För en vecka sen nästan precis flyttade bröderna Bus in i sitt gemensamma rum. Det var spännande, efterlängtat och nytt. Allting var så stort för de båda små, det skapade en viss oro för tidigare har E haft eget rum och V bott med oss. Men nu skulle de alltså samsas på samma yta, både dag och natt.
I dag möblerade E om i köket, mitt framför näsorna på oss. Barnen ska sitta tillsammans, och vuxna tillsammans. E och V hamnade vid sidan om varandra och mannen och jag fick sitta mitt emot.
Jag får bevittna något alldeles magiskt, ett syskonskap som växer sig starkt och varmt, men puh för att vara mamma till två helt obegripligt sammansvetsade små typer som argumenterar brallorna av den bäste med en beundransvärd o-logik. Deras värld är deras, vi har inte tillgång till den. Men åh vad vi måste förhålla oss till den. För denna dag har varit deras, helt och hållet, så här långt och vi är bara åskådare. Till bus. Obegripligt, osannolikt, bus. Tur att vi har en timma mindre av denna dag för hur mysigt det än är, så kommer den att bli lååååång. Och vild.