Han kan cykla!! Min älskade, älskade unge kan cykla!!!

Det är en glädje utan gränser det här, han är så stolt och så lycklig, vi har gjort jordgubbstårta för att fira den stora segern och kvällen till ära blir det köttfärssås och spagetti.

Inte länge sen han var en liten skit med bedrifter därefter. Så plötsligt började de stora sakerna hända. Toaletten. Duka middagsbordet. Och nu cyklar han. Så stor han känns helt plötsligt, så fri i sin lilla kropp och sin stora ande, nu kan han ta cykeln och bara sticka om han känner för det, vi hinner inte med. Han cyklade varv efter varv här ute på parkeringen utanför huset, körde genom vattenpölar och kände vinden smeka hans kinder. Ingen av oss hann med. Inte jag, naturligtvis, och inte mannen heller.

Det bästa, det absolut, absolut bästa, var att han någon timma innan sa till mig:
Mamma, idag ska jag lära mig att cykla på en riktig cykel.

Och så gjorde han det. Bara bestämde sig och gjorde det. Vilken styrka!