onsdag 30 maj 2012




                                                     här är den. I guess it´s here to stay.
En gång önskade jag mig Dave Grohls skägg, för jag tycker att det är så fint, ser så mjukt ut och säkert är himmelens bra att sitta och peta i när man funderar över synnerligen viktiga saker.

Men. Det var just hans skägg jag ville ha. Inget annat.

Nu. Har jag blivit med mustasch. Inte en hårig en, utan en fantastisk pigmentförändring som mina ongar har samlat ihop till under graviditeterna. Hormonella pigmentförändringar. De har smugit sig på, jag har anat en skugga och idag sa E det jag fruktat rätt ut bara. "Mamma, du haaj mustaas!"

Jippie!?

tisdag 29 maj 2012

Vad det är somrigt just nu! Syrenerna blommar och doftar ända in i sovrummet, någon jävel står på hamnplan med sin plåtbåt som han tidigare i veckan körde på grund och försöker panka ut bucklorna. Det ekar hela vägen in i min hjärna. Alla är ute och promenerar och de femtontusen fönsterrutorna släpper inte igenom några solstrålar alls för all skit och allt salt som fastnat där under det gångna året. Tvätta fönster... hm, nej, det tilltalar inte mig riktigt. Dessutom är smutsen en alldeles förtjusande gardin, om vi inte kan se ut så borde det inte finnas någon som kan se in heller!

När jag vilade min kind mot en klippa på Smögen i lördags viskade den till mig att det är här du hör hemma. Nära det salta havet. Den sa ingenting om nära motorvägen.

måndag 28 maj 2012

Stilla

Ett av de vackraste ord jag vet. 

Må mitt liv få vara stilla, må jag få känna stilla lycka, uppleva den stilla kärleken, utbrista i ett stilla raseri. Var jag än har befunnit mig på denna jord rycker alltid rastlösheten mig i stortårna, det är farligt att få rötter, farligt att stanna för länge, farligt att leva för nära. Jag har alltid varit på väg.

Nu, i en tid av hopp och förtvivlan, i ett liv som inte har hunnit att bli mitt ännu, tänker jag att måtte mina stortår få lov att vara stilla. Så att jag också kan få vara det. Det räcker med myror hallen, jag behöver dem inte i benen. 


torsdag 24 maj 2012

Mårran?

Någonting morrar i soffan när jag rör mig. Kanske är det råmpan som klagar, här ska inte vi sitta och dega ! När stunden av alldeles egen tid kommer till mig, den jag intensivt längtat efter, somnar jag nästan med nostippen i en kopp te framför tvn.

Vi gjorde torsdagsutflykt till badplats i denna värmen som råder, mina älskade söner älskar vatten precis lika mycket som jag och efter några timmars intensivt springande i vattenbrynet fick vi sätta barnen i bilen i bara blöjorna och väl hemma ville de bara gå och sova. Det händer aldrig. Jag menar ALDRIG!

Nu sover de alltså som små sötsaker och jag sitter här i en mårrande soffa, lovar den dyrt och heligt att det blir kreativt och fantastiskt imorgon. Alltid i morgon. För när soffan, eller råmpan, morrar åt en, då är det dags, banne mig!

I morgon, då alltså.

tisdag 22 maj 2012

Att fatta beslut

som rör framtid väcker alla flyktmekanismer som finns i mig. Jag har idag köpt en hel kasse pocketböcker, gjort en lista på allt jag vill plantera i den galet ovårdade motorvägsträdgården, drömt mig en barnklädesbutik och flyttat om alla rum i huset. Ja, i huvudet då, inte på riktigt. Det hann jag inte på den lilla snutt med tid som blev över efter nattning.

Packa upp??

Nej, det passar inte in just nu, i denna verklighetsflyktiga villervalla.

Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vet en massa saker jag inte ska bli men det är inte samma sak som att veta åt vilket håll jag ska gå.

söndag 20 maj 2012

Nä!

Så önskar jag att jag kunde sagt när jag öppnade ögonen denna morgon i en rörig hotellsäng på Rhodos. Mannen, den lite större sonen, den lite mindre sonen, konstiga hotellakan och hotellfiltar. Och så jag. Och så skulle vi åka hem och solen sken och mina soleksem började kliande sprida sig från mellan de obefintliga tuttarna till nacke och rygg.Vi skulle åka hem. Men se, det ville inte jag. Jag ville stanna. Bli en liten grekisk ötant som odlar oliver och plockar tvättsvamp i skogen och bara äta yoghurt och bada. Bara lite till. En dag eller två. För jag hatar måste. Vi måste åka hem idag. Nej! Skriker treåringen i mig. Jag vill inte!

Några timmar senare satt jag på planet och nu, ytterligare timmar senare sitter jag i soffan med kurrande adoptivkatten vid fötterna och tänker att livet är allt gott ändå. Trots att jag inte är i Grekland och plockar svamp. Eller badar min arma mödrakropp i turkosblått medelhav. Jag sitter här och kliar mig på mina eksem och tuggar i mig det sista av sanden som fastnat mellan tänderna. I vår infisna soffa med mannen pulandes med något hopplöst projekt i källaren och sönerna så sött sovandes i sina alldeles egna sängar. Jag tar mig semester. På riktigt. I några timmar. De där timmarna mellan dröm och verklighet som jag ser alltför sällan och som också kan kallas egentid. Då det är för sent att göra någon nytta och för tidigt att stiga upp eftersom solen inte gått ner. En liten stund då jag inte måste någonting. Trots att jag verkligen, verkligen måste sova. Men, nä! Jag vill inte!!!

måndag 7 maj 2012

Räffel i vardagsrumsbordet

I dag fyllde E tre år. Tre hela år. Det är inte länge. Och ändå är han allt. Mina barn är mitt allt.

Jag ville inte ha barn. Men E ville oss, tror jag. En dag var han där som ett plus på en sticka och jag andades inte på två hela dagar, svor mig fördärvad och mannen tittade med oro i blicken på detta vrak till människa som jag förvandlades till. Det var så ofantligt omvälvande, så mycket glädje och oro på en och samma gång. Pyton mådde jag, kräktes vid blotta tanken på indisk mat, än idag kan jag inte gå förbi en indisk restaurang utan att få rysningar. Tjock blev jag, ont i ryggen och för stor för både kläder och skor. Svettades som en elefant. Totalt hormontokig. Dubbelhakan försvann med kräksjukan E drog hem från dagis två år senare. Jag fick nästan tvångstankar, tänk om det inte var en riktig liten bebis som låg där inne i magen utan något annat, hur kan man veta att det blir det de säger att de ska bli? Och när jag fattade att det var en människa så fick jag panik över det, herregud, det ligger någon där inne och hickar och suger på tummen!! Knasäckligt!!

Det var en annorlunda grej, att bli gravid, sådär helt oplanerat. Jag skulle ju bli skådis och lite svår och inte byta blöjor och sjunga pippisånger tills öronen blöder. Trodde jag. Så fel jag trodde.

När han kom, fanns det inget annat. Det var bara vi. Vi tre. Och livet blev aldrig som det varit.
Att faktiskt älska någon mer än vad som är möjligt, är helt möjligt. Den där kärleken kan driva mig från vettet ibland. Jag älskar så gränslöst, dessa små människor som bara gör det underbart att leva och helt omöjligt att göra det eftersom det vissa dagar kan ta en halv dag bara att ta på ett par strumpor. Som gör att mamman i mig kan börja gråta på ICA eftersom ingen lyssnar, det körs liten vagn i gångarna som om det vore en rejserbana och saker byts ut mot annat som gör att vi får äta flingor och rengöringsmedel till frukost istället för flingor och fil. Det vägras och det testas och jag biter på naglarna och i läppen och det enda vettiga vore ju att lämna dem där, mitt i affären och låta någon annan förbarma sig över dem. Men nej, jag kan inte. Jag skulle gå sönder om vi inte fick rätsida på dagen. Om jag inte fick somna med vetskapen om att vi faktiskt pussades godnatt. Om jag inte fick tala om för dem att de är det finaste som finns, trots att snoret rinner och att någon har sågat i vårt vardagsrumsbord. Vem fan ger en treåring en såg och säger att du får inte såga i några möbler, liksom? Jo, det gör en kärleksfull far, fullt medveten om att det man egentligen säger är: varsågod, gör plockepinn av vardagsrummet. Men man gör det ändå. Och tröstar när treåringen erkänner att det var han som sågat, och ser till att verktygslådan hamnar i snickeriet istället tillsammans med lite plankor och låtsasspik. Nu vill han bygga sig en båt, vår lille unge. Och det ska han få.
Så, jag har en kärlek i bröstet och ett soffbord med räfflade kanter. Och helt plötsligt har detta bord förvandlats till något värdefullt, något som jag aldrig skulle kunna byta ut. Min son har snickrat där. Det betyder något.

Innan E hade jag ingenting. Nu har jag allt.

söndag 6 maj 2012

Söndagslyx

Vi överlevde det första barnkalaset!

Jag kände att jag var tvungen att säga det, att jag nästan vill skrika ut det över E6an, vi gjorde det!! I går gick det av stapeln, barn kom, barn lekte, barn åt korv och glasstårta, lekte lite till och så gick de hem. Älskade E slocknade som ett ljus och skrattade bubbligt i sömnen. Han hade haft en bra dag. Och vilken lycka för denna lilla mamman! När jag frågade honom vad han önskade sig på födelsedagen så önskade han sig ett kalas och en ny liten bebis. Det fick bli ett kalas.

I dag har vi firat igen, det skulle komma många med så blev det inte, och tack för det. I stället fick jag en förmiddag för mig själv då grabbarna stack på utflykt. Jag upplevde lyckan i att få dammsuga alldeles ostört, att få ta en spontanpromenad och titta på vitsipporna som står i varenda vrå och ser söta ut. Talar om att nu är det vår, fastän det är så jävla kallt. Promenerade med Pajen längst med vattnet. Längst med motorvägen. Tänkte att trots att vi lämnade något fantastiskt i Skåne så har vi faktiskt fått någonting som är så mycket bättre. För oss. Detta passar oss. Det passar mig. Jag mår bra när jag får andas havsluft och avgaser.

Vi lagade mat och var så där bubbelgumslyckliga i köket, mannen och jag, pussades och skrattade med barnen och livet var som en reklamfilm. Nästan. Att sömnen fått ta sin plats i våra liv igen gör allt så mycket bättre, gör oss så mycket gladare. E lyssnade på Folk och rövare i Kamomilla stad. Putter och gos.

Middag åt vi tillsammans med mormor och morfar och nyfunna vänner som vunnit hela familjens hjärtan. Jag kände sådan tacksamhet över att det dyker upp människor som bara är så självklara. Som bara är så snälla, så varma och fantastiska. I en värld som kan kännas plastig och tråkig ibland så finns de där som verkligen är på riktigt. De där som gör världen lite mer spännande, vackrare och intressantare.

Hur avslutar man en sån här dag då? Jo, jag tänker strunta i disken, så där lite lyxigt, och sätta mig på verandan med en kopp te. Njuta av den här dagen. Av det här livet.

torsdag 3 maj 2012

Ett år

För ett år sen var mannen och jag i Tomelilla och skrapade trisslotter och väntade på att värkarna skulle sätta igång igen. Det var tredje gången den dagen som värkarna hade försvunnit och jag svor och skrapade triss och drack blaskigt kaffe. På Konsum i Tomelilla. Som i en annan värld, ett helt annat ställe som jag kallade hem. Då blev det inga värkar och vi fick åka hem till gården och vänta i några timmar. Jag var ilsk och trött och förväntansfull och livrädd. Förlossningen med E var hemsk och trots att jag visste att det inte gärna kunde bli som då, så var det inte det jag längtade mest efter i hela världen. Ungen längtade jag efter så jag höll på att bli tokig, men förlossningen var inte med på önskelistan.

Den där natten innan V kom så jag låg på soffan och stönade mig igenom värkarna och kollade på TV och räknade minuter. Han var på väg. Det var en fantastisk känsla. Som gjorde ont, men gott. Han var på väg.

I morgon är det Vs ettårsdag. Jag firar ett år som tvåbarnsmamma. Det mest fantastiska, förunderliga, skrämmande året jag varit med om. Tvåårstrots och tvååetthalvtårstrots och treårstrots och bebisen som bara äter dygnet runt och som aldrig, aldrig sover och så flyttade vi och så dog Bosse och så blev livet så tungt, så tungt. Men samtidigt så fantastiskt vackert. Jag tror aldrig att jag älskat som jag gjort detta året. Älskat och grälat och gråtit och skrattat och gäspat och gäspat och saknat och ja, det har varit en resa. Som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om.

Mitt i alla sömnlöshetens dimmor så är jag så lyckligt lottad. Det är kärleken jag har varit med om.