Det är höstkväll i vårt hus. Mannen halvsover bakom en bok, hunden mitt på mattan i vardagsrummet. Katten sover i mitt knä och det är mörkt och stilla där ute. Snart sova. Snart sova.

Barnen, de vilda, glömde jag nästan. De sover som små prinsar en trappa upp. Det kan de gott göra efter denna dagen. Denna dag då ingen ville någonting. Ofas. Men i bilen på väg hem från en panikutochåkalitegrannasåattniblirlitelugna-tur till Tanum av alla ställen, då tappade V nappen och E försökte förtvivlat trösta. Förtvivlat. Han blev så ledsen över att lillebror var så ledsen att han började gråta själv. " Så, så lilla gubben, jag är här, jag är här, det är ingen faaajja" och så skulle han skoja till det och fick tag i bytesväskan och satte en blöja på huvudet. Då blev det tyst på lillebror och storebror, han blev så lycklig, så lycklig. Sen var det "vi" hela kvällen. De satt tillsammans på samma stol och åt middag, kramades lite, och åt lite mer middag. Skrattade och busade. Och åt lite till. Kärleken växer.


Mina små killar. De börjar bli så stora. Förstår och känner igen sig i varandra. Känner varandras glädje och sorg. Delar livet. Så som bara småfolk som är tre äpplen höga kan.


Annars känner jag mig återhållsamt rebellisk och smider planer som jag sedan dissar och drar i smutsen. Och drar fram dem igen, torkar av och. Ekorrhjul. Ska kasta duktiga flickan i sjön imorgon tror jag. Det borde väl vara dags efter trettiotvå års fantastisk duktighet att sluta vara det. Bara leva lite. Rebellera lite. Ha olika färger på strumporna kanske, busmärka dagiskläderna med fejkade namn. Eller. Kanske behöver jag bara sova på det. Snart sova. Det är nu, det.