Det är tyst. Alldeles, alldeles tyst. Mannen sitter bredvid mig i soffan och kliar sig i skägget. Jag rapar lammfärslimpa.

Barnen är hos sin mormor och morfar. Vi lämnade dem där tidigare idag, tillsammans med hunden. De har fått semester. Och det har också mina öron. Tyst, tyst, tyst. Ibland är det så skönt. Just nu är det det. Men imorgon vet jag att saknaden kommer, klumpen i magen, när jag fått sova en hel natt och tänker att Gud så skönt det är att vara utvilad, då kommer den stora saknaden. När jag längtar och längtar efter skriken och gapen och leksakerna som studsar nedför trappan och alla som inte hittar någonting och ska fråga mig om det, efter ljuden från barnprogram på tvn. Längtar och tycker att det är så skönt att få längta.

Vi hinner så mycket, mannen och jag, när det bara är vi. Vi har hunnit att äta glass, gå en liten promenad, prata om livet och titta på andra delen av porträttet av Bildt på tv. Jag har hunnit med att bli lite kär på nytt i mannen i mitt liv. Bli kär i ljudet av fingrarna genom skägget. Skönt att få hinna med att känna det, skönt att mina tankar får bryta igenom i tystnaden. För livet med barn innebär ett liv med en ljudmatta som bedövar och förvirrar. Jag älskar det mer än livet självt men måste få höra ingenting mer än de ljud mitt eget hjärta producerar ibland. Få höra vad hjärtat viskar.