Denna bild alltså. Den är ju så rolig så jag vet inte vad. Jag hittade den i min dator när jag satt och tittade på fina bilder som jag tagit på mig och barnen, de älskar att ta bilder med datorn och se resultatet direkt, vi brukar tävla om vem som kan göra fulast grimas och sen, när de somnat, så sitter jag och tittar och blir alldeles varm och blödig. För de är ju så underbara, så vackra, så bäst. Och mitt i allt detta känslomässiga gotteri så dök den här bilden upp. När är den tagen??? Och vem i hela världen har bestämt sig för att spara den??? Jag kan faktiskt inte minnas att jag tagit bilder på mig själv och verkligen inte den här. Det måste vara datorn som sett sin chans att visa mig mitt rätta jag. För så här ser jag ut på insidan. Tror jag.

Bilden fick in på fejsbok naturligtvis, vem kan motstå liksom? Och reaktionerna har blivit de bästa någonsin. Inte något tjafs om hur vacker jag är eller hur söt eller fantastisk. Folk skrattar, precis som jag gjorde när jag såg fotot. Tänker kanske herregud. Vad har hänt med människan?

Det är de allra bästa komplimangerna och det jag gillar allra mest, det som är på riktigt. Inte för att jag inte kan ta till mig att jag är vacker men faktiskt, ärligt talat, vill jag inte vara det. Inte för någon annan än mig själv. Och när jag tänker vacker tänker jag helt andra saker än utseendet. Som när jag var på mödravården och barnmorskan sa herregud, så stor du är, vi måste mäta! Och vi mätte och jag var helt normalt stor men hon gav mig den fantastiska förklaringen att " det beror på att jag inte har någon direkt överkropp." Såklart att jag har en överkropp, annars hade ju bebisen fått hänga i en påse på magen, men jag är inte så lång och just nu är jag ett par ben, en badboll till mage och ett par tuttar som jag kan vila hakan på. Och så är det. Efter besöket där kände jag mig vacker. För jag kände mig verklig.

Så här bjuder jag på mig själv från min allra bästa sida. Tycker i alla fall jag själv. Och så datorn då. Och så Linda.