Jag är någons bo.

Idag hände det. Jag blev överhettad. Efter några fantastiska dagar med sol och varmt väder. Jag trodde helt och fullt att det skulle gå bra, bara jag var utomhus, bara det blåste lite, bara jag drack mycket vatten.

Tji. På mig. För en stund efter lunch satt jag på badkarskanten med fötterna i iskallt vatten och lutade ryggen mot det svalkande kaklet. Det kändes som om jag höll på att brinna upp. Hela kroppen var i ett upproriskt tillstånd av villinte och allt kändes yrt och trött. Stapplande tog jag mig upp för trapporna och lade mig i sängen, somnade och sov i nästan två timmar. Nu börjar jag hitta tillbaka till mitt vanliga, ilskna, hormonella, höggravida jag, det är en superlyx att ha en altan med stort parasoll att smälta under! Här sitter jag och tittar på båtarna och alla som kvällspromenerar förbi, tittar på potatisen som blommar och tänker att oj vad jag borde vattna men det kommer jag inte att göra. Snart ska jag gå in och somna i soffan istället. Och hoppas att sommaren gör ett uppehåll i några dagar. Med början i natt. Jag har svettats så att det räcker för flera år framöver. Jordgubbarna och svalorna kan få stanna men snälla, snälla ge mig 13 grader och blåst!!!

Svalungar

Att sitta i båten en torsdag eftermiddag och dricka kaffe. Vi hade tänkt att göra det, premiärsova allihop, men himlen var vackert grå och luften mättad av duggregnsdroppar och ruggigt kall. Så vi struntade i det. Baxade ner hunden i sittbrunnen, förväntade oss ett nervöst sammanbrott från henne men det kom aldrig. Istället lade hon sig tillrätta som en liten pälshög invid mina svullna fötter och somnade. Helt plötsligt kändes spontanövernattningar inte alls särskilt långt borta, men inte så nära så att det skulle bli i natt. Barnen var lite besvikna, de ville mysa med chips och film bland filtar i ruffen. Somna tätt. Jag hoppas på bättre väder och vänliga fogar så att jag kan vara med, komma mig ombord och i land. Det vore så mysigt, så mysigt.

När vi kom hem såg vi att svalungarnas små, små äggskal låg spridda över grusgången utanför dörren. Alltså har vi bebisar i huset, eller i alla fall under samma tak. Fantastiskt! De må vara dåliga för huset, de där svalbona men jag älskar de vackra och lekfulla fåglarna som tjattrar så vackert för oss och visar sina luftkonster. Jag tröttnar aldrig och önskade mig svalor när vi bodde i Skåne men där hade vi aldrig några. Nu har vi återkommande sommargäster, för tredje året i rad. Kanske har de bott här längre än oss.