Wohaa...
I dag undrade jag verkligen vem det var som stirrade tillbaka på mig i badrumsspegeln, ögonen var knappt öppna och påsarna där under såg ut att rymma all världens trötthet. Som en spökbild av mig själv.
Denna veckan firar vi Vs ettårsdag, och det har varit ett fantastiskt år, mitt första som tvåbarnsmor. Det har också varit året då jag fått uppleva vad verklig trötthet är. V har precis börjat sova hela nätter. E, den lite större av bröderna Bus, han har precis slutat sova hela nätter. Han kommer hasande mitt i natten och vill klämma ner sig bredvid mig i sängen. På andra sidan sover V. E vrider och vänder sig, petar mig i ansiktet, tar allt täcke, tar min kudde, får mig att gråta där i varma, sköna sängen mitt i natten för att jag inte bara kan få sova i den. För allt är perfekt. Sovrummet är svalt och underbart, och jag drömmer om att få sova en hel natt där. Det har inte hänt än och vi flyttade in i juni förra året.
Jag, ett litet spöke. Ett litet ilsket spöke som tar mig igenom dagarna på pur vilja och kaffe. I mängder. Ilskan går oftast ut över mannen, som jag redan är vansinnig på trots att han inte har vaknat än och trots att det faktiskt är hans tur att få sovmorgon. Så himla orättvist, att han ska ha sovmorgon trots att jag är tröttast. Tänker jag empatiskt och nyanserat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar