tisdag 30 april 2013

Promenad med hunden. Vinden viner i vassen, havet brusar, måsarna skriar. Det luktar gammal tång som spolats upp på stranden. Hunden blir helt vild av blåsten, hon älskar det. Sitter på trappan och luktar på världen. Spanar. Så söt, vårt lilla nervknippe. 

Katten sover som en stock i fåtöljen i sovrummet. Hon är lite mer kräsen när det gäller väder. 

Snart kommer barnen hem från dagis, jag ska packa ihop denna dags arbete och kan känna mig riktigt nöjd med att jag ändå hunnit med det jag inte trodde att jag ens skulle göra. Jag har gjort mitt, plus femtio pizzabullar som ska serveras på olika kalas här framöver. Nu är det födelsedagsveckan i det här huset. Barn som fyller med några dagars mellanrum, kalas för småfolk, kalas för de vi räknar som familj. Det blir ett veckolångt firande, härligt och tröttande. Men när det är gjort är det gjort och mina små har blivit ett helt år äldre. 

lördag 27 april 2013

I går vad en fin dag. Det var rätt vackert väder, solen sken och vi hittade lä från blåsten på ena sidan huset så vi hade litet mästerskap i att blåsa såpbubblor. Såpbubblor kan vara något av det vackraste jag vet, de sveper iväg ut över världen, dessa bubbliga bollar av ingenting mer än ett skimmer av färger. En av de absolut bästa delarna med att ha barn är att man får blåsa såpbubblor igen. Mängder av såpbubblor. Godis för själen.

Vid lunchtid dök mina föräldrar upp, de är numera mina föräldrar i andra hand och högt älskade morföräldrar i första hand. Barnen, som var lite trötta efter lunch i trädgården, blev helt galna av glädje och sen av ilska eftersom min mamma och jag tog oss en eftermiddag i Göteborg. Något som händer alltför sällan. Eftersom mina fogar inte fogar sig som fogar bör bär jag en oro att det kan komma en dag inom en snar framtid då jag inte kan röra mig så mycket alls och då gäller det ju att passa på. Nu. Så det gjorde vi för en gångs skull och det var så mysigt. Göteborg är så mysigt, jag trivs där så bra att jag nästan skulle vilja bo där. Vi handlade födelsedagspresenter till barnen och tittade i kulturtantsbutiker och drack kaffe innan vi vaggade vägen tillbaka till bilen.

Väl hemma satt E i soffan med en bok om rymden i knät. Och så började det. " Vet du vad den här planeten heter mamma? Vet du vad det här är mamma?" Nej, nej, nej och åter nej. Jag vet ingenting. Och ungen bara tindrade när han berättade om Mars och Jupiter och Vintergatan som ju är vår galax och solen och döende stjärnor och de stjärnor som föds, de föds ur gasmoln. Där satt jag, snart 33 år gammal, med hakan i knät och blev helt utklassad av den i familjen som snart ska fylla fyra. På en eftermiddag hade han lärt sig allt. Allt! Vilken ordning planeterna kommer i, vilka som har månar och vilka som har ringar runt sig. Ja, herregud. Jag undrar fortfarande vad det var som hände!

Gravidkrämpan från helvetet är här. Vadkramp. Skitbomber vad jag vill byta ut den mot lite halsbränna, lite huvudvärk, lite mer svettningar, hudbristningar, vad som helst nästan men inte vadkramp. I natt har jag fått gå runt, runt, runt i huset för att få musklerna att lugna ner sig och vilja sova tillsammans med mig igen. Det tog flera timmar. I dag är det jag som är monstret.

torsdag 25 april 2013

Har öppnat upp alla fönster. Det blåser en lätt vind genom huset och luften luktar salt och lack. Bruset från motorvägen blandas med slipljud från hamnplan. Presenningar som prasslar lite, måsarna som skriar. Jag måste få ut vintern. Vintern måste ut, ut ur mitt hus, ut ur mitt huvud. Det vill sig inte, jag fattar inte att dagarna har gått utan att träden har börjat knoppa sig på riktigt, utan att maskrosorna börjar visa sina ansikten, utan att gräsmattan har bytt färg från gult till grönt. Eller, gräsmattan. Den kan ju ha heldött eftersom vi är sämst på trädgårdsskötsel. Men ändå. Det går inte ihop i mitt huvud. Så därför har jag fortfarande mars. Och därför måste jag vädra, vädra, vädra ut vintern.

I mig bor en stor trötthet granne med barnet som vilar huvudet mot min mage där inne. En känslomässig trötthet, som jag inte har upplevt tidigare. Käppar i hjulen. Jag vill bara ligga på sängen och vara helt tom och känna hur någon vänder och vrider sig. Allt annat blir för mycket. Överväldigande. Ögonen vill bara sluta sig och hela min uppmärksamhet vänder sig inåt. Varje graviditet känns som en kamp för överlevnad. Min första var rent fysisk. Jag hade ont, ont, ont, var stor och havandeskapsförgiftad. Vilsen. Min andra var rent praktisk. Vad ska vi göra, hur ska vi bo, hur tänker vi nu, hur ska vi lösa det här. Tusen frågor som jag pepprade mannen och mig själv med. Ordnade. Flyttade. Utbildade mig.
Nu, nu handlar det om det känslomässiga. Alla tankar, all oro, kampen för att själv hinna med i svängarna. Att hitta balansen. Den inre och yttre, det blir en kamp när huden liksom saknas. När hormonerna så uppenbart har dansat åt ett helt annat håll än det jag hoppades på.

tisdag 23 april 2013





Denna bild alltså. Den är ju så rolig så jag vet inte vad. Jag hittade den i min dator när jag satt och tittade på fina bilder som jag tagit på mig och barnen, de älskar att ta bilder med datorn och se resultatet direkt, vi brukar tävla om vem som kan göra fulast grimas och sen, när de somnat, så sitter jag och tittar och blir alldeles varm och blödig. För de är ju så underbara, så vackra, så bäst. Och mitt i allt detta känslomässiga gotteri så dök den här bilden upp. När är den tagen??? Och vem i hela världen har bestämt sig för att spara den??? Jag kan faktiskt inte minnas att jag tagit bilder på mig själv och verkligen inte den här. Det måste vara datorn som sett sin chans att visa mig mitt rätta jag. För så här ser jag ut på insidan. Tror jag.

Bilden fick in på fejsbok naturligtvis, vem kan motstå liksom? Och reaktionerna har blivit de bästa någonsin. Inte något tjafs om hur vacker jag är eller hur söt eller fantastisk. Folk skrattar, precis som jag gjorde när jag såg fotot. Tänker kanske herregud. Vad har hänt med människan?

Det är de allra bästa komplimangerna och det jag gillar allra mest, det som är på riktigt. Inte för att jag inte kan ta till mig att jag är vacker men faktiskt, ärligt talat, vill jag inte vara det. Inte för någon annan än mig själv. Och när jag tänker vacker tänker jag helt andra saker än utseendet. Som när jag var på mödravården och barnmorskan sa herregud, så stor du är, vi måste mäta! Och vi mätte och jag var helt normalt stor men hon gav mig den fantastiska förklaringen att " det beror på att jag inte har någon direkt överkropp." Såklart att jag har en överkropp, annars hade ju bebisen fått hänga i en påse på magen, men jag är inte så lång och just nu är jag ett par ben, en badboll till mage och ett par tuttar som jag kan vila hakan på. Och så är det. Efter besöket där kände jag mig vacker. För jag kände mig verklig.

Så här bjuder jag på mig själv från min allra bästa sida. Tycker i alla fall jag själv. Och så datorn då. Och så Linda.

söndag 21 april 2013

Vi har fått en kökssoffa. Och lite som ett helt nytt kök känns det som.

Vi har fått snuva. Och fått sova noll timmar i sträck i en vecka för att V är sämst på att vara förkyld.

Vi har fått solsken. Både i trädgården och i hjärtat. Lika värdefullt båda två, känner jag.

Jag har fått riktig, riktig foglossning.

Vi har fått kakinspiration, V och jag. Bakat finfina kakor som är alldeles för goda för någon som tycker att det kan vara värt att tröstäta litegranna. Försöker låta bli att baka mer på ett tag, men. Det vet ingen hur det kommer att gå.

Jag har fått en ny vän som väcker mig klockan 5 varje morgon. Som kvittrar så vackert utanför sovrumsfönstren och får mig att bli glad.

Jag har fått en insikt om vad som är viktigt. Som måsar. De är viktiga. Jag har saknat dem så mycket så att det inte finns ord för det. Men isen är borta och de är tillbaka och jag älskar´t. Lugn i hjärta och själen när de skriar och bajsar på alla bilar.

Jag har fått inspiration. Över lag. Och en blick som sa mer än tusen ord och det behövde jag.

Jag har fått en stund i en solstol på altanen idag.

Jag har fått tummen ur.


tisdag 16 april 2013

Lilla mannen har feber. Den kom igår kväll, han sov bredvid mig som en ångande liten varmvattensflaska med armarna om min hals. Gnydde och svettades. Stackars, stackars lilla skrutt.
Nu ligger han nerbäddad i sin säng, jag har precis smugit mig därifrån och snart lär jag höra ett jättevrål:
MAAAMMMAAAA!!!!!
För så låter det hela tiden när någon är sjuk. Eller någon vill visa något. Eller någon känner att det bara finns utrymme i denna världen för mamman att ta en tur till toan eller vika ihop några ynka strumpor.
MAAAMMMAAAA!!!!!
Det brukar fungera bra om jag bara får sova ifred. Då har jag i alla fall den stunden för mig själv, kan jag tänka. Men när natten och dagen smälter in i varandra i ett enda långt ta-hand-om-virrvarr, då blir jag så själatrött. Kroppstrött och själatrött. Det är svårt att älska så himmelens mycket. Tar så mycket plats i ett liv som har dagar och nätter som mäter precis lika långt som innan all kärlek slog till och knockade mig till marken. Och det är så svårt att prata om för det händer så lätt att människor ifrågasätter mängden kärlek och tid jag ger till barnen, vilket inte är det som det handlar om alls. Snarare tvärt om. Det handlar om balansen. Om livet som är mitt. Som jag måste ta mig tid till att leva.


söndag 14 april 2013

Jamen, det var ju ändå nästan tio grader och vi tyckte att det kändes som sommar. I alla fall när vi stod här inne och tittade ut. Så vi gick till glasskiosken på andra sidan viken. Fast klockan bara var 11. Och trots att vi inte har ätit lunch, inte alls någonting mer än en massa god, god glass! Kall glass. Jag höll på att frysa ändalykten av mig på väg tillbaka men det var så värt det. Barnen var glada, alldeles tills V snubblade och slog munnen i, det kom lite, lite blod och massor med tårar. Men innan dess var det kalas. Vi var rebeller, på ett PippiLångstrump-aktigt sätt. Glass innan lunch, eller, som det riskerar att bli, glass till lunch. För vi åt så mycket.

Det är de små sakerna som gör det. Och det får gärna vara strössel på.

fredag 12 april 2013

Å så snöar det. Blöt, läskig snö som smälter och bildar pölar utanför dörren och som förhoppningsvis hjälper till att smälta isen på viken och som kan ge lite väta till vår torra, gula gräsmatta. Underbart skitväder på något vis. Ungarna tittar på Pettson och Findus och jag virrar runt i köket och plockar fram saker och plockar bort saker och tänker på att varenda en av våra köksstolar är en fara då alla, precis alla, har gått sönder på något sätt. Det är bara en tidsfråga innan någon trillar rätt igenom sitsen på en av dem. Och då måste vi ha nya stolar. Och hämta kökssoffan hos mina föräldrar. Och fundera på vad vi egentligen vill göra med vårt kök. Men, än så länge har ingen gått sönder och därför kan vi skjuta detta på framtiden ännu ett litet, litet tag.
Ibland är det så skönt med icke-dagar. Med dagar som bara blir som de blir. I alla fall en liten stund. Jag måste röja upp här, tänker jag när jag nu ser mig omkring. Jag lever med en deadline och det tar sig uttryck i allting. Allting blir så apviktigt. Jag måste städa och organisera och fixa till allting och lösa allting-NU. För sen kommer sen och då kan det bli lite hur som helst. Men först blir det sommar.

Men allra först ska jag tömma diskmaskinen. Och ta itu med stressen över allt och sen göra det jag kan. Det jag orkar.

tisdag 9 april 2013

Byxkrisen är över.

Så, det var snabbt avklarat. Jeansångesten har släppt och jag har skaffat mig ett par nya, skitsnygga bralls som jag kan ha efter att bulan är ett minne blott ( I wish..) och som passar perfekt just nu. I Ljungskile ligger den underbara butiken Sprudla som har allt jag behöver och vill ha. Till exempel en röd- och vitprickig vattenkanna, något av det snyggaste jag har sett. Tyvärr faller den bara under etiketten "vill ha" och absolut inte under "behöver" så jag fick faktiskt hålla mig i skinnet. Det är något med vattenkannor som är så vackert tycker jag. Därför står det också tre stycken utanför altandörren, en på övervåningen och två här nere... Om ni har vägarna förbi Ljungskile så stanna för allt i världen, ta er ner till Sprudla och titta på allt vackert som finns där! Där finns också Linda som är en av de finaste jag vet. Inte är det konstigt att Sprudla är så bra när det är Linda som driver den!!

Jag hade ett par jeans som skulle vara hela, långa stora sommaren. Ett par som var perfekta. Lågt skurna, stretchiga, rätt snygga, bekväma, och som det fanns utrymme att växa i. Tänkte jag. För är det något jag med stort eftertryck avskyr så är det mammajeans med mudd. Blää. Mest för att jag under mina två tidigare graviditeter har växt ur mudden och den har liksom lagt sig som en skavande bilring under den gigantiska magen. Denna gången vågar jag vägra mammakläder. Tänkte jag.

Under en vecka har jag spräckt en klänning, ett par strumpbyxor och igår sprack jeansen. Mina bästa jeans. Och vad gör man då om man är lite gravid och lite känslig och fått höra att bebisen i alla fall måste komma på denna sidan våren så stor som jag är och det magiska datumet inte infaller förrän 31 augusti? Jo, man sätter sig i en garderob och gråter. Helt enligt konstens alla regler. Och blir hittad av mannen efter att man har varit borta en alldeles för lång stund, sittandes i en garderob. Med tårar och snor långt ner på halsen. Så klart.

Åh, jag har långt kvar av denna galenskapen och dessutom måste jag nu hitta ett fullgott alternativ till mina älskade brallor som jag av någon anledning förlitat mig på och haft som en tröstefilt mitt i allt annat kaos. Ingenting är riktigt som det borde vara i verkligheten känner jag och med den insikten tar jag lunch.

söndag 7 april 2013

Utanför fönstret hör jag hur mannen och E pratar och snickrar. Jag vet inte riktigt vad de gör men de har hållit på i timmar där ute. Sågat och snickrat och pratat. En trappa upp vilar lilla V middag och vid mina fötter ligger Lisan troget, som alltid. Skulle något hända henne, skulle hon försvinna ur mitt liv så skulle jag känna mig halv, för där jag är, där är hon. Skänker mig lugn. Frid. Tar min oro och alla mina bekymmer. Hon bär mig.

Jag har ägnat hela morgonen, delar av den gångna natten och gårkvällen åt att planera, planera, planera. Jag vet ju nu hur det kan vara, både när det gäller graviditet och bebislivet, och det är så mycket jag vill hinna med innan, så mycket jag vill starta upp så att allt det braiga inte rinner ut i sanden eller ut i trötthetsdimman medan jag befinner mig där. Det är så mycket som jag vill ta tag i.
Snart är jag färdig med min stressterapeututbildning, håll i hatten, efter flera år av tragglande med saker som jag inte hann med då. När jag gick den, på riktigt. Eftersom V föddes mitt upp i allt ihop. Den kommer i alla fall att bli klar men jag vill mer. Vill komma igång med något som jag kan fortsätta med i liten skala när bebisen, om allt går som det ska, har kommit. För ljuvligt är det att ha barn som är så nära varandra i tid, men jag har liksom inte fått något gjort på fyra och ett halvt år och det kan kännas lite frustrerande ibland. Om jag bara hittar det där något, så att något finns där, kommer det att kännas så mycket bättre. Tror jag. Så jag fortsätter mitt sökande och om någon har fina idéer på till exempel ämnen som man kan ta upp i en stressa-av-grupp så dela gärna med er här!

Jo, men det här är varför jag går och går och aldrig kommer till dörren, eller letar och letar i huvudet men aldrig hittar hela vägen, det är för att hjärnan är en ostbåge. Det är hopplöst, jag tappar tråden hela tiden, som i detta blogginlägg. Vad var det jag skulle skriva egentligen? Tanken hade jag, men den försvann och jag blev sugen på ostbågar. Och lite filosofisk. Så jag tar en paus istället från mitt förvirrande virrvarr i hjärnan och dricker mitt te och tar mig några ostbågar.




lördag 6 april 2013

Dagens finaste var när E och V tog varandra i händerna och gav sig ut på äventyr i skogen.
Mannen och jag bara tittade och förundrades. Dessa små, små människor som bara har varandra. Har funnit varandra, funnit tryggheten i att vara två. Just de två. De gick där på skogsstigen framför oss och sjöng och samlade magiska kottar som tydligen kan förvandla vuxna till svampar utan fötter och bilar till saker utan hjul, de bara gick där och skrattade och försökte låta bli att trampa på inbillade bajshögar.
Det var så underbart. Inspirerande. Och uttröttande.

De är hemma igen efter fyra dagar hos mormor och morfar. Det stökas och bråkas och skrattas och leks och dansas och tystnaden är ett minne blott.

tisdag 2 april 2013

Fick den märkligaste frågan och en släng av identitetsstress i morse vid frukostbordet. Så här lät det:
- Hur tänkte SF egentligen när de gjorde sitt program? Är det här för att det är påsklov?? Ellie???

Mhmm, mannen och jag pratade om att kanske gå på bio. Se the Hobbit. Men den visades bara 12.15 på dagen och det passade inte direkt oss. Och då, då börjar han att fråga MIG om hur de hade tänkt när de gjorde så!! Inte retoriskt, utan väntade sig svar och allt.

Här började dagens identitetsstress. För herregud, herregud, vem har jag blivit? Det har varit en pågående process i fyra år snart, det här med mödraskapet och mammarollen och jag har inte till 100 % ställt upp på föreställningarna om hur en mamma ska vara, hur en mamma ska tänka, känna och liksom äta upp resterna av den arma människa jag var innan. Jag är fortfarande samma, arma människa, har bara välsignats med det finaste man kan tänka sig, två underbara, underbara ungar. Men med dem kom inte några superpowers. Jag har inga magiska egenskaper. Jag kan inte läsa tankar. Knappt att jag kan höra mina egna. Jag kan inte hinna med allt på ingen tid och orka allt, hela tiden. Det. Går. Inte. Jag har provat, för det hör väl till antar jag, man måste testa om det verkligen är så att man kan allt som förväntas och nej, det kan jag inte. Jag vet inte var saker är. Jag har inga ögon i nacken. Jag har inte bättre taktik när det gäller småbarnslivet. Jag klagar inte för att kokettera utan för att faktiskt beklaga mig. För barnen är små vildingar, de är det, och jag skojar inte. Jag hinner inte städa allt som man borde, jag hinner inte och när jag säger det till min mamma så säger hon att det är säkert så fint ändå, men så kommer de hit och så är det som om en bomb exploderat. Jag har inte fått en släng av åh, så roligt att leka med bilar, det är såååå tråkigt och jag gör det helst inte. Jag vet inte hur man får bort komplicerade fläckar, jag kan inte magiskt sy barnkläder, jag är inte en vandrande kokbok och jag är inte världsbäst på att laga saker. Jag är inte det. Har aldrig varit. Och ändå är det en vedertagen sanning i vissa hörn av min värld. Att jag kan allt och vet allt. Gud vad det stressar mig. Krocken är liksom total, ska jag ihärdigt framhärda att jag är värdelös på allt detta så blir det ju så tråkigt för mig liksom, men det är ju precis lika tråkigt när förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten. Då faller jag. Så vad gör jag? Jo, men jag försöker att lära mig. Jag försöker att memorera var saker och ting är, var de mest troligt kan vara. Tittar och memorerar i mannens verktygsgömmor. Jag försöker mig på saker som jag inte har lust med, som till exempel att bygga rymdraketer. Jag har hela familjens agenda nedklottrad i min egen för att jag inte ska glömma bort att påminna om saker som kan vara viktiga. Så som mannens vuxna barns födelsedagar. Små noteringar om namnsdagar. Jag sorterar strumpor. Samlar på recept.

Detta är inte jag. Inte i den utsträckning som tar uttryck just nu. Inte på det sätt som förväntas och som jag spelar med i. Jag är ju bara samma, skruttiga, förvirrade människa som jag var innan plus all världens kärlek i mitt hjärta plus två ungar. Här skulle det sitta fint med ett litet uppror känner jag.
Yttepyttelitet uppror. Men så gör ju inte mammor. Inte mammor inte. De bakar bullar.

måndag 1 april 2013

Det är tyst. Alldeles, alldeles tyst. Mannen sitter bredvid mig i soffan och kliar sig i skägget. Jag rapar lammfärslimpa.

Barnen är hos sin mormor och morfar. Vi lämnade dem där tidigare idag, tillsammans med hunden. De har fått semester. Och det har också mina öron. Tyst, tyst, tyst. Ibland är det så skönt. Just nu är det det. Men imorgon vet jag att saknaden kommer, klumpen i magen, när jag fått sova en hel natt och tänker att Gud så skönt det är att vara utvilad, då kommer den stora saknaden. När jag längtar och längtar efter skriken och gapen och leksakerna som studsar nedför trappan och alla som inte hittar någonting och ska fråga mig om det, efter ljuden från barnprogram på tvn. Längtar och tycker att det är så skönt att få längta.

Vi hinner så mycket, mannen och jag, när det bara är vi. Vi har hunnit att äta glass, gå en liten promenad, prata om livet och titta på andra delen av porträttet av Bildt på tv. Jag har hunnit med att bli lite kär på nytt i mannen i mitt liv. Bli kär i ljudet av fingrarna genom skägget. Skönt att få hinna med att känna det, skönt att mina tankar får bryta igenom i tystnaden. För livet med barn innebär ett liv med en ljudmatta som bedövar och förvirrar. Jag älskar det mer än livet självt men måste få höra ingenting mer än de ljud mitt eget hjärta producerar ibland. Få höra vad hjärtat viskar.