Nä!

Så önskar jag att jag kunde sagt när jag öppnade ögonen denna morgon i en rörig hotellsäng på Rhodos. Mannen, den lite större sonen, den lite mindre sonen, konstiga hotellakan och hotellfiltar. Och så jag. Och så skulle vi åka hem och solen sken och mina soleksem började kliande sprida sig från mellan de obefintliga tuttarna till nacke och rygg.Vi skulle åka hem. Men se, det ville inte jag. Jag ville stanna. Bli en liten grekisk ötant som odlar oliver och plockar tvättsvamp i skogen och bara äta yoghurt och bada. Bara lite till. En dag eller två. För jag hatar måste. Vi måste åka hem idag. Nej! Skriker treåringen i mig. Jag vill inte!

Några timmar senare satt jag på planet och nu, ytterligare timmar senare sitter jag i soffan med kurrande adoptivkatten vid fötterna och tänker att livet är allt gott ändå. Trots att jag inte är i Grekland och plockar svamp. Eller badar min arma mödrakropp i turkosblått medelhav. Jag sitter här och kliar mig på mina eksem och tuggar i mig det sista av sanden som fastnat mellan tänderna. I vår infisna soffa med mannen pulandes med något hopplöst projekt i källaren och sönerna så sött sovandes i sina alldeles egna sängar. Jag tar mig semester. På riktigt. I några timmar. De där timmarna mellan dröm och verklighet som jag ser alltför sällan och som också kan kallas egentid. Då det är för sent att göra någon nytta och för tidigt att stiga upp eftersom solen inte gått ner. En liten stund då jag inte måste någonting. Trots att jag verkligen, verkligen måste sova. Men, nä! Jag vill inte!!!