I kväll var det små pepparkaksbarn jag lade i sängarna. För idag kom sommaren. Eller den kom väl typ i går eftermiddag, men det var första riktiga, riktiga sommardagen idag känns det som. Vi gick till stranden och barnen lekte i vattnet och mannen pillade med sin iphone och jag var sådär mammigt organisatoriskt, inte gå där, inte göra så, titta vilka fina stenar, nej inte slänga dem där alla badar, man måste äta lite, jo, det måste man, är du röd på axlarna, här har vi tröjan, här smörjer vi lite mer, akta för brännmaneter, akta för djupa vattnet, plaska inte så mycket, plaska inte så det stänker på andra, inte gapa, det går bra att prata som vanligt, var där jag kan se dig, men gå inte iväg då, stanna här, akta för brännmaneten, nu får du grus på pannkakan, ät inte gruset på pannkakan, men varför lyssnar du inte på vad jag säger..? Helt ärligt hade jag aldrig orkat med mig själv. Gud så jag tjatar!!! Jag fattar att de inte lyssnar, det gör inte ens jag. Bara pladdrar på om alla farligheter och alla saker som man måste tänka på och jag kan lätt säga att jag säkert är en smula överbeskyddande men när jag kom hem idag så läste jag om en liten kille och ett drunkningstillbud.

Dessa små barn är mitt allt. De är hela mitt liv. Min kärlek, min glädje. De är allt. Jag lovar mig själv efter tjatfester som denna att jag ska börja spara i en bössa till deras framtida terapisessioner...

E har hoppat och hoppat i vår soffa här hemma och jag har envist tjatat på honom att sluta. Han har fått sitta på sitt rum, han har fått en miljard tillsägningar och jag har hört : jag lååvajjj!! säkert lika många gånger. Tills idag. När han ramlade och skrapade benet. Då kom han till mig med gråten i halsen och sa: mamma, nu lååvajj jag. På jiktigt!! Efter blås och kram och puss blev det bättre men han hoppade inte igen. Tjatet gav ju således ingen egentlig effekt eftersom han faktiskt gjorde sig illa men han kan aldrig säga: varför sa du inget??

För det gjorde jag. Tills mina egna öron blödde...