JUL!!!

Snart, snart är det jul igen. Det känns som igår och en evighet sen vi firade tidernas mest eländiga julafton med öroninflammationer och feber och ett positivt graviditetstest som slog ner som en meteorit i vår värld och lasagne till julmiddag för det var det enda som barnen ville äta. Jag hade pyntat och myst runt i veckor här i vårt vackra hem, allt för att julen skulle bli så fin som möjligt och så blev det lite platt fall när det väl kom till kritan.

Men i år. Bebisen är här, E frågar varje dag hur många dagar det är kvar till julaftonen, i år ska det mysas hela december tänker jag. Vi går all in. Men på vårt sätt. Det ligger högar av pynt i vrårna och den som känner för det kan liksom bara ta för sig. Julen ska vara kreativ, kärleksfull, tillåtande och glädje.

Och med det hoppas jag att jag ska vakna till en ny mätning imorgon som säger att de mätte fel. SD har backat hela vägen ut ur de svenska julstugorna. Gud vad jag hoppas det. För det kan inte vara sant att vi har ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen som är på uppgång mitt i julstökandet, givmildandet och lussekattsbakandet.

Vi lever bebisliv.

Det levs dygnet runt, amma, amma, prata, jollra, byta den där blöjan. Om och om igen. Natt som dag, och denna gången, denna gången gör jag det med stor värme och varsamhet. Sparar alla de små sekunderna och minuterna av bebislivet i hjärteburken och tänker att det här, det ska jag minnas tills håren trillar ur pannan på mig. När jag ser henne så ser jag E och V, de är så lika och de är så olika. Jag får uppleva tre små bebisar på en gång. Minnas. Samtidigt uppleva något helt nytt, hur de små storebröderna gosar och snuttar med den lilla. Att se värmen mellan dem, mina barn som älskar varandra helt oberoende av mig, det är bättre än alla julklappar i världen ( om du läser detta mannen, så betyder det inte att du går fri!!) och det är en känsla som rör något i mig som jag inte visste fanns. Glädje upphöjt i spagat. Kärlek som står som fyrverkerier ur hårrötterna på mig.

Jag tänker att den här gången slipper jag slita mig. Jag tänker sitta här och stirra mig blind på alla gropar och tjocka bebislår och dunhuvudet och de små, perfekta öronen. Tänker se hur de växer framför näsan på mig och jag vill inte missa en millimeter.