Packade in barnen och for till sju mil till simskolan. Klockan halv åtta. En söndagsmorgon. Tokerier egentligen men faktiskt var det lite magiskt. Lite för trötta var vi, lite fnissiga sådär som man blir precis innan man blir bara helt sur och ilsk. Och med man så menar jag jag. För så blir jag. Fnissig och sen tvärilsk. Men detta var innan, det var fniss, och vi lyssnade på Pearl Jam på högsta volym, killarna dansade i sina barnstolar och jag sjöng mig hes.

Så dök minnet upp av att vara på väg. På väg ut på äventyr. Inte veta vad som väntar, inte veta var man ska stanna, om man ska stanna eller bara köra. Över berg och under broar, inte veta vart vägen bär. Bara att man är på den. Och jag kan sakna den känslan. Ibland kan jag sakna den alldeles väldigt, jag har inte suttit stilla så länge på någon plats egentligen och nu är det som cement, det är dagis och det är kompisar och trygghet och andras väl och ve som kommer lååångt före mina konstiga infall.

Villigt kommer jag att köra varje söndag, för det är känslan jag saknar ju. Jag saknar inte det andra. Jag har allt. Och nu vet jag också att den ultimata friheten för mig upplever jag på en tom E6a, på väg till min äldste sons simskoletimma. Vad livet är konstigt! Knasigt, konstigt och fantastiskt! Tack för det, för att jag har hittat något jag trodde var förlorat, på ett ställe som jag aldrig, ALDRIG självmant skulle söka det!