Nu händer det. Mannen är uppe med de små älskade ungarna och kommer när sagan är slut stoppa dem i var sin säng i samma rum, släcka lampan och säga godnatt. Vad som händer sen vet ingen.

Åh, all denna spänning i småbarnslivet, jag smäller snart av alltså. Jag minns när jag väntade på den där listan när jag gjorde inträdesprovet till skådespelarprogrammet i Göteborg, jag satt där på en middag och försökte överleva. Och när de sa att nu har listan kommit upp... Hjärtat gjorde volter och jag ville kräkas och gråta på en och samma gång. Det är samma nu, fast gånger tusen. Kommer de att klara det, att E klarar av ett eget rum det vet vi ju, han har ju sovit i sitt rum i två år innan vi nu gjorde sammanslagningen, men den lilla mannen, hur kommer det att gå för honom?? Kommer han att sakna sin mamma? Kommer han att somna över huvudtaget? Kommer han att acceptera att inte ligga tvärs över mitt huvud utan i sin säng, hela natten? Kommer vi att få springa i skytteltrafik mellan vårt sovrum och deras hela natten? Kommer jag att få sova alls? Stora, stora frågor som faktiskt betyder något för mig! Vem hade kunnat tro det? Ja, inte jag. Att det skulle bli så viktigt, att de skulle ta all plats i mitt hjärta hela, hela tiden, nästan all tanketid. Och nu gäller det då, somna eller inte?? Ja, det lär ju bli uppdateringar på detta, lita på det.

I övrigt så känner jag mig sådär lustfyllt vårglad just idag. Kanske har det att göra med att vårt projekt äntligen blev färdigt. Jag gick i alla fall upp i berget bakom vårt hus och började röja bland allt sly bara sådär när lunchen var uppäten och borttvättad från händer och väggar. Gick bananers med sekatören, bara kapade allt vad små pinnar heter. Det kändes så skönt. I år, mina vänner, i år ska det röjas i denna trädgården. Så att vi i alla fall kan få kalla det för trädgård och inte skogsdunge. I år ska det ske. Åh, det är så mycket som ska ske i år, men det måste ju börja någon gång. Och det börjar.... just nu.


För en trappa upp är det alldeles, alldeles tyst.