Det finns stunder.

Som andas ett annat liv. Ett liv bortom vaknätter och treårskris. Ett liv bortom katrinplommonpuré. Bortom kläder som bär spår av frukost, lunch och middag och vattenfärger och snor. Ett liv bortom snorbubblor och tandsprickning. 

Jag vet inte vad som väntar, bara att jag ofta gör det. Väntar. På att få sova en hel natt och vakna och vara en vanlig människa som kan föra vanliga samtal med vanliga människor. 

Inte vara en tvättbjörnsliknande varelse som bär skrikande barn från Åhlens´ sminkavdelning där ett av barnen gått bananers bland Lancomes mascaror och fått idén att de var bilbromsar. Att den verklighet som gäller för flest människor vinner gick han bara inte med på. Och det kunde ju jag inte gå med på. 

-Jag vill gå tillbaka in, jag vill gå tillbaka IN!! Dumma mamma!!!

Alla stirrade där ute på gågatan där jag fick hejda barnet från att springa tillbaka in, lyfta honom och bära iväg honom skrikandes och sparkandes där han hängde över min axel. 

Åh, drömmen om att få vara en helt vanlig människa som tar sig en kopp kaffe på ett café. För bara en stund. Men, nej. Inte än. Den dagen kommer men den är inte här än. Inte på många år.

Att bli mamma är obegripligt stort. Det är drömskt. Magiskt. Overkligt och verkligt på en och samma gång. Men det är samtidigt den största utmaning jag stått inför som människa. Den mest isolerande och ensamma uppgift jag tagit på mig. Att föda ett barn till världen. Att bli någon som jag aldrig varit förut. Att bli mamma.