Mor och son

Säger då det.

Nu är den store stor. Och då menar jag stooor. För vi har haft en riktig mysdag i ösregnet på ett köpcentrum, tittat på kaniner och fiskar i nästan en timma, hittat på historier om vad kaninerna gör när det regnar ute, E trodde att de gick och fikade med kompisarna på våningen över, där bodde hamstrar och några möss. Vi skrattade och pratade och bråkade inte alls. Han sprang inte iväg, jag behövde inte tjata i honom maten, den åt han alldeles själv. Vi provade skor och tittade på människor och drömde drömmar om resten av sommaren och resten av dagen. Jag är helt förstummad. Inte ett bråk. Inte en enda gång fick jag tjata. Jag känner mig alldeles rusigt lycklig, alldeles bedövad av all kärlek som han ger, alldeles varm. Alldeles älsklig. För kärleken till de där ungarna den står över allt. Men det gör inte att vardagen har varit lättare, snarare tvärt om. Men nu ser jag ljuset, jag ser att det finns en värld bortom trotsets ilskna NEEEEEEEEEJJJJJ, och rymningarna och tvärvägran och förhandlingarna och gränssättningar som får mig att vilja gå sönder så tråkigt det är, för idag var det bara bra. Det var hålla i handen och viska och fnissa och gå i leksaksaffär utan problem och önskningar och planera krabbmetning och bara vara tillsammans.

Lycka.

Inredning

Kanske har mina älskade barn en framtid som inredare eller dekoratörer? De verkar i alla fall ha ett öga för det där "lilla extra"!

När jag öppnade dörren ut till altanen i morse doftade det solvarmt hav. Jag bara säger det. För det är så underbart.

När jag kramade små kroppar godnatt var de sträva av salta bad. Doftade som drömmar.

Jag är född och uppvuxen på en ö. Ibland tänker jag på det och blir full i skratt över mig själv, så himmelens miljöskadad liksom.
Ibland tänker jag att jag måste ha droppar av saltvatten blandat i blodet.

I kväll var det små pepparkaksbarn jag lade i sängarna. För idag kom sommaren. Eller den kom väl typ i går eftermiddag, men det var första riktiga, riktiga sommardagen idag känns det som. Vi gick till stranden och barnen lekte i vattnet och mannen pillade med sin iphone och jag var sådär mammigt organisatoriskt, inte gå där, inte göra så, titta vilka fina stenar, nej inte slänga dem där alla badar, man måste äta lite, jo, det måste man, är du röd på axlarna, här har vi tröjan, här smörjer vi lite mer, akta för brännmaneter, akta för djupa vattnet, plaska inte så mycket, plaska inte så det stänker på andra, inte gapa, det går bra att prata som vanligt, var där jag kan se dig, men gå inte iväg då, stanna här, akta för brännmaneten, nu får du grus på pannkakan, ät inte gruset på pannkakan, men varför lyssnar du inte på vad jag säger..? Helt ärligt hade jag aldrig orkat med mig själv. Gud så jag tjatar!!! Jag fattar att de inte lyssnar, det gör inte ens jag. Bara pladdrar på om alla farligheter och alla saker som man måste tänka på och jag kan lätt säga att jag säkert är en smula överbeskyddande men när jag kom hem idag så läste jag om en liten kille och ett drunkningstillbud.

Dessa små barn är mitt allt. De är hela mitt liv. Min kärlek, min glädje. De är allt. Jag lovar mig själv efter tjatfester som denna att jag ska börja spara i en bössa till deras framtida terapisessioner...

E har hoppat och hoppat i vår soffa här hemma och jag har envist tjatat på honom att sluta. Han har fått sitta på sitt rum, han har fått en miljard tillsägningar och jag har hört : jag lååvajjj!! säkert lika många gånger. Tills idag. När han ramlade och skrapade benet. Då kom han till mig med gråten i halsen och sa: mamma, nu lååvajj jag. På jiktigt!! Efter blås och kram och puss blev det bättre men han hoppade inte igen. Tjatet gav ju således ingen egentlig effekt eftersom han faktiskt gjorde sig illa men han kan aldrig säga: varför sa du inget??

För det gjorde jag. Tills mina egna öron blödde...

Söndag.

Lite molnigt, lite tråkigt sådär som söndagar kan vara.

Mannen sa att han tänkte åka iväg med killarna en sväng och jag fick hela eftermiddagen för mig själv.

En hel eftermiddag.

För några år sen hade jag läst en bok, kanske strökollat tv en stund, bara fisit runt liksom.

Men jag såg ett tillfälle, ett tillfälle för bra för att missa. Så vad har jag gjort? Jag har skrubbat alla köksluckor, städat ur skafferi och kylskåp, sorterat bortsprungna strumpor och vikt små tröjor. Räknat pyamasar och lagt bort för små kläder. Allt med andan i halsen, allt med tanken " bara de dröjer en liten stund till". För så fort de är hemma är det heltidspassning och varje öppen dörr är en inbjudan till kaos. Ett" varsågod och dra ut och blanda om alla, och då menar jag ALLA saker i hela jävla huset".

Jag har plockat skor ur pappersinsamlingen, tagit fram små bilar ur hundmaten och avfallspåsar ur brödburken. Jag har gnott och gått på som en robot.

Jag undrar när förvandlingen kom, den har liksom smugit sig in i mitt liv. Men nu är den här. Jag har blivit en tråkig tvåbarnsmorsa som jagar små kladdiga fingeravtryck över hela huset. Jag har blivit precis som min egen mamma!!

Sol!!

I berget, blåbär.
I snåren runt huset, stora röda hallon.
I hjärtat försiktig tillförsikt.
I ögat, en inflammerad tårkanal.

I dag är det sommar och jag ska gå med bara ben och saltvatten i håret. För i dag ska jag bada. I dag ska jag skratta och bli varm, inifrån och ut. Äta glass. Fiska krabbor. Leva lite sommarliv.

Blir nyfiken i en strut på vem det är som tittar in här på bloggen! Skriv några rader om ni vill!

tystnaden

talade kanske inte om att jag ändrade om i alla mina lösenord och så glömde jag bort dem.
men nu har jag fått ett nytt!!