Mor och son

Säger då det.

Nu är den store stor. Och då menar jag stooor. För vi har haft en riktig mysdag i ösregnet på ett köpcentrum, tittat på kaniner och fiskar i nästan en timma, hittat på historier om vad kaninerna gör när det regnar ute, E trodde att de gick och fikade med kompisarna på våningen över, där bodde hamstrar och några möss. Vi skrattade och pratade och bråkade inte alls. Han sprang inte iväg, jag behövde inte tjata i honom maten, den åt han alldeles själv. Vi provade skor och tittade på människor och drömde drömmar om resten av sommaren och resten av dagen. Jag är helt förstummad. Inte ett bråk. Inte en enda gång fick jag tjata. Jag känner mig alldeles rusigt lycklig, alldeles bedövad av all kärlek som han ger, alldeles varm. Alldeles älsklig. För kärleken till de där ungarna den står över allt. Men det gör inte att vardagen har varit lättare, snarare tvärt om. Men nu ser jag ljuset, jag ser att det finns en värld bortom trotsets ilskna NEEEEEEEEEJJJJJ, och rymningarna och tvärvägran och förhandlingarna och gränssättningar som får mig att vilja gå sönder så tråkigt det är, för idag var det bara bra. Det var hålla i handen och viska och fnissa och gå i leksaksaffär utan problem och önskningar och planera krabbmetning och bara vara tillsammans.

Lycka.