Bra och dåligt

- Du är en dålig mamma.

sa min treåring, lite tvekande, efter att vi hade haft ett jättegräl.

Jag vet inte om han var helt säker på vad det betydde eller om det var så att han förstod att det var hårda ord och inte var säker på om han ville säga det. En dålig mamma.

Där kom det liksom. Första, allra första gången. Jag har haft tre fantastiska år som till största delen har innehållit pussar och kramar och gos och jag älskar dig och du är så fin mamma. Vi har bråkat, som vi har bråkat, men min mammaroll har aldrig ifrågasatts.

Du är en dålig mamma.

Min älskade lille kille har all rätt i världen att tycka det, så är det, att vara mamma handlar inte alltid om att vara poppis, det handlar just nu rätt mycket om uppfostran, om att göra ditt och inte göra datt. Sånt som är så tråkigt, jag tycker också det, jag är så trött på min pedagogiska mammaröst som förklarar att man inte får putta lillebröder i golvet för då slår de sig, eller att bilar inte alls får leka flygplan inomhus och absolut inte i fönsterriktning, att gräva det gör man ute och vare sig hink eller jord ska bo i vår hall... Mat ska man äta och inte leka med, godis äter man ibland och nej, tusen sagor till nattstunden är inte ok. Tråkmammeri.  Förklara spelreglerna.

Du är en dålig mamma.

Jag kommer att höra de orden många gånger till, i olika variationer, och jag är säker på att varje gång kommer att vara lika smärtsam och jag kommer säkert att många gånger hålla med. Jag hoppas bara att jag kan hålla huvudet så kallt och känslorna så långt borta att jag kan se det ur hans perspektiv. Att en bra mamma i längden upplevs som en dålig för stunden. Att jamsa med har aldrig varit min grej och kommer inte att bli det nu heller, det har jag varit medveten om. Jag har också varit smärtsamt medveten om att min underbare, älskade E har en vilja av stål och att det inte kommer att bli plättlätt. Ingen promenad i parken. Varje dag är som en djungelsafari. Varje dag ger jag upp och så ger jag efter. För kärleken. Den enorma, gigantiska kärlek som växer och växer och inte liknar något jag tidigare upplevt.

Ja, jag är en dålig mamma. Ibland. Ibland katastrof. Ibland hyfsat. Oftast är jag den bästa mamma jag kan vara. Och det är ok. Hade jag inte varit kass så hade jag inte varit mänsklig. Jag älskar honom ändå. Alltid.

Du är en dålig mamma. Kan vi äta fiskbullar till lunch?
Ja, svarade jag, så klart vi kan, min älskling.