Vissa stunder ska man bara spara i hjärteburken.

I dag kom mannen med lunchpåse till mig. Jag satt och arbetade på en klippa vid havet, det kluckade och solen sken, saker bara föll på plats och jag var glad. Så plötsligt stod han där. Mannen i mitt liv. Med en påse mat och två gafflar och servetter. Filten jag hade under råmpan rymde oss båda och vi åt, njöt och pratade. Det var livet liksom.

Ibland undrar jag varför jag gifte mig med denna människa och så ibland vet jag precis varför. Jag vet precis var kärleken kom ifrån och jag vet precis att det är honom jag vill vara med. Leva livet med. För det finns ingen, ingen i hela världen som kan göra mig lycklig som han kan. Ingen jag kan ha så roligt med. Ingen jag kan dela en halvtimma med och ändå fylla den med så mycket. Han ger mig så mycket. Och när han inte gör det så ger han mig utmaningen. Det älskar jag honom också för.


Pling, rätt ner i hjärteburken. En lunch med kärleken.