I går vad en fin dag. Det var rätt vackert väder, solen sken och vi hittade lä från blåsten på ena sidan huset så vi hade litet mästerskap i att blåsa såpbubblor. Såpbubblor kan vara något av det vackraste jag vet, de sveper iväg ut över världen, dessa bubbliga bollar av ingenting mer än ett skimmer av färger. En av de absolut bästa delarna med att ha barn är att man får blåsa såpbubblor igen. Mängder av såpbubblor. Godis för själen.

Vid lunchtid dök mina föräldrar upp, de är numera mina föräldrar i andra hand och högt älskade morföräldrar i första hand. Barnen, som var lite trötta efter lunch i trädgården, blev helt galna av glädje och sen av ilska eftersom min mamma och jag tog oss en eftermiddag i Göteborg. Något som händer alltför sällan. Eftersom mina fogar inte fogar sig som fogar bör bär jag en oro att det kan komma en dag inom en snar framtid då jag inte kan röra mig så mycket alls och då gäller det ju att passa på. Nu. Så det gjorde vi för en gångs skull och det var så mysigt. Göteborg är så mysigt, jag trivs där så bra att jag nästan skulle vilja bo där. Vi handlade födelsedagspresenter till barnen och tittade i kulturtantsbutiker och drack kaffe innan vi vaggade vägen tillbaka till bilen.

Väl hemma satt E i soffan med en bok om rymden i knät. Och så började det. " Vet du vad den här planeten heter mamma? Vet du vad det här är mamma?" Nej, nej, nej och åter nej. Jag vet ingenting. Och ungen bara tindrade när han berättade om Mars och Jupiter och Vintergatan som ju är vår galax och solen och döende stjärnor och de stjärnor som föds, de föds ur gasmoln. Där satt jag, snart 33 år gammal, med hakan i knät och blev helt utklassad av den i familjen som snart ska fylla fyra. På en eftermiddag hade han lärt sig allt. Allt! Vilken ordning planeterna kommer i, vilka som har månar och vilka som har ringar runt sig. Ja, herregud. Jag undrar fortfarande vad det var som hände!

Gravidkrämpan från helvetet är här. Vadkramp. Skitbomber vad jag vill byta ut den mot lite halsbränna, lite huvudvärk, lite mer svettningar, hudbristningar, vad som helst nästan men inte vadkramp. I natt har jag fått gå runt, runt, runt i huset för att få musklerna att lugna ner sig och vilja sova tillsammans med mig igen. Det tog flera timmar. I dag är det jag som är monstret.