I soffan sitter nu två små lintottar, en är, av sig själv, insmetad i smör och den andre kokosyoghurt. Köket efter frukosten var som en installation av stök och jag sitter nu ner och pustar innan jag tar tag i morgonens andra bytesrunda tillika tvagning. Pust. Pust. De tittar på Wall-E och jag hör hur den store förklarar för den lille om den lilla jooliga joboten och hjärtat sväller till en jättelik ballong i bröstet på mig. Jag kan inte förstå hur så små människor kan vara så stora? De når knappt en tvärhand över jorden ju! Mina små. Mina inte så små får jag kanske säga.

Mannen har varit borta över natten och det är han ibland. Och i smyg älskar jag det. I smyg. För det är så underbart att få längta lite och det är så underbart att få känna mig mammaduglig. Jag fixar vardagen även om jag är ensam. Här är duktiga-flickan-syndromet som värst tror jag, men åh vad jag gottar mig i att servera två lagade mål mat om dagen, hitta på saker, läsa sagor och mysproppa på i tid och evinnerlighet. Kanske är det en liten oro i mig att om något skulle hända så klarar jag mig och våra ungar ändå och det har jag liksom bevis på. Om några år är de så stora att det här kommer att vara kära, dyrbara minnen. De där helgerna, eller veckorna, som vi varit tillsammans, bara vi tre. När vi somnat i stora sängen tillsammans, bakat kakor och ätit så att sockerchocken varit total, gått promenader och hoppat i vattenpölar och hittat på konstiga sagor och gjort grimaser och skrattat tills vi kiknat. Ja, jag gottar mig i allt detta så mycket jag bara kan.

Nu ska jag rycka ut för E kom precis och sa att han hade stoppat filmen och stoppat in något annat, obestämt, i dvd-dpelaren... För även solen har ju sina fläckar. Inte kan det vara kalas och ballong hela tiden. Andas, andas. ...And go!