Det är de där oväntade mötena som gör mig lyckligast. De där som stämmer, som får hjärnan att rusa iväg och skaparlusten att bara bubbla.


När man finner en skatt. Precis så känns det. Som om jag hittat en mussla med en pärla i.

Därför känner jag mig glad. Så glad att jag planterade tomater och ryckte upp en herrans massa brännässlor ur något som en gång i tiden, kanske, kanske, har varit en rabatt. Så glad att jag inte ens reagerade med ett åh, nej, när jag såg att V hade torkat ansiktet i den nytvättade soffkudden efter middagen. Den är inte vit längre, den är orange. Vi åt köttfärssås och spagetti.
Och så är kvällen så vacker, varm och solig. Himlen är blå. Barnen sover. Mannen sover nog han med för han har varit ovanligt tyst en lång, lång stund nu. Katten är inne och myser med mig, hon förstår nog att jag med mina fogar inte ska bråka med nässlor i sådant som en gång, kanske, kanske skulle kunna ha varit en rabatt, hon har följt mig och mitt arbete och stånkande i trädgården och nu är hon vänlig och förstående. Väljer att ligga hos mig i soffan trots att dörren står på vid gavel och hela berget här utanför prasslar och lever. Det är kärlek.

Vi har rabarber. I mängder. De är stora och påminner mig om urskog. När vi var ute i trädgården tidigare i eftermiddags såg jag hur mina söner smög in bakom de stora, vackra bladen. Det tisslades och tasslades och jag kunde inte låta bli att gå fram och fråga vad det var de gjorde. Där satt de på var sin sten och tittade på mig med stora ögon och E sa: Mamma, vi har hittat en Hemlighet.
De har en Hemlighet bakom rabarbern. Jag blev tårögd och kände mig så rik och samtidigt så fattig. Det jag ser när jag tittar på alla rabarberstjälkarna är pajer och fylla frysen och sylta och safta. Att man faktiskt skulle kunna ge sig in i snåret och hitta en Hemlighet fanns inte i min värld. Jag såg bara prestation. De fann spänning och stilla vila.

Nu är jag klar med en sak och ska bara, bara skicka in det, till rätt adress och sen får jag förhoppningsvis ett diplom! Hepp!! Gud så skönt det skulle vara att få det där diplomet, att bli diplomerad, jag har faktiskt aldrig blivit diplomerad innan. Men diplomerad stress-och avspänningsterapeut låter så himla... vuxet. Jag har verkligen stretat och gnetat och plickat och plockat för att bli färdig med den här utbildningen. Det allra, allra mesta gjorde jag året mellan den första mammaledigheten och den andra. Min planering sprack dock med bara några månader och V föddes lite mitt i slutet. Att föda barn är ett giltigt skäl till frånvaro. Och att jag kanske blev lite sen med en inlämningsuppgift eller två. Nu är det gjort, äntligen och jag ska bara skicka in de fysiska bevisen!! Tjihoo!! Jag kan slå vad om att jag glömt något annat, någon liten, liten lapp som skulle skrivas eller något sånt löjligt men faktiskt, jag tänker ta ut segern i förskott och fira lite. Är något glömt får jag väl göra det och så fira igen. Så ettårsutbildningen som skulle vara färdig 2011 ser ut att bli färdig lagom till sommarlovet 2013!! Tjihoo igen!!

Jag erkänner mig besegrad. Min kropp vill inte putta barnvagn och efter en kväll med Let´s Dance och foglossning så tänker jag att det kan vara en bra sak att lägga på minnet. Men jag har fått se Markoolio dansa samba så att jag grät av glädje. Och vem hade kunnat tro det liksom??

På en brygga tillsammans med en kär vän fann jag idag lugn och fick tillbaka fotfästet. Tack alla gudar för vänner som alltid finns där. Som får mig att känna mig trygg. Stilla. Det är en rikedom större än allt annat och gör att även dagar som denna, då sorg och oro svämmar över, blir uthärdliga och fina på sitt sätt.

Människor i min närhet har idag mist någon de älskar och det får mig att tänka på hur viktigt det är att ta tillvara på det som är värt något. Kärleken, familjen, vännerna och framför allt mig själv. Jag ska vara snällare mot mig själv. Ta tillvara på livet som är mitt. Omge mig med de som verkligen betyder något och som ger mig så mycket, gör mig till en bättre och lyckligare person. De som kan se det stora i det lilla, som har varma, goda hjärtan och kloka tankar. De som bjuder på stora skratt. Som bjuder på sig själva. Som älskar mig för den jag är.

Att ta mig själv på allvar.
Det är mitt stora projekt för våren och jag tycker att så här långt går det riktigt, riktigt bra.
I dag flyttade jag in mina pryttlar i ett litet, perfekt kontor här i byn och jag känner att jag är något på spåren. Som om det skulle kunna fungera att sitta i en vrå i vardagsrummet och jobba på mitt projekt samtidigt som jag passar barn, klappar katt och lugnar man. Nej, det funkar inte. Om jag nu ska ta den här chansen att göra något som jag verkligen, verkligen vill och har drömt om, då ska jag göra det på riktigt. Och det gör jag nu.

Och om det inte funkar så tar jag väl picket och packet och flyttar ner oss och ett tält till Rhodos, samlar stenar, vaggar mig och min ofödda i vågorna och dreglar över enorma pelargoner. Äter oliver och vänder ansiktet mot den ljumma vinden och bara... Åh. Jag tror att jag följer med E ändå, han fortsätter att säga att vi ska åka tillbaka på lördag. Han tycker att det är en superbjja idé och jag är nog lite benägen att hålla med honom.

De, mina små gullungar, har för övrigt brakat rätt in i trots och utveckling, testa gränser, testa, testa. Så till den milda grad att vi fick gå och handla tre gånger igår. Första gången var det killarna och jag. V ville springa som en vild elefant på savannen i gångarna på ICA, det gick ju inte och det gick han inte med på. Han tog av sig stövlarna i protest, slängde dem i golvet och skrek blodigt mord genom hela affären. Vi handlade en falukorv. Så förvirrad jag kände mig när jag kom hem med en falukorv och inget till vare sig middag eller frukost... Vi testade igen på eftermiddagen, mannen tog med sig barnen, handlade inte så mycket som han konflikthanterade, förvandlades till en pöl av svett och kom hem utan mat. Hahaha, jag fick gå en tredje gång, barnen stannade hemma och förvandlade huset till ett totalt virrvarr av leksaker och kritmålade bordsdukar och blomjord på golvet och grus-överallt. Men vi fick middag i alla fall. Och vi går inte sysslolösa.

Dessutom har vi en liten myrstig genom sovrummet. Myror, inte i några mängder men några spatserar genom vårt rum lite då och då. V är överlycklig. Han älskar myror. Jag, däremot, är inte lika positivt inställd.

Och så var vi hemma igen. Tillbaka på ruta ett. Fast med en massa sol och salta bad lagrat i hjärtat och kroppen och själen så nej, det är inte ruta ett. Det är underbart. Vi är underbart tillbaka. Barnen är lite pepparkaksaktiga trots att jag smörjt dem med solskyddsfaktor 1000 till och med till läggdags och mannen är brunröd och jag är tydligen brungul... En brungul dunderklump. Så har jag guppat omkring i Medelhavet och blivit alldeles salt i håret och njutit apelsiner som ingen människa njutit apelsiner tidigare. Pekat med hela handen mot alla vackra blommor och låtit aahh, ååhh, sådana vill jag också ha i vår trädgård! Mannen har fattat vinken och har lovat att klippa gräset denna veckan. Det är kärlek det.

Jag har hittat något på en grekisk ö och jag fick med det hem. Jag hittade lugn och fick lite feeling. Fick ett varmt inombords och ett varmt utombords. Jag fick se mina barn leka i sanden och äta samma mat till lunch och middag i sju dagar i sträck och fick se glittret i ögonen då vi åkte turisttåg. Fick se dem totalt ignorera mig för att de upptäckt myror. Vi har massor av myror här hemma men de har aldrig varit intressanta. Men myrorna på Rhodos, å maj gawwd!! De är alldeles, alldeles för spännande för att låta bli.

När vi kom hem skällde Lisan på mig. Jamade och jamade och jamade. Var arg. Upprörd. Var fan har du varit, jag trodde att du var min vän, liksom. Nu ligger hon i mitt knä och spinner så det låter knirk. Hon har saknat mig. Gud i himmelen vad en sådan insikt kan göra mig lycklig. Jag har en katt som har saknat mig. Pajen ligger vid mina fötter och verkar mest vara tillfreds med att vara hemma. Helt, helt lugn. Det är inte ofta. Barnen sover utmattade i sina sängar.

Ute regnar det och drippdroppar mot fönstret och jag tänker att det var tur att jag köpte mig en ny strandväska ändå. För det andas optimism. Och den är vackert lavendelblå.

Vilken tur att vi gjorde slag i saken och åkte iväg. E tycker att vi kan vara hemma en vecka och så kan vi åka tillbaka på lördag igen. Jag är beredd att hålla med. Men då får vi nog ta med Lisan.

Idag plockar jag ner ballongerna efter en hel veckas kalasande.

Mina söner har fyllt två och fyra år, vi har haft ett barnkalas och ett familjekalas, vi har bakat tårtor, skurat golv, dukat kalasfint och lagat mat. Vi har skrattat och njutit och svettats lite när vi insåg att vi räknat fel, vi har blivit förkylda och diskat massor och ätit glass på altanen och fått väcka våra små med ballonger och presenter och sång. Vi har hurrat.

Mannen och jag har firat. Vi har firat att vi har den finaste lilla familj vi kunnat tänka oss. Njutit av att vi vuxit ihop, att vi blivit en enhet, att vi har fått de vackraste, mest bedårande små ungar och att vi klarar av livet så mycket bättre nu än vad vi gjorde då. Det har varit kalas för våra fantastiska barn men också för oss, för att vi äntligen, äntligen är helt hemma i allt som förändrades när vi blev tre och sen fyra. Nu är det vardag, nu är det så det ska vara. Allt annat är otänkbart. Vi lever i ett helt annat liv och vi älskar det. Det är värt att fira!


Men nu är jag trött. Jag är trött efter allt roligt och jag är riktigt trött efter att ha återupplevt deras födelsedagar med bara några dagars mellanrum. Det är så märkligt men både mannen och jag har gått och påmint varandra om vad vi gjorde, vad som hände där mellan de första värkarna, vad klockan var när vi bestämde oss för att åka in till BB, vad vi hade för väder då, barnmorskorna som avlöste varandra, vilka som var bra och vilka som var mindre bra. Vad vi gjorde då allt stannade av gång på gång när V var på väg ut i världen, hur vi turnerade runt på Österlen, drack kaffe och skrapade trisslotter på Konsum i Tomelilla, hur vi fick åka hem till slut, i regnet, sova ett par timmar och sen ge oss av igen. Jag låg och värkte på soffan.

Kärleken till barnen. Tacksamheten över att två så fantastiska små människor får finnas i just vårt liv. Att de, trots att de vuxit fram ur oss, är sina helt egna individer som är som små mysterier. De lever i en annan värld och den får vi ta del av om vi bara vill.

Grattis mina älskade ungar och grattis till oss, som har fått vara med om den här fantastiska resan. Den som bara börjat.

Välanvända trädgårdshandskar! Hur underbart det kändes att sätta smultronplantor och plocksallad tillsammans med bröderna Bus, det går inte riktigt att beskriva, men åh, fint var det. Att plantera något. Jag älskar det. Jag föddes inte med gröna fingrar, inte heller ett brinnande trädgårdsintresse, men just nu känner jag att vad som helst är nästan bättre än det kaos som rått på vår tomt. Så nu är vi igång. Mannen har strimlat pinnar, jag har planterat pioner och lupiner. Solen sken och värmde gott i nacken. Det enda som är kvar nu är mina förgätmigejsar som står så sött på altanbordet. I morgon, tänker jag. I morgon åker de också i jorden.

Allt behöver omsorg.

För att slå alla flugor i en smäll satsar vi idag helhjärtat på trädgården.
Barnen älskar det. Jag älskar det. Mannen älskar maskiner.
Trädgården behöver oss. Eller, det som ska bli en trädgård. För denna gången ska vi banne mej lyckas!!

Kalas imorgon igen. Kul, kul, kul, men en enda liten detalj har jag inte riktigt fått kläm på än. Nämligen vad jag ska göra för slags tårta... Den viktigaste detaljen! Det är ju inte kalas var dag men nästan var dag sitter jag och drömmer om tårtor. Chokladtårtor, jordgubbstårtor, vackra tårtor, tårtor som blir helt misslyckade och som jag får äta upp, alldeles själv, med en stor gaffel... Medan barnen har lekt med tåg och mannen farit iväg på en tidig morgonutflykt har jag suttit här framför datorn med en kopp kaffe och letat och letat. Men inte hittat! Alltså hjäääälp! Det har blivit fel i min hjärna, jag kan inte bestämma mig för någonting! Det enda jag har bestämt mig för är att det inte ska bli en gräddtårta till för det har vi ätit så det räcker denna veckan. Ett framsteg kanske, även om det bara är ett litet. Men att veta vad en inte ska baka är inte samma sak som att veta vad en SKA baka!!

Andra saker jag inte kan bestämma mig för är:

Om jag ska fortsätta att ha lugg eller inte.
Om jag ska fortsätta tona håret eller inte, och följdbestämmandet då; vad ska jag/ska jag inte tona mitt hår i för nyans??
Om jag ska göra ett ryck och bara rensa ut hela råttrummet.
Om jag ska sätta upp tavlor på pojkarnas väggar. Vad för några tavlor då?
Rött eller turkost?
Vad ska jag äta till frukost?

Nej, det är inga livsavgörande beslut men efter några månader av svårigheter att bestämma börjar det bli himmelens tröttsamt!!

Jag väntade i två timmar på att vaniljcremen skulle stelna. Det gjorde den inte. Ändå blev det en god tårta till dagens barnkalas. Det blev ett så fint barnkalas. Underbara kökssoffa som är som gjord för små och stora att sitta och trängas i, jag var länge tveksam men idag, idag såg jag för det första barnen. De satt där och viftade med fötterna och kletade grädde på golvet. De skrattade och busade, vissa åt, andra inte. V har längtat efter hallongrottorna i flera, flera dagar så han åt en och en halv.

De var som små sprakade tomtebloss, mina älsklingar. Glada, fulla av lek och bus. Och när kalaset var över provade de presenterna, tog pappan i handen och gick för att provflyga en drake. Jag fick vila fötter och rygg i en stol på altanen. En stor kopp te, ljudet från småbåtshamnen, fåglarna kvittrade, Lisa fanns i min närhet. Vilken fin stund det var som vi hade då, magen och jag. Bara där och då.