Jag känner mig lite bortkopplad från världen. Inte avkopplad, utan bortkopplad. Efter veckor av ont, stillasittande och liggande känns verkligheten mycket längre bort än några steg utanför dörren. Konstigt, så snabbt man kan bli en egen ö. Som guppar och flyter mitt i ett världshav.

Min älskade man gör så gott han kan och han gör det bra. Jag måste säga att vi gör så gott vi kan. Letar efter kärleken när den göms i högar av ovikt tvätt och stenar och sand. Plockar upp den, dammar av och gör så gott vi kan. Försöker att minnas vikten av pussar mitt i frukosten och skrivandet av inköpslistor. Vikten av att stanna upp och se varandra. Ta in. Välkomna in i hjärtat, om och om igen.

För när livet stannar upp på ena sidan av dubbelsängen gör det inte det på den andra. Men allt måste tas omhand, alla känslor, all frustration, all längtan och ilska över att det inte bara kan gå enligt planen. Planen, den satans planen. Min plan var en gång att inte ha någon. Och det har inte gått enligt den planen. Inte enligt några andra heller. Livet verkar hända, hela tiden. Oförutsägbart som det där havet.