Jag är uppe sjukt sent. Sitter och filosoferar över alla finnar jag har fått på sistone, tänker på den underbara massagen jag startade dagen med och att alla måndagar, alltid borde få börja just så. Jag var så avslappnad att jag inte ens märkte att min egentrimmade lugg hade ställt sig tillrätta helt rakt upp och med denna frippa susade jag på cykeln genom samhället. När jag kom hem var jag så skön i sinnet att jag bara ryckte på mina avslappnade axlar och tänkte äh, skit samma. Jag gick runt i tröja, trosor och frillan som Gud glömde nästan hela dagen, tills vi inte kunde vara inne längre och då kunde vi inte heller vara ute för det regnade så, så att mannen fick se sin dröm gå i uppfyllelse och vi drog till Mellerud. Väl där åkte vi hem. Men vi var där, körde genom fantastiska Dalsland, så vackert och så sorgligt, jag blev alldeles blödig där jag satt och såg förfallna hus och träd som hösten färgat varma och röda.

Så bakade jag sirapslimpor. Som en riktig mamma. Sådär som jag aldrig i hela mitt liv kunde föreställa mig att jag skulle göra. Baka sirapslimpor. På ekologiskt mjöl. Så att jag vet vad barnen stoppar i sig.



Jo, jag svimmade en stund, jag gjorde det, och fick en liten personlighetskris. Men det är lugnt nu.

Nu sitter jag här mitt i mörkaste natten och väntar på att brödhelvetet ska svalna så att jag kan gå och lägga mig och sova i kanske en timme eller två innan det börjas med gny och monster och sova på mammas fötter. Vad jag älskar mina ungar. Och karln. Vad jag älskar detta livet. För det blir fan aldrig som man tänkt sig! Och hur spännande är inte det?