Också kärlek.

Nej, nu är det dags tycker jag. Det har varit tyst alltför länge. Av helt fel anledningar. Jag tänkte ändra på det nu, skriva lite här då och då. Jag är inget vidare bra på att vara tyst. Och absolut inte när jag egentligen inte vill det.

Världen är inte densamma som när jag skrev sist. Den är kallare, råare, sorgligare. Jag tänker på det samhälle som mina söner ska växa upp i. Det gör mig sorgsen. Och förbannad. Heligt förbannad.
Mannen tycker att det är bra, jag glöder igen och jag känner det själv. Nu är inte tiden att sitta tyst och stilla vänta på förändring. Jag måste göra något.

Det har jag bestämt mig för. Nu ska jag göra något. Ett statement för mig själv. Det ska berättas mer om detta, det ska det verkligen men inte nu. Först ska jag göra det.

Jag vill berätta om något annat. Om vänskap som inte rostar. Om en kärlek som bor i mitt hjärta, om en vän som jag bär med mig överallt. Som har växt fast, som gör mig lycklig och ledsen på en och samma gång. Lycklig för att jag fått lära känna någon som henne, för att vi har fått växa ihop, för vi är så olika och lika på en och samma gång. För att hon är en häftig, varm, omtänksam och vacker människa. Ledsen för att jag inte kan få dela alla dagar med henne. För att hon finns så långt bort. Men ändå står mig så nära. Idag ringde hon och det spratt till av glädje i mitt hjärta när jag hörde hennes röst.
Jag vill bara säga till mig själv och till alla andra som kan behöva höra det, var rädd om vännerna. Om de som gör dig till en bättre människa. Som gör livet underbart. Lyssna nu på dig själv, E, prioritera rätt. Familjen, vännerna, resten av livet. Så ska jag göra. Från och med nu så ska jag ha det som mantra. Aldrig, aldrig se det som tidsödande eller viktigare att dammsuga eller vika tvätt eller jobba lite till. Glädjen först, resten sen. Så måste det vara, för att jag ska kunna hålla hjärtat varmt denna kalla, kalla marsmånad.


Therese, du bor i mitt hjärta.