I dag har jag börjat något som jag längtat efter. I dag har jag gjort något som jag velat göra innerst inne under en lång, lång tid. I dag började på riktigt mitt livs äventyr. I smyg.

Som Lotta på Bråkmakargatan.

Tjihoo!

Men det säger jag bara. I smyg.

Om jag kastade duktiga flickan i sjön? Näe, inte riktigt.


Men tydligen börjar skräcken för att ramla i sjön lägga sig för min älskade E. För han har börjat på simskola. Och där lär man sig simma. Och kan man simma så gör det inget om man ramlar i sjön. Vilket äventyr livet var hela tiden när man var så där liten. Allt kan göras till en saga, en lek, en historia. Han berättar och berättar om livet och allt som händer på dagis och allt som skulle kunna hända om bara han fick bestämma och allt vi gör tillsammans, fast ibland i något upphottade versioner. Detta fantastiska lilla barn som jag bar så nära mitt bröst när han var liten, liten fis, han tvättar nu bort resterna av middagen från sin lillebrors kinder och torkar med handduk. Han drömmer om stora äventyr och minns med kärlek den lilla resa mannen och han gjorde i helgen med båten. De grillade korv och han åt tre stycken. Han sa till mig: " Mamma, det var så härligt att jag inte kan tro att det är sant". När jag ser det i skrift börjar jag gråta... För å, vad jag vill att livet ska få fortsätta vara sådär härligt, så där underbart för honom. Att allt bara ska gå vägen och liksom bli så som han vill. Men. Stort mammakrux. Det går ju inte. För växa gör man ju bäst i lite motvind. Då och då.

Nu tänds gatlyktan utanför mitt fönster och jag tror att kvällen blir bra. Lugn och skön. Jag ser våra svalor göra sina sista varv här utanför, de bor under taket, och så länge de bor kvar står vi mitt emellan sommaren och hösten känns det som. Jag har länge önskat mig svalor och nu har vi dem. De har bajsat som galningar men tjattrar så gulligt att jag kan förlåta dem vad som helst.