Nu är jag hemma igen. Det känns. Senaste veckornas tumult har för ögonblicket lagt sig och jag sitter i soffan med mina damer, Lisan strax till vänster om mig och Pajen vid fötterna, och bara andas ut. Andas ut spänningshuvudvärk och trötthet som inte har att göra med mängd sömn jag fått. Trötthet som bottnar i så mycket annat.
Det har varit Malmö över dagen och Stockholm i tre dagar på mindre än en vecka. Det har varit oroliga barn som inte fattar varför jag försvinner för, jag som aldrig, aldrig är borta. Jag som alltid har min rumpa parkerad i denna lilla fördjupning i soffan när kvällen kommer, jag som alltid borstar tänder och sätter gränser och leker med tåg och kramar godnatt. Som alltid, alltid ligger i min säng när de kommer för att monstren har skrämts eller gommarna som värker när tänder tränger igenom. Nu har mannen burit huvudansvaret i en vecka, till och från, det har gått bra, de hyllar honom och bannar mig.

Men i kväll är det jag och Uffe. Ulf Lundell på Skavlan, det har stått i tidningar i en vecka att han ska vara med och jag är av en underlig anledning redan bänkad i soffan. Varför då? tänker jag förvånat, men jag kan inte ens förklara det för mig själv. Ulf Lundell. Jag har älskat och hatat honom så länge jag kan minnas. Läst, fnyst förmätet, läst, blivit berörd in i varje cell, lyssnat, återigen fnyst och frustat över hur hopplöst dåligt det är, lyssnat och blivit slagen till marken av den där karln. Eller karlns musik, då, kanske jag ska förtydliga. Ulf Lundell, denne legend, som framkallat den mest galna reaktion hos mig då jag såg honom promenera över Medborgarplatsen en gång. Jag grep tag i mitt sällskap och skrek, rätt ut i universum, "HERREGUUUD!!! Det är ULF LUNDELL!!!!!" Jag har fortfarande inte hämtat mig, var kom det ifrån liksom?? I vilken, förmörknad liten del av mig ligger den här och pyr? Jaa, människan är ett mysterium, inte minst för sig själv. För Ulf Lundell var jag bara totalstörig. Han gav mig en blick, svart som natten, vände om, och gick snabbt åt rakt motsatt håll.

Se där, jag som hade tänkt skriva om stressterapeuten och avspänningsmassage och min lillebror med det trasiga benet och min relation till Stockholm som blivit något den aldrig tidigare varit. Men det hinner jag inte nu, för Ulf tog över!! Människan är ett mysterium!