I dag fyllde E tre år. Tre hela år. Det är inte länge. Och ändå är han allt. Mina barn är mitt allt.
Jag ville inte ha barn. Men E ville oss, tror jag. En dag var han där som ett plus på en sticka och jag andades inte på två hela dagar, svor mig fördärvad och mannen tittade med oro i blicken på detta vrak till människa som jag förvandlades till. Det var så ofantligt omvälvande, så mycket glädje och oro på en och samma gång. Pyton mådde jag, kräktes vid blotta tanken på indisk mat, än idag kan jag inte gå förbi en indisk restaurang utan att få rysningar. Tjock blev jag, ont i ryggen och för stor för både kläder och skor. Svettades som en elefant. Totalt hormontokig. Dubbelhakan försvann med kräksjukan E drog hem från dagis två år senare. Jag fick nästan tvångstankar, tänk om det inte var en riktig liten bebis som låg där inne i magen utan något annat, hur kan man veta att det blir det de säger att de ska bli? Och när jag fattade att det var en människa så fick jag panik över det, herregud, det ligger någon där inne och hickar och suger på tummen!! Knasäckligt!!
Det var en annorlunda grej, att bli gravid, sådär helt oplanerat. Jag skulle ju bli skådis och lite svår och inte byta blöjor och sjunga pippisånger tills öronen blöder. Trodde jag. Så fel jag trodde.
När han kom, fanns det inget annat. Det var bara vi. Vi tre. Och livet blev aldrig som det varit.
Att faktiskt älska någon mer än vad som är möjligt, är helt möjligt. Den där kärleken kan driva mig från vettet ibland. Jag älskar så gränslöst, dessa små människor som bara gör det underbart att leva och helt omöjligt att göra det eftersom det vissa dagar kan ta en halv dag bara att ta på ett par strumpor. Som gör att mamman i mig kan börja gråta på ICA eftersom ingen lyssnar, det körs liten vagn i gångarna som om det vore en rejserbana och saker byts ut mot annat som gör att vi får äta flingor och rengöringsmedel till frukost istället för flingor och fil. Det vägras och det testas och jag biter på naglarna och i läppen och det enda vettiga vore ju att lämna dem där, mitt i affären och låta någon annan förbarma sig över dem. Men nej, jag kan inte. Jag skulle gå sönder om vi inte fick rätsida på dagen. Om jag inte fick somna med vetskapen om att vi faktiskt pussades godnatt. Om jag inte fick tala om för dem att de är det finaste som finns, trots att snoret rinner och att någon har sågat i vårt vardagsrumsbord. Vem fan ger en treåring en såg och säger att du får inte såga i några möbler, liksom? Jo, det gör en kärleksfull far, fullt medveten om att det man egentligen säger är: varsågod, gör plockepinn av vardagsrummet. Men man gör det ändå. Och tröstar när treåringen erkänner att det var han som sågat, och ser till att verktygslådan hamnar i snickeriet istället tillsammans med lite plankor och låtsasspik. Nu vill han bygga sig en båt, vår lille unge. Och det ska han få.
Så, jag har en kärlek i bröstet och ett soffbord med räfflade kanter. Och helt plötsligt har detta bord förvandlats till något värdefullt, något som jag aldrig skulle kunna byta ut. Min son har snickrat där. Det betyder något.
Innan E hade jag ingenting. Nu har jag allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar