Ett år

För ett år sen var mannen och jag i Tomelilla och skrapade trisslotter och väntade på att värkarna skulle sätta igång igen. Det var tredje gången den dagen som värkarna hade försvunnit och jag svor och skrapade triss och drack blaskigt kaffe. På Konsum i Tomelilla. Som i en annan värld, ett helt annat ställe som jag kallade hem. Då blev det inga värkar och vi fick åka hem till gården och vänta i några timmar. Jag var ilsk och trött och förväntansfull och livrädd. Förlossningen med E var hemsk och trots att jag visste att det inte gärna kunde bli som då, så var det inte det jag längtade mest efter i hela världen. Ungen längtade jag efter så jag höll på att bli tokig, men förlossningen var inte med på önskelistan.

Den där natten innan V kom så jag låg på soffan och stönade mig igenom värkarna och kollade på TV och räknade minuter. Han var på väg. Det var en fantastisk känsla. Som gjorde ont, men gott. Han var på väg.

I morgon är det Vs ettårsdag. Jag firar ett år som tvåbarnsmamma. Det mest fantastiska, förunderliga, skrämmande året jag varit med om. Tvåårstrots och tvååetthalvtårstrots och treårstrots och bebisen som bara äter dygnet runt och som aldrig, aldrig sover och så flyttade vi och så dog Bosse och så blev livet så tungt, så tungt. Men samtidigt så fantastiskt vackert. Jag tror aldrig att jag älskat som jag gjort detta året. Älskat och grälat och gråtit och skrattat och gäspat och gäspat och saknat och ja, det har varit en resa. Som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om.

Mitt i alla sömnlöshetens dimmor så är jag så lyckligt lottad. Det är kärleken jag har varit med om.