Det är de där oväntade mötena som gör mig lyckligast. De där som stämmer, som får hjärnan att rusa iväg och skaparlusten att bara bubbla.


När man finner en skatt. Precis så känns det. Som om jag hittat en mussla med en pärla i.

Därför känner jag mig glad. Så glad att jag planterade tomater och ryckte upp en herrans massa brännässlor ur något som en gång i tiden, kanske, kanske, har varit en rabatt. Så glad att jag inte ens reagerade med ett åh, nej, när jag såg att V hade torkat ansiktet i den nytvättade soffkudden efter middagen. Den är inte vit längre, den är orange. Vi åt köttfärssås och spagetti.
Och så är kvällen så vacker, varm och solig. Himlen är blå. Barnen sover. Mannen sover nog han med för han har varit ovanligt tyst en lång, lång stund nu. Katten är inne och myser med mig, hon förstår nog att jag med mina fogar inte ska bråka med nässlor i sådant som en gång, kanske, kanske skulle kunna ha varit en rabatt, hon har följt mig och mitt arbete och stånkande i trädgården och nu är hon vänlig och förstående. Väljer att ligga hos mig i soffan trots att dörren står på vid gavel och hela berget här utanför prasslar och lever. Det är kärlek.

Vi har rabarber. I mängder. De är stora och påminner mig om urskog. När vi var ute i trädgården tidigare i eftermiddags såg jag hur mina söner smög in bakom de stora, vackra bladen. Det tisslades och tasslades och jag kunde inte låta bli att gå fram och fråga vad det var de gjorde. Där satt de på var sin sten och tittade på mig med stora ögon och E sa: Mamma, vi har hittat en Hemlighet.
De har en Hemlighet bakom rabarbern. Jag blev tårögd och kände mig så rik och samtidigt så fattig. Det jag ser när jag tittar på alla rabarberstjälkarna är pajer och fylla frysen och sylta och safta. Att man faktiskt skulle kunna ge sig in i snåret och hitta en Hemlighet fanns inte i min värld. Jag såg bara prestation. De fann spänning och stilla vila.