"Har du bloggat nåt då" frågade mannen.

Å, nej det har jag faktiskt inte. Förrän nu.

De senaste dagarna har jag bakat mina allra första limpor, en äppelkaka med frukt från trädgården som jag fick Nobelpriset för, jag har oroat mig lite mer och sovit lite mindre än vad nyttigt är, jag har därför inte gjort ett skvatt nyttigt eller för den delen vettigt. Jag har promenerat i regnet med en fin vän. Svurit över folk som kör som idioter. Och så har jag varit i skogen.

Andats lite.


Och när jag nu tittar på det så ser det inte så pjåkigt ut ändå. Gött!!

Alltså. Någon var i högform idag. Någon parkerade en röd bil i min arbetshörna och begick oreda.

Någon hade pillat upp snöret som omger min fina, vaddetnuäregentligen,

och gjort en installation med en vattenmugg.

Någon hade smugit in små bilar i varenda vrå i huset. Bland annat bakom ljusstaken

i fönstret. I min väska fann jag tre. En taxi, en brandbil och en ambulans.

Kände att jag var rustad till tänderna när jag stod i affären och försökte hitta plånkan.

Kan man betala i bilar? Trodde att någon hade smusslat plånkan ur väskan och ner i till exempel en 

stövel, så som hade skett i förrgår när mannen var borta och jag inte kunde hitta den.

Vi skulle handla och överraska pappan med tårta tyckte E. 

Men någon hade tömt min väska på det viktigaste och lagt det viktigaste i olika skor i hallen. 

Innan jag kom på det!!! Jag grinade och kände mig bestulen. Sen kände jag mig lite överlistad

och utspelad av någon, som tittat på mig hela tiden, vetat hela tiden och inte sagt något. Bara iakttagit 

min panikdans.

Jag stod för lördagsunderhållningen. Men det bjöd jag på.

Och om någon undrar så var det en citronklyfta som inte passade in i dvdn. Och alla mina krämer och toadutterier ligger nu under badkaret. Där Sigge Storspindel bor och skrämmer mig i mitt allra innersta med sin blotta närvaro. Mantrat jag upprepar för mig själv när jag är på toa: titta inte under badkaret, titta inte under badkaret, titta inte under badkaret. Tydligen var det roligt att rulla in saker där under som mamman skrek NÄÄJJ till.

I soffan sitter nu två små lintottar, en är, av sig själv, insmetad i smör och den andre kokosyoghurt. Köket efter frukosten var som en installation av stök och jag sitter nu ner och pustar innan jag tar tag i morgonens andra bytesrunda tillika tvagning. Pust. Pust. De tittar på Wall-E och jag hör hur den store förklarar för den lille om den lilla jooliga joboten och hjärtat sväller till en jättelik ballong i bröstet på mig. Jag kan inte förstå hur så små människor kan vara så stora? De når knappt en tvärhand över jorden ju! Mina små. Mina inte så små får jag kanske säga.

Mannen har varit borta över natten och det är han ibland. Och i smyg älskar jag det. I smyg. För det är så underbart att få längta lite och det är så underbart att få känna mig mammaduglig. Jag fixar vardagen även om jag är ensam. Här är duktiga-flickan-syndromet som värst tror jag, men åh vad jag gottar mig i att servera två lagade mål mat om dagen, hitta på saker, läsa sagor och mysproppa på i tid och evinnerlighet. Kanske är det en liten oro i mig att om något skulle hända så klarar jag mig och våra ungar ändå och det har jag liksom bevis på. Om några år är de så stora att det här kommer att vara kära, dyrbara minnen. De där helgerna, eller veckorna, som vi varit tillsammans, bara vi tre. När vi somnat i stora sängen tillsammans, bakat kakor och ätit så att sockerchocken varit total, gått promenader och hoppat i vattenpölar och hittat på konstiga sagor och gjort grimaser och skrattat tills vi kiknat. Ja, jag gottar mig i allt detta så mycket jag bara kan.

Nu ska jag rycka ut för E kom precis och sa att han hade stoppat filmen och stoppat in något annat, obestämt, i dvd-dpelaren... För även solen har ju sina fläckar. Inte kan det vara kalas och ballong hela tiden. Andas, andas. ...And go!

Jag tänker så. Att det nog var dags nu. Efter en massa, massa, massa år. Göra det där jag önskade. Det där jag önskar. Brinner för. Brinner mig upp i. Längtan och önskan har gjort mig till en sämre människa. Osäkrare, sorgsnare, som om något fattats mig och jag har varit den enda, enda som hållit mig från det jag verkligen vill. Att göra. Äntligen. Nu gör jag det. Följer mitt hjärta och längtan och allt det där. Redan, jag är bättre. Jag är modigare. Gladare. Mer öppen. För livet, för glädjen, för det som kommer min väg. Nu är det liksom min väg. Jag är på väg. Mot något. Men det är inte längre viktigt. För målet var, så här i efterhand, att börja. Och att våga.

Så går en vecka...

Så går en vecka från våra liv och kommer aldrig åter. Vad som hänt den här veckan? Ja, det vet jag faktiskt inte. Det har varit en sån där rent förfärlig vecka då barnen turats om att inte sova vilket har lett till att mamman i huset inte sovit alls, de har i alla fall tagit varannan natt, vilket har lett till ett hejdundrandes stort svart hål i det som tidigare varit min hjärna. Gaah!!

Jag älskar mina barn bortom vett och sans, det gör jag. Men för bövelen, varför har jag inte gjort såna där fantastiska bebisar som sover natten igenom från det att de är tre månader och framåt? Mina ungar, de sover ibland. När lusten liksom faller på. Precis när den största av de små började sova gott kom hans lillebror till världen och sömnvägrade som en mästare.

Nu är det jag som är bortom vett och sans. Jag som nästan inte klarar av ett normalt samtal eller att vika tvätt eller sociala koder. Jag yrar på i någon slags bubbla och gör saker som inte ens jag är med på. Små överraskningsmoment i vardagen liksom!

En hel vecka är i alla fall som helt borta. En dag tror jag att det regnade. Eller om det var flera, det minns jag inte. E blev snorig. That´s it! Jo, jag fick en massa fin post, gott för hjärtat att få riktig, riktig post. Skrivet för hand-på papper. Underbart!

Packade in barnen och for till sju mil till simskolan. Klockan halv åtta. En söndagsmorgon. Tokerier egentligen men faktiskt var det lite magiskt. Lite för trötta var vi, lite fnissiga sådär som man blir precis innan man blir bara helt sur och ilsk. Och med man så menar jag jag. För så blir jag. Fnissig och sen tvärilsk. Men detta var innan, det var fniss, och vi lyssnade på Pearl Jam på högsta volym, killarna dansade i sina barnstolar och jag sjöng mig hes.

Så dök minnet upp av att vara på väg. På väg ut på äventyr. Inte veta vad som väntar, inte veta var man ska stanna, om man ska stanna eller bara köra. Över berg och under broar, inte veta vart vägen bär. Bara att man är på den. Och jag kan sakna den känslan. Ibland kan jag sakna den alldeles väldigt, jag har inte suttit stilla så länge på någon plats egentligen och nu är det som cement, det är dagis och det är kompisar och trygghet och andras väl och ve som kommer lååångt före mina konstiga infall.

Villigt kommer jag att köra varje söndag, för det är känslan jag saknar ju. Jag saknar inte det andra. Jag har allt. Och nu vet jag också att den ultimata friheten för mig upplever jag på en tom E6a, på väg till min äldste sons simskoletimma. Vad livet är konstigt! Knasigt, konstigt och fantastiskt! Tack för det, för att jag har hittat något jag trodde var förlorat, på ett ställe som jag aldrig, ALDRIG självmant skulle söka det!

Vissa stunder ska man bara spara i hjärteburken.

I dag kom mannen med lunchpåse till mig. Jag satt och arbetade på en klippa vid havet, det kluckade och solen sken, saker bara föll på plats och jag var glad. Så plötsligt stod han där. Mannen i mitt liv. Med en påse mat och två gafflar och servetter. Filten jag hade under råmpan rymde oss båda och vi åt, njöt och pratade. Det var livet liksom.

Ibland undrar jag varför jag gifte mig med denna människa och så ibland vet jag precis varför. Jag vet precis var kärleken kom ifrån och jag vet precis att det är honom jag vill vara med. Leva livet med. För det finns ingen, ingen i hela världen som kan göra mig lycklig som han kan. Ingen jag kan ha så roligt med. Ingen jag kan dela en halvtimma med och ändå fylla den med så mycket. Han ger mig så mycket. Och när han inte gör det så ger han mig utmaningen. Det älskar jag honom också för.


Pling, rätt ner i hjärteburken. En lunch med kärleken.

 Något av det vackraste jag vet. Dessa bär gör mig alldeles bubblig av glädje. Att få plocka dem tillsammans med kärlekarna i mitt liv gör mig ännu bubbligare... Vilken eftermiddag vi hade igår!

 Eller så var det den här som gjorde mig bubblig... Hur kunde jag glömma kaffetermosen hemma? Jag vet inte, plötsligt händer det. Och då fanns räddaren i nöden i hyllan på ICA. Säkert fel på alla sätt, men ajajaj så god... Och den var ju fairtrade, även om det var starbucks. Plus minus noll tänker jag här.

Jag kan härmed meddela att jag blivit ett skogstroll. Om jag hade fått välja hade vi spenderat nästan varje vaken stund ute i skogen på en stubbe. Det är som om jag bara varvar ner totalt. Barnen myser och klättrar i mossan och plockar kottar och mannen och jag bråkar inte fram ett endaste ord utan tycker bara om. Vi njuter, andas och tycker bara om. Gör vi väl mest här hemma med, men det är något med utandningen i skogen. Den blir längre. Vi släpper mer. Det är bra.

I dag har jag börjat något som jag längtat efter. I dag har jag gjort något som jag velat göra innerst inne under en lång, lång tid. I dag började på riktigt mitt livs äventyr. I smyg.

Som Lotta på Bråkmakargatan.

Tjihoo!

Men det säger jag bara. I smyg.

Om jag kastade duktiga flickan i sjön? Näe, inte riktigt.


Men tydligen börjar skräcken för att ramla i sjön lägga sig för min älskade E. För han har börjat på simskola. Och där lär man sig simma. Och kan man simma så gör det inget om man ramlar i sjön. Vilket äventyr livet var hela tiden när man var så där liten. Allt kan göras till en saga, en lek, en historia. Han berättar och berättar om livet och allt som händer på dagis och allt som skulle kunna hända om bara han fick bestämma och allt vi gör tillsammans, fast ibland i något upphottade versioner. Detta fantastiska lilla barn som jag bar så nära mitt bröst när han var liten, liten fis, han tvättar nu bort resterna av middagen från sin lillebrors kinder och torkar med handduk. Han drömmer om stora äventyr och minns med kärlek den lilla resa mannen och han gjorde i helgen med båten. De grillade korv och han åt tre stycken. Han sa till mig: " Mamma, det var så härligt att jag inte kan tro att det är sant". När jag ser det i skrift börjar jag gråta... För å, vad jag vill att livet ska få fortsätta vara sådär härligt, så där underbart för honom. Att allt bara ska gå vägen och liksom bli så som han vill. Men. Stort mammakrux. Det går ju inte. För växa gör man ju bäst i lite motvind. Då och då.

Nu tänds gatlyktan utanför mitt fönster och jag tror att kvällen blir bra. Lugn och skön. Jag ser våra svalor göra sina sista varv här utanför, de bor under taket, och så länge de bor kvar står vi mitt emellan sommaren och hösten känns det som. Jag har länge önskat mig svalor och nu har vi dem. De har bajsat som galningar men tjattrar så gulligt att jag kan förlåta dem vad som helst.

Det är höstkväll i vårt hus. Mannen halvsover bakom en bok, hunden mitt på mattan i vardagsrummet. Katten sover i mitt knä och det är mörkt och stilla där ute. Snart sova. Snart sova.

Barnen, de vilda, glömde jag nästan. De sover som små prinsar en trappa upp. Det kan de gott göra efter denna dagen. Denna dag då ingen ville någonting. Ofas. Men i bilen på väg hem från en panikutochåkalitegrannasåattniblirlitelugna-tur till Tanum av alla ställen, då tappade V nappen och E försökte förtvivlat trösta. Förtvivlat. Han blev så ledsen över att lillebror var så ledsen att han började gråta själv. " Så, så lilla gubben, jag är här, jag är här, det är ingen faaajja" och så skulle han skoja till det och fick tag i bytesväskan och satte en blöja på huvudet. Då blev det tyst på lillebror och storebror, han blev så lycklig, så lycklig. Sen var det "vi" hela kvällen. De satt tillsammans på samma stol och åt middag, kramades lite, och åt lite mer middag. Skrattade och busade. Och åt lite till. Kärleken växer.


Mina små killar. De börjar bli så stora. Förstår och känner igen sig i varandra. Känner varandras glädje och sorg. Delar livet. Så som bara småfolk som är tre äpplen höga kan.


Annars känner jag mig återhållsamt rebellisk och smider planer som jag sedan dissar och drar i smutsen. Och drar fram dem igen, torkar av och. Ekorrhjul. Ska kasta duktiga flickan i sjön imorgon tror jag. Det borde väl vara dags efter trettiotvå års fantastisk duktighet att sluta vara det. Bara leva lite. Rebellera lite. Ha olika färger på strumporna kanske, busmärka dagiskläderna med fejkade namn. Eller. Kanske behöver jag bara sova på det. Snart sova. Det är nu, det.

Var tillbaka i barndomsrummet idag. Det ska rensas ut, göras om och jag satt där med grejor högt och lågt. Allt gammalt sparat, man kan kalla det skräp, men mycket av det är minnen. Mycket av det är skräp också. Och skräpiga minnen. Så hittade jag en låda i metall som det stod brev på. Minns inte så mycket av den, vet att den bott med mig i några lägenheter på vägen men de sista åren har den stått längst in i en skrubb.

Vilken skatt det var. Det var en låda fylld av människor som passerat i mitt liv. Vissa har blivit nära vänner, medan andra har vandrat vägar som fört oss längre från varandra. Men oj. Jag skrattade och grät och mindes. Alla dessa fantastiska människor. Bor i mitt hjärta. Jag bär dem med mig. Varje stund på varje dag. De är alla en del av min historia och alla delar är viktiga. De är alla en del av mig.


Tacksamhet.

Kan man känna något annat?

En viss sorg letade sig fram också när jag såg alla dessa handskrivna brev och insåg att jag verkligen aldrig får brev längre. Aldrig skriver jag dem heller, kanske börjar jag på något ibland men så känns det liksom lättare att maila eller smsa eller fejsbooka. Skitutveckling tycker jag. Fast jag är med i den. Jag vill ha riktiga brev, som någon har spillt kaffe på eller kladdat lite på i hörnet med pennan. Där man faktiskt möter personen som skrivit. Det var precis så det kändes att öppna de där kuverten idag. Jag mötte dem igen, hörde deras röster och kunde se på handstilen hur de mådde. Mer brev åt folket!!

Tycker jag.