Jag hade ett par jeans som skulle vara hela, långa stora sommaren. Ett par som var perfekta. Lågt skurna, stretchiga, rätt snygga, bekväma, och som det fanns utrymme att växa i. Tänkte jag. För är det något jag med stort eftertryck avskyr så är det mammajeans med mudd. Blää. Mest för att jag under mina två tidigare graviditeter har växt ur mudden och den har liksom lagt sig som en skavande bilring under den gigantiska magen. Denna gången vågar jag vägra mammakläder. Tänkte jag.

Under en vecka har jag spräckt en klänning, ett par strumpbyxor och igår sprack jeansen. Mina bästa jeans. Och vad gör man då om man är lite gravid och lite känslig och fått höra att bebisen i alla fall måste komma på denna sidan våren så stor som jag är och det magiska datumet inte infaller förrän 31 augusti? Jo, man sätter sig i en garderob och gråter. Helt enligt konstens alla regler. Och blir hittad av mannen efter att man har varit borta en alldeles för lång stund, sittandes i en garderob. Med tårar och snor långt ner på halsen. Så klart.

Åh, jag har långt kvar av denna galenskapen och dessutom måste jag nu hitta ett fullgott alternativ till mina älskade brallor som jag av någon anledning förlitat mig på och haft som en tröstefilt mitt i allt annat kaos. Ingenting är riktigt som det borde vara i verkligheten känner jag och med den insikten tar jag lunch.