Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika mycket värda. Det är så enkelt. Vi har alla olika historier, olika förutsättningar, olika möjligheter, men värdet är det samma. I dag skäms jag å en människas vägnar som inte vill förstå det när det gäller andra men som kräver förståelsen för sig själv. Hen är inte mindre värd för det, men det är så sorgligt med vuxen dumhet och inskränkthet. Sorgligt och skrämmande.

Så dagens inlägg handlar inte om den underbara midsommar som vi firade igår. Det handlar om att alla inte har möjlighet att sitta i ett alldeles för varmt kök med regnet smattrande utanför fönstret tillsammans med vänner och familjen, alla människor har inte möjlighet att äta sig mätta, att äta fantastiska oliver från Rhodos eller jordgubbar, söta och förföriskt röda. När jag lade mig i sängen i går kväll gjorde jag det trött och lycklig, med en utsikt över den vackraste av havsvikar och mannen jag älskar bredvid mig. I trygghet. Vi lever i trygghet. Jag kan inte ens föreställa sig hur det kan vara att leva eller ha levt i ett krigsdrabbat område. Det måste vara en mardröm bortom det allra värsta.