Det finns många anledningar till att skaffa sig en arbetsplats. Att låta hemmet vänta vackert och ge sig av till sitt. I dag, i mitt hem var listan lång över sådant som skulle göras och innan jag ens hann börja satte mannen igång med att bygga ihop två små fåtöljer som vi köpt till barnen. På Ikea.

När vi är på Ikea är han oftast rätt lugn, tittar och säger ååhh, aahh, det där var en smart lösning och så vidare. Men när vi betalat och kommer ut till bilen förvandlas han till ett monster. Ett monster som med sitt tjat och gnäll får hjärnan att sakta smälta. Att allt ska få plats, det är ju liksom en förutsättning för att man ska komma hem igen och detta är uppstarten till resten av hemskheterna. Diktatoriskt gapar han ut order efter order, som om jag inte fattar själv, som om jag vore helt blind. Här börjar det. Jag blir ilsk. Ett stilla krig utbryter.

När vi igår kom hem med en svartlackad säng till den lilla mannen så trodde jag först att hans hjärna hade exploderat. Han bara skrek rätt ut. Det gick att få honom lugn till slut och jag sa ingenting om de där små fåtöljerna som vi hade köpt till barnen. Jag gick och la mig.

När min dag nu skulle börja satte han alltså igång. Det tog kanske fem minuter innan det första:
"ELLIIIIIIE!" skriades ut. Hur allt slutade? Han fick gå en lång promenad och jag satt och skruvade och skruvade. Så nu ligger jag så ända in i backen efter med allt jag skulle göra och snart är det påsk. Och lov. Och barnen som är hemma. Gud vad jag älskar dem. Gud vad det skulle göra mig olycklig om  jag inte hade dem. Och Gud vad det skulle gjort gott för själen att ha en alldeles egen plats att sitta och fnula. Jag tror att jag är något på spåret här.