Jamen, det var ju ändå nästan tio grader och vi tyckte att det kändes som sommar. I alla fall när vi stod här inne och tittade ut. Så vi gick till glasskiosken på andra sidan viken. Fast klockan bara var 11. Och trots att vi inte har ätit lunch, inte alls någonting mer än en massa god, god glass! Kall glass. Jag höll på att frysa ändalykten av mig på väg tillbaka men det var så värt det. Barnen var glada, alldeles tills V snubblade och slog munnen i, det kom lite, lite blod och massor med tårar. Men innan dess var det kalas. Vi var rebeller, på ett PippiLångstrump-aktigt sätt. Glass innan lunch, eller, som det riskerar att bli, glass till lunch. För vi åt så mycket.

Det är de små sakerna som gör det. Och det får gärna vara strössel på.