längre.

Allt får bara vara. Jag ska försöka låta mig själv bara vara. I fred. I stillhet. Klappa katten. Heja på barnen som klättrar i syrenerna. Plantera om en blomma eller två. Sitta i solstolen och känna värme sprida sig i kroppen. Le åt de hungriga fågelungarnas gap och skrik i fågelholken uppe i berget.

lördag 8 juni 2013

Prinsessbröllop.

Det har jag ägnat större delen av dagen åt att förtränga. Vi for ut på havet istället. Lät barnen gå bananers i båten. Till slut somnade de, en i en koj, den andre tvärt på golvet. Sen åkte vi båt. Mest i tystnad, stilla tystnad. Jag hade en röst som talade till mig men varje gång jag försökte lyssna försvann den. Detta mysterium till undermedvetna. Mina armband plingeliplongade och jag kunde återigen inte låta bli att förundras över hur prålig jag har blivit. Det kommer med åldern, antar jag. Eller med graviditeterna. Pråligheten. Nagellack och armband.

onsdag 5 juni 2013

E: Mamma, jag tycker du är gosig. För du har en sån väldigt tjock mage. Och den är mjuk. Och go.


Dagens finaste, finaste komplimang!!
Årets första riktiga sommarstörtskur har precis slutat ösa ner från mörka moln, solen tittar fram igen och det ryker från marken, den varma asfalten, från bergen och taken. Hagel ligger kvar i gräsmattan och jag är så tacksam för att jag inte behöver vattna i trädgården. Tungt och tråkigt. Nu vattnar jag barnen i badkaret istället, de var två riktigt lortiga små sommarungar, med sandlådesand mellan tårna och gräddrester från kalaset i går i håret. Njutning, att veta att de, om så bara för en kort stund, kommer att vara alldeles rena och rosiga och vattenvarma och lukta gott...

tisdag 4 juni 2013

I dag har jag haft ont i fogarna, somnat i solen efter timmar av produktivitet i den samma, varit på barnkalas, ätit god, god tårta, gett efterlängtade kramar, köpt ett doftljus som doftar som en dröm, slängt de tröttaste barnen i västsverige i var sin säng, gett pussar och sagt att jag älskar dem.

Nu ska jag ta magen vår och gå och lägga oss.

Smällfylld av känslor och tankar och inspiration.

måndag 3 juni 2013

Grattis på födelsedagen till mig!

Idag är det min tur, fast det känns som om det varit min tur sen i fredags... En födelsedagshelg! Barnen var hos sin mormor och morfar, mannen och jag passade på att promenera med vovven, vila stackars, arma kroppen och åka en tur till Göteborg för lite mys i lugn och ro. Att få sitta och dricka en kaffe utan att bli avbruten är en sann lyx!! Att barnen har det så bra hos mormor och morfar och verkligen älskar att få vara där ibland gör ju hela skillnaden, så klart. Det är så nödvändigt för mig att få slappna av helt ibland och det kan jag göra när de är där för att jag vet att de vill inte vara någon annanstans just då. Ljuvligt!!

Dagen idag bjöd på den totala motsatsen till avslappning faktiskt, vi åkte till Liseberg! I år igen!
Att få gå på Liseberg med barn är ju bara det finaste och roligaste som finns! Vi har skrattat, skrattat och skrattat, åkt en massa roliga attraktioner i deras nya Kaninland för småttingar, ätit korv och glass. Jag måste säga att jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha så roligt på Liseberg! Men en stund var rent magisk och det var när V visade sig vara för kort med en centimeter för att åka en liten bergbana. Han blev helt förstörd, grät och skrek och ville inte följa med mig ut. Jag letade efter något annat roligt för oss att titta på och så såg jag en livs levande Lisebergskanin som satt på någon slags ombyggd moped och vinkade. Vi begav oss dit och V slutade gråta och blev lite fnissig och förundrad över den gröna, lurviga jätten. Kaninen sträckte fram armarna mot V som genast kastade sig över i hens famn och lade sig tillrätta. Och där satt de, en grön kanin med min lille son i famnen, han kramade och vaggade och V var så trygg och avslappnad, det var helt magiskt. Jag var bara överflödig, hade ingenting där att göra egentligen för de hade det så fint tillsammans. Där och då övergick jag från att tycka att Liseberg var ett kul ställe för barn till att tycka att det nog är helt overkligt bra ändå. För mötet mellan en liten pojke och en kanin fick ta tid, fick bli på riktigt och gjorde ett verkligt avtryck i en tvåårings hjärta. Han fylldes av lugn, kärlek och glädje. Och att få se det, det är min bästa födelsedagspresent.

Allt som bygger broar till barns hjärtan, som inger ett barn med förtroende och trygghet, som möter ett barn med ovillkorlig kärlek om så för bara ett ögonblick, gör stordåd.