Har öppnat upp alla fönster. Det blåser en lätt vind genom huset och luften luktar salt och lack. Bruset från motorvägen blandas med slipljud från hamnplan. Presenningar som prasslar lite, måsarna som skriar. Jag måste få ut vintern. Vintern måste ut, ut ur mitt hus, ut ur mitt huvud. Det vill sig inte, jag fattar inte att dagarna har gått utan att träden har börjat knoppa sig på riktigt, utan att maskrosorna börjar visa sina ansikten, utan att gräsmattan har bytt färg från gult till grönt. Eller, gräsmattan. Den kan ju ha heldött eftersom vi är sämst på trädgårdsskötsel. Men ändå. Det går inte ihop i mitt huvud. Så därför har jag fortfarande mars. Och därför måste jag vädra, vädra, vädra ut vintern.

I mig bor en stor trötthet granne med barnet som vilar huvudet mot min mage där inne. En känslomässig trötthet, som jag inte har upplevt tidigare. Käppar i hjulen. Jag vill bara ligga på sängen och vara helt tom och känna hur någon vänder och vrider sig. Allt annat blir för mycket. Överväldigande. Ögonen vill bara sluta sig och hela min uppmärksamhet vänder sig inåt. Varje graviditet känns som en kamp för överlevnad. Min första var rent fysisk. Jag hade ont, ont, ont, var stor och havandeskapsförgiftad. Vilsen. Min andra var rent praktisk. Vad ska vi göra, hur ska vi bo, hur tänker vi nu, hur ska vi lösa det här. Tusen frågor som jag pepprade mannen och mig själv med. Ordnade. Flyttade. Utbildade mig.
Nu, nu handlar det om det känslomässiga. Alla tankar, all oro, kampen för att själv hinna med i svängarna. Att hitta balansen. Den inre och yttre, det blir en kamp när huden liksom saknas. När hormonerna så uppenbart har dansat åt ett helt annat håll än det jag hoppades på.