Dagens finaste var när E och V tog varandra i händerna och gav sig ut på äventyr i skogen.
Mannen och jag bara tittade och förundrades. Dessa små, små människor som bara har varandra. Har funnit varandra, funnit tryggheten i att vara två. Just de två. De gick där på skogsstigen framför oss och sjöng och samlade magiska kottar som tydligen kan förvandla vuxna till svampar utan fötter och bilar till saker utan hjul, de bara gick där och skrattade och försökte låta bli att trampa på inbillade bajshögar.
Det var så underbart. Inspirerande. Och uttröttande.

De är hemma igen efter fyra dagar hos mormor och morfar. Det stökas och bråkas och skrattas och leks och dansas och tystnaden är ett minne blott.