Nu är jag hemma igen. Det känns. Senaste veckornas tumult har för ögonblicket lagt sig och jag sitter i soffan med mina damer, Lisan strax till vänster om mig och Pajen vid fötterna, och bara andas ut. Andas ut spänningshuvudvärk och trötthet som inte har att göra med mängd sömn jag fått. Trötthet som bottnar i så mycket annat.
Det har varit Malmö över dagen och Stockholm i tre dagar på mindre än en vecka. Det har varit oroliga barn som inte fattar varför jag försvinner för, jag som aldrig, aldrig är borta. Jag som alltid har min rumpa parkerad i denna lilla fördjupning i soffan när kvällen kommer, jag som alltid borstar tänder och sätter gränser och leker med tåg och kramar godnatt. Som alltid, alltid ligger i min säng när de kommer för att monstren har skrämts eller gommarna som värker när tänder tränger igenom. Nu har mannen burit huvudansvaret i en vecka, till och från, det har gått bra, de hyllar honom och bannar mig.

Men i kväll är det jag och Uffe. Ulf Lundell på Skavlan, det har stått i tidningar i en vecka att han ska vara med och jag är av en underlig anledning redan bänkad i soffan. Varför då? tänker jag förvånat, men jag kan inte ens förklara det för mig själv. Ulf Lundell. Jag har älskat och hatat honom så länge jag kan minnas. Läst, fnyst förmätet, läst, blivit berörd in i varje cell, lyssnat, återigen fnyst och frustat över hur hopplöst dåligt det är, lyssnat och blivit slagen till marken av den där karln. Eller karlns musik, då, kanske jag ska förtydliga. Ulf Lundell, denne legend, som framkallat den mest galna reaktion hos mig då jag såg honom promenera över Medborgarplatsen en gång. Jag grep tag i mitt sällskap och skrek, rätt ut i universum, "HERREGUUUD!!! Det är ULF LUNDELL!!!!!" Jag har fortfarande inte hämtat mig, var kom det ifrån liksom?? I vilken, förmörknad liten del av mig ligger den här och pyr? Jaa, människan är ett mysterium, inte minst för sig själv. För Ulf Lundell var jag bara totalstörig. Han gav mig en blick, svart som natten, vände om, och gick snabbt åt rakt motsatt håll.

Se där, jag som hade tänkt skriva om stressterapeuten och avspänningsmassage och min lillebror med det trasiga benet och min relation till Stockholm som blivit något den aldrig tidigare varit. Men det hinner jag inte nu, för Ulf tog över!! Människan är ett mysterium!

Jag är uppe sjukt sent. Sitter och filosoferar över alla finnar jag har fått på sistone, tänker på den underbara massagen jag startade dagen med och att alla måndagar, alltid borde få börja just så. Jag var så avslappnad att jag inte ens märkte att min egentrimmade lugg hade ställt sig tillrätta helt rakt upp och med denna frippa susade jag på cykeln genom samhället. När jag kom hem var jag så skön i sinnet att jag bara ryckte på mina avslappnade axlar och tänkte äh, skit samma. Jag gick runt i tröja, trosor och frillan som Gud glömde nästan hela dagen, tills vi inte kunde vara inne längre och då kunde vi inte heller vara ute för det regnade så, så att mannen fick se sin dröm gå i uppfyllelse och vi drog till Mellerud. Väl där åkte vi hem. Men vi var där, körde genom fantastiska Dalsland, så vackert och så sorgligt, jag blev alldeles blödig där jag satt och såg förfallna hus och träd som hösten färgat varma och röda.

Så bakade jag sirapslimpor. Som en riktig mamma. Sådär som jag aldrig i hela mitt liv kunde föreställa mig att jag skulle göra. Baka sirapslimpor. På ekologiskt mjöl. Så att jag vet vad barnen stoppar i sig.



Jo, jag svimmade en stund, jag gjorde det, och fick en liten personlighetskris. Men det är lugnt nu.

Nu sitter jag här mitt i mörkaste natten och väntar på att brödhelvetet ska svalna så att jag kan gå och lägga mig och sova i kanske en timme eller två innan det börjas med gny och monster och sova på mammas fötter. Vad jag älskar mina ungar. Och karln. Vad jag älskar detta livet. För det blir fan aldrig som man tänkt sig! Och hur spännande är inte det?