Idag plockar jag ner ballongerna efter en hel veckas kalasande.

Mina söner har fyllt två och fyra år, vi har haft ett barnkalas och ett familjekalas, vi har bakat tårtor, skurat golv, dukat kalasfint och lagat mat. Vi har skrattat och njutit och svettats lite när vi insåg att vi räknat fel, vi har blivit förkylda och diskat massor och ätit glass på altanen och fått väcka våra små med ballonger och presenter och sång. Vi har hurrat.

Mannen och jag har firat. Vi har firat att vi har den finaste lilla familj vi kunnat tänka oss. Njutit av att vi vuxit ihop, att vi blivit en enhet, att vi har fått de vackraste, mest bedårande små ungar och att vi klarar av livet så mycket bättre nu än vad vi gjorde då. Det har varit kalas för våra fantastiska barn men också för oss, för att vi äntligen, äntligen är helt hemma i allt som förändrades när vi blev tre och sen fyra. Nu är det vardag, nu är det så det ska vara. Allt annat är otänkbart. Vi lever i ett helt annat liv och vi älskar det. Det är värt att fira!


Men nu är jag trött. Jag är trött efter allt roligt och jag är riktigt trött efter att ha återupplevt deras födelsedagar med bara några dagars mellanrum. Det är så märkligt men både mannen och jag har gått och påmint varandra om vad vi gjorde, vad som hände där mellan de första värkarna, vad klockan var när vi bestämde oss för att åka in till BB, vad vi hade för väder då, barnmorskorna som avlöste varandra, vilka som var bra och vilka som var mindre bra. Vad vi gjorde då allt stannade av gång på gång när V var på väg ut i världen, hur vi turnerade runt på Österlen, drack kaffe och skrapade trisslotter på Konsum i Tomelilla, hur vi fick åka hem till slut, i regnet, sova ett par timmar och sen ge oss av igen. Jag låg och värkte på soffan.

Kärleken till barnen. Tacksamheten över att två så fantastiska små människor får finnas i just vårt liv. Att de, trots att de vuxit fram ur oss, är sina helt egna individer som är som små mysterier. De lever i en annan värld och den får vi ta del av om vi bara vill.

Grattis mina älskade ungar och grattis till oss, som har fått vara med om den här fantastiska resan. Den som bara börjat.