Det där lugnet som lägger sig över världen när barnen busats iväg till dagis, det dagliga telefonsamtalet från min far är avklarat och arbetet fortfarande inte är påbörjat, det lugnet älskar jag.
Idag känns det som om jag vill stanna i den här stunden för alltid, bara kura ihop mig under en filt med en bunke ostbågar och protestera i tystnad mot snön och vinden. Jag vill gå i ide.

Eller svepas iväg till en varm strand, hällas ut i en solstol någonstans där vattnet är skimrande och varmt att doppa tårna i. Ligga där och tina, för jag tror faktiskt nästan att jag förfrusit mina blodådror. Så känns det. Som om hela kroppen är kall och stel och konstig, tankarna har fastnat och jag har både raggsockor och ylletofflor, kaka på kaka. More is more är liksom denna vinterns paroll.
Det blev inte bättre av att värmen i huset la av för några veckor sen. Den är ju tillbaka nu men de dagarna, tio stycken blev det, då vi frös dygnet runt, både ute och inne, gjorde att jag bara fick nog. Kroppen strejkar, jag vill inte frysa mer!! Jag vill inte ens gå ut, det är kallt om rumpan och täckbyxorna kan jag inte längre knäppa.


En tanke värmer. Det slår två hjärtan i mig. Stilla, stilla växer liv så som det ska när våren är på väg. Det är mitt säkraste vårtecken. Att jag inte längre kan knäppa byxorna.